Kork — små celler till din tjänst

VETENSKAPEN tog ett stort steg framåt på 1660-talet, då engelsmannen Robert Hooke tog ett stycke kork och studerade det i det mikroskop han hade uppfunnit. Han fann att materialet inte var homogent, utan bestod av ett stort antal små luftfyllda enheter. Han kallade dem celler, efter det latinska ordet cella, som betyder ”litet rum”.

Korkcellerna är verkligen små. Inget annat material bestående av celler, vare sig naturligt eller syntetiskt, har lika många celler per volymenhet som kork. Man beräknar att det finns i genomsnitt 20.000 celler per kubikmillimeter! De är så små att det inte är möjligt att se cellens detaljstruktur i ett vanligt mikroskop. Med hjälp av elektronmikroskop har forskare vid universiteten i Cambridge i England och Luleå i Sverige påvisat korkcellens komplicerade konstruktion. Det som gör att kork har dessa ovanliga och mycket nyttiga egenskaper är just denna struktur — en sexsidig cylinder med vågiga cellväggar som påminner om bälgen på ett dragspel.

Ämnet kork har låg vikt och stor flytförmåga, och det är starkt, hållbart och kemiskt stabilt. Det är elastiskt och återtar sin form efter sammanpressning. Det släpper inte igenom luft, olja och vatten. Det dämpar vibrationer och har speciella friktionsegenskaper, medan värmeledningsförmågan är låg. Man har inte kunnat finna något syntetiskt material som är bättre till flaskkorkar som skall vara lätta att sätta i och ta ur och dessutom hålla tätt. Tack vare korkens kemiska stabilitet och elasticitet kan den bevara vin i åratal utan att det fördärvas. Kork har också fått omfattande användning till värme- och ljudisolering, golvbeläggning, anslagstavlor, packningar, skosulor, flöten och bojar — för att bara nämna något litet.

Korkeken

Kork finns i ett tunt lager i barken på alla träd, men det är från korkeken som växer i Medelhavsområdet — främst i Portugal, Spanien och Algeriet — som det mesta av den kork som förekommer i handeln är hämtad. Korkeken är ett ständigt grönt träd. Barken på korkeken kan utan risk avlägsnas — ny kork fortsätter att bildas.

Korkekens bark består av två olika skikt. Det tjocka yttre skiktet, som består av döda celler, tjänar som ett skyddande överdrag som isolerar trädet mot hetta, mekanisk skada och vattenförlust. Det är detta skikt som skördas genom att man skalar av det. Men man måste göra detta försiktigt, så att inte det levande inre skiktet skadas, för i så fall bildas ingen ny kork.

Barken kan skalas av när trädet har blivit fullväxt och den yttre barken har tjocknat — vanligen när trädet är mellan 20 och 25 år gammalt. Sedan ett skikt av kork har skalats av från trädet, får korken först torka några dagar. Sedan kokar man den för att få bort garvsyra och sav. Processen gör också korken mjukare och mera elastisk, så att skivorna kan göras plana och packas i buntar för transport. Det skrovliga yttersta skiktet lösgörs också genom kokningen och kan skrapas av. Trädet får stå kvar för att frambringa ny ytterbark, vilket tar mellan åtta och tio år, varefter man kan skörda på nytt. Den bästa korken bildas efter den andra skalningen, och ett träd kan vara produktivt i mer än 100 år.

Korkproduktionen överstiger nu en halv miljon ton om året — i volym motsvarar det 25 miljoner ton stål. Varje år tillverkas omkring 20 miljarder flaskkorkar enbart för vinflaskor. Många av de olika sätten att använda kork har varit kända i mer än 2.000 år. ”Få ämnen har en så lång historia eller har klarat sig så bra i konkurrensen med människogjorda ersättningar”, sägs det i en undersökning gjord vid Cambridgeuniversitetet. Vad är hemligheten bakom detta? Den lilla korkcellens unika konstruktion — ett skapelsens under.