Klippgrävlingar – charmiga och instinktivt visa

Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika

VILKA varelser är det som bibeln beskriver som ”instinktivt visa ... inte mäktiga, och ändå är det på en brant klippa som de förlägger sitt hus”. Detta märkliga djur är inte större än en kanin. Det kallas kunil eller klippgrävling eller klippdass i olika bibelöversättningar. — Ordspråksboken 30:24—26.

Klippgrävlingen tillhör släktet Hyrax och finns bara i vissa delar av Afrika och i sydvästra hörnet av Asien. I Sydafrika finns den i stort antal, och där kallas den klippdass. Namnet är härlett från det holländska ordet för ”grävling”.

Fastän klippgrävlingen i vissa avseenden liknar gnagare, har den andra drag som är ”en blandning av allt möjligt”, för att citera zoologen Gerrie de Graaff. ”Dess framtänder liknar gnagarnas, kindtänderna liknar noshörningens, blodkärlssystemet valarnas och fötterna elefantens!” Inte att undra på att den utgör ett problem för zoologerna.

Djuren rör sig ganska långsamt och försvarar sig dåligt, och de gör därför klokt i att bo i klyftor och hålor i klipputsprång och stenrösen. Där får de skydd mot vind och regn och mot rovdjur. Det är lätt att förstå att de sällan ger sig av långt bort från boplatsen utom för sina två mål mat om dagen.

Och vilka mål de äter! För att vara så små djur äter de en förvånande mängd växter. Man blir också förbluffad över den hastighet med vilken de slukar alltsammans. Det tar mindre än en timme per dag. Deras matsmältningsapparat, som är utomordentligt väl anpassad till matvanorna, beskrivs av zoologen J. J. C. Sauer som ”helt unik i djurvärlden”.

Inget lättfångat byte

Vanligtvis ligger klippgrävlingarna på klippor och stenar och solar sig i det strålande afrikanska solskenet. De ser ut som om de själva var stenar. Det är lockande för den svarta örnen, som har ett gott öga till klippgrävlingarna. Men det är inte lätt att ta det lilla djuret. Det har utomordentligt god syn och kan upptäcka rörelser på en kilometers avstånd! Även om örnen befinner sig rätt mot solen upptäcker klippgrävlingen den. Hur kan detta vara möjligt? Dess ögon är försedda med ett särskilt membran som filtrerar solstrålarna, så att den kan se direkt mot solen utan att ögonen skadas. Så snart fienden har upptäckts går larmet — ett skarpt skall från den klippgrävling som håller vakt — och klipporna töms på ett ögonblick. Samtliga djur dyker ner i skrevor mellan blocken och under stenarna. Örnen får försöka på nytt.

Synnerligen sociala varelser

De lever i samhällen, vilket är en stor fördel på natten då djuren känner av kylan. Det är skönt för dem att ligga hos sina kamrater, tryckta tätt intill varandra med huvudena utåt. En del djur lägger sig ovanpå den hopkurade gruppen tills det är tre eller fyra lager av klippgrävlingar — ända upp till 25 djur som delar värmen med varandra.

Det kan förstås ha sina nackdelar, eftersom de är aggressiva små djur. Men deras instinktiva vishet kommer dem till undsättning. Doktor P. B. Fourie förklarar: ”De ligger oftast med huvudena vända utåt, de äter inte i omedelbar närhet av varandra, och de ger ifrån sig en hel rad avväpnande läten när de är tvungna att passera tätt intill varandra.” Eftersom deras läten är så svaga att de bara kan uppfattas på högst ett par meters håll, kan de kommunicera med varandra utan att locka till sig rovdjur.

Rörliga och charmiga sällskapsdjur

Åtskilliga iakttagare har förundrat sig över det sätt på vilket djuren springer uppför en slät klippvägg som är nästan lodrät. Hur bär de sig åt? Deras fötter har tjocka, mjuka trampdynor, och de spärrar ut dem till friktionsytor liknande kardborrband. Fötterna är alltid fuktiga, eftersom de är den enda delen av kroppen som svettas, och därför blir vidhäftningen så mycket starkare.

Dessa rara djur är lätta att tämja. Man behöver inte heller oroa sig för att de skall smutsa ner. De kammar sig hela tiden med någon av bakfötterna, som har en liten klo för det ändamålet. I sin bok Född fri medger Joy Adamson att hon till en början var förbryllad över att hennes tama klippgrävling ideligen kliade sig. Så småningom förstod hon att djuret höll pälsen mjuk och slät med sin klo, så att varken loppor eller fästingar kom åt henne.

Hur skall man få en klippgrävling rumsren? Inga bekymmer. I frihet har de en särskild plats som används som toalett för hela kolonin. Som sällskapsdjur lär de sig ”spontant att använda toaletten”, förklarar Fourie. ”De spolar förstås inte efter sig”, tillägger han. Det var på samma sätt med Joy Adamsons klippgrävling. ”Hennes toalettvanor var egendomliga. ... Hemma satte hon sig utan undantag på kanten av toalettstolen, vilket såg mycket komiskt ut. När vi var på safari, där vi inte kunde hålla henne med sådana finesser, visste hon inte vad hon skulle ta sig till, så fick vi ordna en liten WC-stol åt henne.”

Det kommer att bli mycket trevligt att i framtiden få lära känna dessa och andra av Jehovas skapade varelser som han har gjort ”instinktivt visa”.