Jag var gisslan
”Be till din Gud att allt skall lösa sig till det bästa!” Så sade den främling till mig som bara några timmar tidigare hade hållit mig — en hjälplös kvinna — i ett fast grepp runt halsen och hotat mig med en handgranat. Polisens prickskyttar, som var placerade utanför, riktade sina vapen åt det håll där jag hölls fången. Jag var gisslan i en bank i Guatemala City!
Mannen ropade med hög röst: ”Ingen får röra sig! Det här är ett rån! Ge mig alla pengar!” Han ropade till polisen: ”Skjut inte. Det jag håller i handen är ingen leksak. Om ni skjuter blir jag inte den ende som dör. Då flyger vi alla i luften!”
NÄR jag kände att jag höll på att förlora fattningen, bad jag till Jehova Gud om hjälp att bli lugn och att uthärda prövningen. Jag drog mig till minnes att han är ett starkt torn, som den rättfärdige hastar till för att bli beskyddad. — Ordspråksboken 18:10.
När jag återfått fattningen märkte jag att både bankpersonalen och kunderna lyckats ta sig ut. De enda som var kvar var säkerhetsvakterna, rånaren och jag. Men så fick säkerhetsvakterna gå.
Så småningom fick fyra obeväpnade män komma in, bland dem en psykolog (vilket jag fick veta senare) och en reporter. De ställde båda frågor till mannen, bland annat om varför han gjorde detta. Han svarade att det var som hämnd för att man på en del institutioner hade behandlat honom illa.
Jag berättar vem jag är
Vid den tidpunkten såg jag så lugn ut att psykologen började fråga ut mig. Han ville ha namnen på mina föräldrar och syskon. Jag berättade att jag var ett Jehovas vittne och äldst i en syskonskara på fem barn i vilka kristna föräldrar hade inskärpt bibelns principer.
Allteftersom kvällen långsamt fortsatte gick de fyra männen ut en efter en. Jag bad den som tagit mig till fånga att jag också skulle få gå, men svaret blev nej. Han tillade: ”Var inte orolig. Det kommer att ordna sig. De kommer att ge mig vad jag vill ha, och sedan kan du gå hem.” Jag svarade: ”De kommer inte att ge dig någonting. I stället dödar de oss. Kan vi inte gå ut?” Men han sade: ”Jag dör hellre, och om det blir nödvändigt kommer vi båda att dö.”
Jag erinrade mig vad han tidigare sagt och försökte resonera med honom: ”Var jag med när de gjorde dig illa?” ”Nej”, svarade han. ”Varför måste jag då plikta för något som jag inte har gjort?” frågade jag. Han svarade: ”Det är ödet. Om det är meningen att vi skall dö här, kommer vi att dö.” Men jag svarade: ”Det är inte alls ödet. Det är du som har fått för dig att du måste dö. Jehova är en kärleksfull Gud som förlåter oss. Han har inte ändrat sitt uppsåt, utan ger oss möjlighet att bli räddade. Han skall på nytt göra den här jorden till ett paradis.”
I samma stund kom någon in i banken och uppmanade rånaren att ge upp och sade: ”Låt oss förhandla. Släpp Siomara. Ta pengarna som ligger på disken och i kassaskåpet och låt oss ge oss av tillsammans, så skall ingen skada dig.” Men han som höll mig fången ville inte.
Inte en medbrottsling
Timmarna gick. Så plötsligt hörde jag en man som talade i megafon säga: ”Ge upp! Ni klarar det inte. Kom ut med uppsträckta händer. Säg till rånaren att ge upp. Du är ingen gisslan. Du är medbrottsling! Sluta låtsas!” Jag blev rädd och ropade: ”Hur kan ni beskylla mig för det?” Rösten svarade: ”Vi har iakttagit dig, och ingen annan i ditt ställe skulle kunna vara så lugn.”
När jag hörde det bad jag till Jehova och nämnde hans namn högt. Sedan sade jag till honom som talat i megafon och anklagat mig: ”Eftersom du har beskyllt mig för något som du inte kan bevisa, får du ta det på ditt samvete resten av ditt liv.” Senare fick jag veta att en dagstidning och en TV-station i Guatemala också hade rapporterat att jag antagligen var medbrottsling.
Då avbröt han som höll mig fången oss och sade: ”Låt henne vara i fred! Hon har inget med mig att göra! Hon råkade vara här, och hon lyder bara mina order.”
Jag kom att tänka på att Jehova inte har gett oss en ande som präglas av feghet, utan en som präglas av kraft och av sundhet i sinnet. (2 Timoteus 1:7) Det och vetskapen att jag inte var ensam ingav mig mod. Jag kände mig lättad i mitt inre och tänkte: ”Om vi lever vet vi att vi lever för Jehova, och om vi dör så är också det för honom.” — Romarna 14:8.
Efter midnatt frågade jag på nytt honom som höll mig fången om han hade ändrat sig. När han svarade att han inte hade det, berättade jag om min familj. Jag talade om för honom att jag älskade dem och att jag inte ville lämna dem, även om jag visste att jag, om det var Jehovas vilja, skulle få träffa dem igen i den nya världen. Rånaren sade då till mig att be till Gud att allt skulle lösa sig till det bästa.
Det verkade som om några polismän försökte säga något till mig från utsidan av banken. Senare förstod jag att de försökte få mig att närma mig dörren, så att de skulle kunna hjälpa mig ut. Jag hörde dem säga till rånaren: ”Ta pengarna som ligger där och låt henne gå. Vi vet att Siomara inte är delaktig.”
Jag visste inte att mina föräldrar var utanför tillsammans med en del av mina kristna vänner. De hade hjälpt till att klargöra att jag inte hade något med rånaren att göra.
Så ställde mannen ett nytt krav: ”Jag vill ha en radiobil med en obeväpnad chaufför som kör mig dit jag vill, och när vi har kommit till ett säkert ställe låter jag henne gå. Om ni försöker skjuta mig, flyger både hon och jag i luften.” Men jag insisterade: ”Slå det där ur tankarna. Du tänker ju bara på att dö, men våra kroppar tillhör Jehova.”
Slutligen befriad
Vid fyratiden på morgonen började jag känna mig dålig. Det hade gått mer än 16 timmar sedan jag gått in på banken. Jag hade varken sovit eller ätit något, och rösten i megafonen gjorde oss båda nervösa.
I gryningen talade en kvinna, som visade sig vara läkare, till mig. Hon sade att det hela tiden skulle bli svårare för mig. Han som höll mig som gisslan sade till mig: ”Försök hålla ut lite till.” Så gick han med på att någon kunde komma in och ta hand om mig. Men de som var utanför och skulle göra det var rädda och ville inte gå in.
Ungefär kvart i åtta fick jag frossbrytningar, kände mig yr och föll medvetslös till golvet. När jag kvicknade till var jag utanför banken! En polisman hjälpte mig upp, och med hjälp av ytterligare två sprang jag till polisbilen och blev förd till sjukhuset. När jag klev ur bilen svimmade jag återigen och återfick inte medvetandet förrän jag kommit under läkarvård. De sade till mig: ”Du är utom fara nu. Allt gick väl till slut. Vila dig nu.” Mina tankar gick till Jehova Gud. Jag tackade honom för att han hjälpte mig att uthärda den här prövningen.
Senare berättade mina föräldrar för mig hur jag kom ut ur banken. Rånaren hade släpat ut mig ur banken och försökt få liv i mig. Men för ett ögonblick lät han mig vara och vände sig om och tittade mot banken. Det var då polisen övermannade honom och jag blev räddad. Polisen visste inte vad som fick honom att låta mig vara och titta mot banken eftersom han visste att ingen fanns där.
Efter fyra dagar på sjukhuset blev jag utskriven och fick åka hem. Jag blev djupt rörd över mina kristna bröders och systrars kärlek. Ett 60-tal av dem samlades hemma hos oss. Hur glad var jag inte över att veta att min familj och jag inte var ensamma! Jag kunde fundera över mitt mål i livet, vilket är att tjäna Gud, och sanningen i orden: ”Jag sökte Herren [Jehova], och han svarade mig, och ur all min förskräckelse räddade han mig.” (Psalm 34:5) — Berättat av Siomara Velásquez López.
[Bild på sidan 18]
Siomara Velásquez López