Den orädde ormdödaren

DEN lilla pälsklädda mangusten ser knappast ut som någon ormdödare. Men ändå, säger författaren R. O. Pearse, är ”kanske ormens värsta fiende ... mangusten”. Pearse tillägger: ”Den här lille krabaten måste verkligen ha en lika stor portion rent och skärt mod i sin lilla kropp som vilket annat vilt djur som helst. ... Hans angrepp mot ormar är legendariska.”

Men vad är detta egentligen för ett ovanligt modigt djur? Mangusten tillhör en stor familj som förekommer i många delar av Afrika, Asien och Sydeuropa. Det finns åtskilliga släkten och mer än 40 arter av detta lilla däggdjur. (Den mest kända arten är kanske mungon.) De varierar i storlek från dvärgmangusten, som bara är drygt tre decimeter lång, till krabbmangusten i Sydostasien, som är 1,2 meter lång. De flesta har korta ben, lång, yvig svans och en lång kropp täckt av tjock, yvig päls som är gråbrun till färgen. De har små öron och i allmänhet spetsig nos.

En del av dem är ensamlevande nattdjur. Andra kommer fram på dagen och är ganska sällskapliga, till exempel rävmangusten, som lever i kolonier på upp till 50 djur. Var bor de? Huvudsakligen i klippskrevor eller i hålor i marken. Ibland gräver de dem själva, men ofta tar de helt enkelt över hålor som andra djur har övergett. Man känner till att de till och med har flyttat in i tomma termit- och myrstackar.

Även om mangusten kan se relativt ofarlig ut, kan man missta sig på den: Den är ett rovdjur — pigg och vaken, modig och snabb. Födan för vissa arter utgörs av insekter, skalbaggar, maskar, sniglar, ödlor, grodor och krabbor, men även ägg och frukt. Mangusten är intelligent och listig. Sebramangusten, till exempel, sägs utföra tricket att stå upprätt på bakbenen och sedan bara falla åt sidan. Varför gör den så? För att locka till sig nyfikna pärlhöns — och kunna fånga dem!

Men det är mangustens rykte som ormdödare som gjort den så berömd.

Orm mot mangust

Men kan verkligen denna lilla varelse besegra en skräckinjagande kobra i strid? Den sydafrikanske författaren Laurens van der Post skildrar ett typiskt möte mellan en orm och en mangust i sin bok The Heart of the Hunter (Jägarens hjärta): ”Jag har sett [en mangust], som inte var mer än 33 centimeter lång från huvud till svans och kanske bara 13 centimeter hög, klara av en 1,8 meter lång kobra. Efter en rad snabba, skickliga skenanfall som fick ormen att hugga mot den om och om igen och missa den med bara någon millimeter, slog den till och högg kobran i nacken och bet omedelbart av ryggraden.”

Det är den lilla mangustens ojämförliga självtillit och mod jämte dess förmåga att blixtsnabbt vika undan när ormen hugger som får den att besegra sin livsfarliga fiende.

Ormbettet

Men är då mangusten på något sätt immun mot ormens gift? Inte helt och hållet. Men det behövs en stor mängd gift för att döda en mangust. En expert säger att det behövs åtta gånger så mycket för att döda en mangust som för att döda en hare. Det är sällsynt att en mangust dör av ett ormbett.

Det är mer troligt att en mangust dör av att den ätit en giftig orm! Ja, sedan segraren dödat sin farlige motståndare, slukar han den och börjar med huvudet. I uppslagsboken The International Wildlife Encyclopedia sägs det: ”Många [manguster] har påträffats döda, och obduktionen har visat att de har ätit en orm vars gifttänder har stuckit hål på magsäcken så att giftet har kommit ut i blodet.”

Men även om manguster kan döda kobror, är de inte lika bra på att döda huggormar. Dels bygger de inte upp någon immunitet mot huggormsgiftet. Dessutom är huggormar snabbare än kobror i anfallet.

Manguster som sällskapsdjur?

Men dra inte fördenskull slutsatsen att mangusten av naturen är ilsken. Tvärtom har man tämt vissa mangustarter och fått dem att bli förtjusande, intelligenta sällskapsdjur. I boken Sauce for the Mongoose (Det som gäller för mangusten) berättar författaren Bruce Kinloch på ett trevligt sätt om sitt sällskapsdjur, en sebramangust som hette Pipa.a Pipa, som var full av hyss och gjorde pigga, lustiga konster, roade ständigt familjen. En konst — som är vanlig bland manguster — fick familjen att kikna av skratt första gången man såg den. Författaren beskriver vad som hände:

”Pipa hittade ett runt vitt snäckskal och flyttade sig så att han hade bakdelen precis mot en av våra picknickboxar. Han grep ett fast tag om snäckan med framtassarna, gungade upp och ner, bakåt och framåt, medan han hela tiden svängde snäckan mellan framtassarna, ungefär som en basebollkastare som förbereder sig för att kasta. Plötsligt hoppade han upp i luften och kastade snäckskalet bakåt mellan bakbenen, så att det small till i picknickboxen som ett pistolskott. Då till sist förstod vi att Pipa rent instinktivt försökte krossa ett snäckskal på samma sätt som en mangust brukar krossa ett ägg.”

Vår pälsklädde vän är således förtjusande — och respektingivande. Och även om hans sporadiska roll som ormdödare får oss att huka oss lite, så förnöjer han oss med sina upptåg.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 17]

Johannesburgs zoologiska trädgård