Att ta hand om de gamla — ett växande problem
EN LITEN flicka frågade sin mamma: ”Varför äter mormor ur en träskål, när alla vi andra äter på fina tallrikar?” Hennes mor förklarade: ”Mormor är så darrhänt, så hon skulle kunna tappa våra fina tallrikar och ha sönder dem, och därför använder hon en träskål i stället.” Efter att ha funderat en liten stund sade den lilla flickan: ”Då kan du väl spara träskålen, så att jag har den åt dig när jag blir stor!” Denna framtidsvision kan ha gjort mamman bestört, kanske rentav en smula illa till mods. Men vid närmare eftertanke kanske hon också kände sig lugnad — hennes lilla flicka tänkte ta hand om henne!
För många gamla är framtidsutsikterna inte så ljusa. De har blivit den snabbast växande befolkningsgruppen i många delar av världen. Tidskriften World Press Review rapporterade i augusti 1987 att omkring 600 miljoner människor, 12 procent av jordens dåvarande befolkning, var över 60 år gamla.
I Förenta staterna är antalet gamla nu för första gången större än antalet tonåringar. En vetenskaplig skribent vid en stor New York-tidning rapporterade: ”Trettio miljoner amerikaner är nu 65 år eller äldre — var åttonde person i landet, fler än någonsin tidigare — och antalet åldringar ökar dubbelt så snabbt som den övriga befolkningen. ... År 1786 var medellivslängden för amerikaner 35 år. Ett amerikanskt barn fött år 1989 kan förväntas leva i 75 år.”
I Canada beräknas antalet mycket gamla, 85 år och äldre, ha mer än tredubblats vid seklets slut.
I Europa utgjorde för hundra år sedan antalet gamla endast en procent av befolkningen. I dag har siffran stigit till 17 procent.
En rapport från de amerikanska folkbokföringsmyndigheterna förklarade under rubriken ”Åldrande i tredje världen”: ”Fyra femtedelar av ökningen i fråga om antalet gamla sker i tredje världen.”
För 40 år sedan var medellivslängden bland kineser omkring 35 år. År 1982 hade siffran stigit till 68 år. I dag finns det över 90 miljoner kineser som räknas till kategorin gamla, och man beräknar att denna siffra vid slutet av seklet kommer att ha stigit till 130 miljoner, dvs. 11 procent av befolkningen.
En utmaning att ta hand om sina gamla
Allteftersom antalet mycket gamla ökar över hela världen, blir den svåra frågan om hur man skall kunna ta hand om dem allt mer problematisk. På bibelns tid var problemet inte lika komplicerat. Då levde man i storfamilj, och barn, föräldrar och far- och morföräldrar bodde tillsammans. Barnen och de gamla hade glädje och nytta av varandra, och föräldrarna kunde sörja för de materiella behoven och även se till att de gamla fick den vård de behövde. Denna typ av storfamilj med omvårdnad om de äldre är fortfarande vanlig i somliga länder. (Se sidan 8.) Men så är inte fallet i de rikare länderna, där familjen är begränsad till föräldrar och barn. När barnen växer upp och gifter sig och i sin tur får egna barn, ställs de i många fall inför problemet att sörja för sina gamla, svaga och ofta kroniskt sjuka föräldrar.
I dagens värld kan detta verkligen vara ett stort problem! Under nuvarande ekonomiska förhållanden kan båda föräldrarna bli tvungna att arbeta, även om detta inte är önskvärt. Maten är dyr, hyrorna höga, räkningarna många. Även med två löner kan det vara svårt att få det att gå ihop. Om mor i huset inte har förvärvsarbete, kanske hon har fullt upp att göra med att sköta barn, handla och städa — i sig självt ett heltidsarbete. Därmed inte sagt att man inte bör ta hand om sina till åren komna föräldrar, utan vad det betyder är att det kan vara en mycket krävande uppgift att vårda dem i sitt hem. Gamla människor har sina krämpor och besvär, och förståeligt nog kan de därför ibland vara en smula kinkiga och krävande, inte alltid så godmodiga och gladlynta. Detta betyder emellertid inte att man inte bör göra ett allvarligt försök att vårda en till åren kommen förälder i sitt hem.
Ofta faller detta ansvar på döttrarna. Studie efter studie har visat att även om män kan ge ekonomiskt bistånd, är det i första hand kvinnor som står för det praktiska arbetet. De lagar mat åt de gamla — ofta måste de också mata dem — de tvättar dem och klär dem, de byter på dem, de kör dem till läkare och sjukhus, de sköter deras medicinering. Ofta tjänstgör de som både ögon, öron och minne för sina gamla föräldrar. Det är ett gigantiskt arbete, och deras villighet att utföra det trots alla svårigheter är verkligen berömvärd och behagar också Jehova Gud.
Uppfattningen att de flesta vuxna barn låter sina gamla föräldrar tillbringa sina sista levnadsår på en vårdinrättning är inte med sanningen överensstämmande, enligt chefen för Center on Adult Development and Aging vid University of Miami, dr Carl Eisdorfer. ”Undersökningar har visat att vården av de gamla till största delen ombesörjs av deras egna familjer”, säger han.
Tillgänglig statistik stöder detta påstående. I en amerikansk undersökning uppgav 75 procent av de tillfrågade att de skulle vilja att deras föräldrar bodde hos dem om de inte längre kunde klara sig ensamma. ”Detta bekräftar att familjer vill ta hand om sina anhöriga”, säger dr Eisdorfer. Och i en rapport i tidskriften Ms. sägs det: ”Endast 5 procent av dem som är 65 år och äldre bor på vårdhem vid varje given tidpunkt, eftersom både de gamla och de flesta av deras anhöriga föredrar hemvård framför institutionsvård.”
Följande exempel visar vilka ansträngningar somliga gör för att ta hand om en till åren kommen förälder. Rapporten kommer från en resande representant för Jehovas vittnen som besöker församlingar runt om i Förenta staterna. Han förklarar att han och hans hustru var fast beslutna att låta hustruns 83-åriga mor bo tillsammans med dem i stället för att försöka få in henne på ett vårdhem. ”Jag tänkte på det gamla talesättet”, säger han, ”att en mor kan ta hand om 11 barn, men 11 barn kan inte ta hand om en mor. Så vi beslöt oss för att ta hand om min hustrus gamla mor. Trots att hon genomgick de första stadierna av Alzheimers sjukdom, reste hon runt med oss i husvagnen.
I början följde hon med oss när vi var ute och predikade Rikets budskap från dörr till dörr. Längre fram var vi tvungna att köra henne i rullstol. De personer vi besökte tycktes uppskatta att vi tog hand om henne. Ibland kunde hon säga saker och ting som inte var så alldeles riktiga, men vi gjorde henne aldrig generad genom att rätta henne. Hon hade emellertid fortfarande kvar sitt sinne för humor. ... Vi tog hand om henne tills hon dog vid 90 års ålder.”
När vårdhem är enda alternativet
I Förenta staterna bor närmare två miljoner gamla på vårdhem av olika slag. I de flesta fall är det emellertid inte fråga om en ”hjärtlös magasinering av de gamla”, som någon har kallat den slutna åldringsvården. Ofta är det i stället det enda alternativ som står till buds för dem som inte längre kan klara sig själva. Alltför ofta har barn inte någon möjlighet att ta hand om sina gamla föräldrar, av vilka många kanske lider av Alzheimers sjukdom i framskridet stadium eller är sängliggande på grund av någon annan invalidiserande sjukdom som kräver ständig vård. I sådana fall kan ett vårdhem vara den enda plats där de kan få sina behov tillgodosedda.
En av Sällskapet Vakttornets missionärer i Sierra Leone i Afrika berättar hur svårt det kändes för hans mor när hon var tvungen att lämna sin gamla mor på ett vårdhem: ”För en tid sedan beslöt min mor i Florida att hon skulle låta sin mor, Helen, komma in på ett vårdhem. Det var ett mycket svårt beslut. Hon hade skött sin mor i fyra år, men nu behövde Helen tillsyn dygnet runt. Min mors vänner och släktingar och en rad olika socialarbetare och läkare stödde henne i hennes beslut, men det var ändå mycket svårt för henne att fatta detta beslut. Hon tyckte att eftersom hennes mor hade skött henne när hon var barn, var det inte mer än rätt att hon tog hand om henne på hennes ålderdom — som en återbetalning eller ’tillbörlig gottgörelse’, som aposteln Paulus uttryckte det. Men som situationen nu var fick Helen bättre omvårdnad på ett vårdhem än hon skulle ha fått i min mors hem.” — 1 Timoteus 5:4.
Ett annat vittne, som arbetar vid Jehovas vittnens världshögkvarter i New York, berättar om sin fars kamp mot sin cancer: ”Min pappa var ett nitiskt vittne i över 30 år. De nio sista åren av sitt liv hade han cancer. Min hustru och jag tillbringade våra semestrar tillsammans med honom och tog ledigt långa perioder för att kunna hjälpa honom. Våra släktingar hjälpte också till på olika sätt. Men under större delen av denna tid sköttes han av sin hustru och en gift dotter som bodde i huset bredvid. Han fick också besök av olika medlemmar av den församling av Jehovas vittnen som han tillhörde. De två sista åren åkte han ut och in på sjukhus, och sina fem sista månader tillbringade han på ett sjukhem, där han kunde få den specialiserade vård som han behövde.
Beslutet att flytta honom till ett vårdhem fattades av hela familjen, under hans medverkan. Han hade kommit till den slutsatsen att det var alltför ansträngande, för att inte säga omöjligt, för familjen att sköta honom i hemmet. ’Det kommer att knäcka er allihopa!’ utropade han. ’Det är bäst att jag får komma in på ett vårdhem. Det är bättre för både er och mig.’
Och så blev det också. I närmare nio år hade familjen skött honom i hemmet, och det var bara som en sista utväg som han lades in på ett vårdhem för att få den specialiserade vård och ständiga tillsyn som han behövde.”
När det inte finns någon annan utväg än att låta de gamla komma in på ett vårdhem av något slag, bör de anhöriga försöka finna ett som är rent och snyggt och har vänlig och kompetent personal. Om det alls är möjligt bör man ordna så att de får besök varje dag — av en familjemedlem eller någon från församlingen — eller åtminstone ett telefonsamtal, så att de inte känner sig övergivna, bortglömda och ensamma och tror att ingen bryr sig om dem. Om andra på vårdhemmet får besök men ingen kommer och hälsar på din anförvant, kan det vara mycket nedslående. Försök därför besöka den gamle regelbundet. Tala med honom. Lyssna till honom. Be tillsammans med honom. Det sistnämnda är mycket viktigt. Även om han inte tycks vara vid medvetande, be i alla fall. Han kanske uppfattar mer än du tror!
När man fattar beslut som har med föräldrarna att göra, bör man göra detta tillsammans med dem och inte åt dem. Det är viktigt att de får känna att de fortfarande har kontroll över sitt liv. När du erbjuder dig att hjälpa till, bör du försöka göra det på ett så kärleksfullt, tålmodigt och förstående sätt som möjligt. Det är nu du har möjlighet att, som aposteln Paulus uttryckte det, betala igen till dina föräldrar och far- och morföräldrar.
”Människans hela förpliktelse”
I den moderna världens jäkt och fläng är det lätt hänt att de gamla kommer i skymundan. I synnerhet unga människor som just har kastat sig in i karriärjakten och är ivriga att slå sig fram i livet har en tendens att tycka att de äldre bara är i vägen, att de har överlevt sig själva. Men kanske vi alla borde stanna upp och tänka efter: Vad är det egentligen som gör ett liv meningsfullt? Det är lätt för de unga att överskatta sitt eget livsvärde och underskatta de gamlas.
Det är emellertid inte alltid bara de gamla och svaga som bidrar lite eller inte alls till det som verkligen betyder något i livet. I bibelboken Predikaren omtalar kung Salomo gång på gång människors strävanden som ”fåfänglighet”. Han talar om unga människor och den kraft som de för tillfället åtnjuter och visar att deras kroppar med tiden kommer att brytas ner, precis som det gått för miljontals andra. Alla blir slutligen till stoft och gör skäl för följande omdöme: ”Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!” — Predikaren 12:8.
Salomo framhöll emellertid att de visas ord var av stort värde och sammanfattade sina livserfarenheter med följande ord: ”Slutet på saken, när allting har blivit hört, är: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse.” (Predikaren 12:13, NW) Det är detta som är kriteriet på ett meningsfullt liv, inte hur ung eller gammal du är eller vilket inflytande du kan vinna i denna gamla materialistiska värld som snart skall försvinna.
För att reglera våra mänskliga relationer gav Jesus oss den vägledande princip som har kommit att kallas den gyllene regeln: ”Behandla alltid andra så som du skulle vilja att de behandlade dig.” (Matteus 7:12, The New English Bible) För att tillämpa den regeln måste vi kunna sätta oss in i andra människors situation och tänka efter hur vi skulle vilja bli behandlade om vi var i deras ställe. Om vi var gamla och svaga och i behov av hjälp, hur skulle vi då vilja bli behandlade av våra barn? Kommer vi att återgälda våra föräldrar för de 20 år av omtanke och omvårdnad som de slösade på oss när vi var små hjälplösa barn genom att ta hand om dem när de har blivit gamla och hjälplösa?
När vi nu betraktar våra gamla och skröpliga föräldrar, kanske vi kan tänka tillbaka på vår barndom och erinra oss allt som de gjorde för oss när vi var små, hur de skötte oss när vi var sjuka, gav oss mat och kläder, tog med oss på små utflykter för att glädja vårt barnasinne. Då är det säkert inte svårt att, med kärleksfull omsorg om deras välfärd, inse hur vi på bästa sätt skall kunna tillgodose deras behov.
Detta kan innebära att vi gör anordningar för att kunna sköta dem i hemmet, om det alls är möjligt. Å andra sidan kan ett vårdhem av något slag ibland vara det bästa alternativet för alla berörda parter, även för de gamla själva. Vilket beslut familjen än fattar, bör det respekteras av andra. Som det sägs i bibeln: ”Varför dömer du din broder? Eller varför ser du också ner på din broder?” ”Vem är du, att du dömer din nästa?” — Romarna 14:10; Jakob 4:12.
Hur situationen än är för de gamla — vare sig de bor tillsammans med sina barn eller på ett vårdhem av något slag — kan de emellertid fortfarande leva ett meningsfullt liv, om de har sina sinnesförmögenheter i behåll. De kan lära känna Jehovas uppsåt att låta lydiga människor leva för evigt i fullkomlig hälsa på en paradisisk jord. De kan finna en ny livsuppgift, en som är verkligt glädjande och meningsfull, nämligen att tjäna sin Skapare, Jehova Gud. Då kan detta komma att bli den lyckligaste och mest givande tiden i deras liv. Somliga som har kommit upp i den ålder då andra har gett upp det mesta i livet har lärt känna Jehovas löften om evigt liv i en ny rättfärdig värld som aldrig skall upphöra och har funnit stor glädje i att tala med andra om detta hopp.
Ett belysande exempel är en kalifornisk kvinna, som vid 100 års ålder kom i kontakt med dessa löften genom en sjuksköterska på ett vårdhem och vid den aktningsvärda åldern av 102 år blev döpt som ett Jehovas vittne. Hennes liv slutade inte i en ”fåfänglig” återvändsgränd, utan hon fullgjorde ”människans hela förpliktelse”, nämligen att ”frukta den sanne Guden och håll[a] hans bud”.
[Infälld text på sidan 6]
Det har sagts att en mor förr kunde ta hand om 11 barn, men nu kan 11 barn inte ta hand om en mor
[Ruta på sidan 8]
Att visa de äldre heder genom att ta hand om sina gamla föräldrar – Kommentarer från olika delar av världen
”I Afrika finns det så gott som inga samhälleliga anordningar för de äldre — inga vårdhem, inga sjukförsäkringar eller socialbidrag, inga pensioner. De gamla får den vård de behöver av sina barn.
En grundläggande orsak till att barnafödande är så viktigt för människor i u-länderna är att det är barnen som tar hand om dem när de blir gamla. Även fattiga människor skaffar sig många barn, eftersom de räknar med att ju fler barn de skaffar sig, desto större är chansen att några överlever och kan ta hand om dem.
Även om saker och ting nu håller på att förändras i Afrika, ser de flesta familjer allvarligt på förpliktelsen att ta hand om sina gamla. Om det inte finns några barn, tar andra familjemedlemmar hand om dem. Ofta lever de själva i små omständigheter, men de delar med sig av vad de har.
Ett annat sätt varpå barnen sörjer för sina föräldrar är att låna ut sina egna barn till dem. Ofta är det barnbarnen som utför det praktiska arbetet i hemmet.
I industriländerna lever människor längre tack vare medicinska framsteg. Så är emellertid inte fallet i u-länderna. Fattiga människor dör, eftersom de inte har råd att skaffa sig ens den begränsade medicinska hjälp som finns att tillgå. I Sierra Leone finns det ett ordspråk som lyder: ’Ingen fattig är sjuk.’ Med detta menas att eftersom en fattig inte har råd att skaffa sig läkarvård, är han antingen frisk eller död.” — Robert Landis, missionär i Afrika.
”I Mexico har människor stor respekt för sina gamla föräldrar. Föräldrarna bor ensamma kvar i hemmet när sönerna gifter sig, men när föräldrarna blir äldre och behöver hjälp, tar barnen dem hem till sig och ger dem den vård de behöver. De tycker att det är deras plikt.
Det är mycket vanligt att far- och morföräldrar bor i samma hus som sina barn och barnbarn. Barnbarnen älskar och respekterar sina far- och morföräldrar. Familjen är mycket sammansvetsad.
Hem för gamla är sällsynta i Mexico, eftersom de äldre tas om hand av sina söner och döttrar. Om det finns flera söner i familjen, stannar ibland den som gifter sig sist kvar i hemmet och bor tillsammans med föräldrarna.” — Isha Aleman, från Mexico.
”I Korea får vi både i hemmet och i skolan lära oss att visa de äldre heder. Den äldste sonen i familjen förväntas ta hand om sina gamla föräldrar. Om han inte kan försörja dem, kommer någon annan son eller dotter att göra detta. Många gifta par bor under samma tak som sina gamla föräldrar och ger dem den vård de behöver. Föräldrar räknar med att få bo hos sina barn, och de tycker om att ta hand om och fostra sina barnbarn. Det betraktas som en skam för ett ungt par att skicka i väg sina gamla föräldrar till ett vårdhem.
Min far var äldste sonen, och vi bodde tillsammans med farfar och farmor i samma hus. När vi gick hemifrån, talade vi alltid om för dem vart vi skulle gå och när vi skulle komma tillbaka. När vi kom hem igen, tittade vi först in till dem och hälsade dem med djupa bugningar och talade om för dem att vi hade kommit tillbaka, för de var intresserade av allt som rörde familjens välfärd.
När vi räckte dem en sak, höll vi den med båda händerna. Det anses oartigt att räcka något med bara en hand till personer som åtnjuter respekt, till exempel föräldrar, far- och morföräldrar, lärare eller högre tjänstemän. När vi fick särskilt god mat, serverade vi alltid våra farföräldrar först.
Den heder som visas äldre personer är inte begränsad till enbart familjemedlemmar, utan omfattar alla gamla personer. Från lågstadiet och ända upp i gymnasiet blir vi undervisade i etik och moral. Under dessa lektioner får vi genom berättelser eller föreläsningar lära oss hur vi skall respektera och hedra de äldre.
När en gammal person kommer in i ett rum, förväntas ungdomar resa sig upp. Om en ung person sitter på en buss, och en äldre man eller kvinna inte har någonstans att sitta, är det brukligt att den yngre erbjuder sin plats. Om en gammal man bär på ett stort paket eller något annat föremål som ser tungt ut, stannar man och frågar om han behöver hjälp. Om han säger ja, följer man med honom och bär paketet åt honom.
I dessa yttersta dagar för den nuvarande tingens ordning blir den moraliska standarden, precis som bibeln förutsagt, sämre för varje dag. Korea är inte förskonat från detta inflytande. Men detta slag av respekt för äldre personer finns fortfarande kvar i många koreaners hjärtan.” (2 Timoteus 3:1—5) — Kay Kim, från Korea.
[Bild på sidan 7]
Att besöka de gamla är väl använd tid