Kenyas unika grottbesökare
Från Vakna!:s korrespondent i Kenya
VI VANDRADE uppför den väl upptrampade stigen. Ljudet av små vattenfall som hördes genom skogens grenar gav en föraning om att vi närmade oss stigens slut. Framför oss gapade ingången till grottan. Vi hade färdats långt för att få se de djur som ofta håller sig gömda här — Mount Elgons elefanter.
Förväntningarna steg när vi gick in genom den ungefär 8 meter höga och 8 meter breda grottöppningen. Men det klappande ljudet av flygande fladdermöss bekräftade det vi fruktat. Vi hade kommit antingen för tidigt eller för sent. Grottgolvet var täckt av finkornig sand, och den puderfina ytan var full av avtryck efter fötter. Elefanterna hade redan varit här och gett sig av igen.
Men varför hoppas vi få se elefanter här, omkring 2.000 meter upp på bergssidan, och det i en grotta? Låt oss ta del av en fascinerande berättelse.
Bergets grottor som hemvist
Mount Elgons imponerande vulkankägla breder ut sig på båda sidor om gränsen mellan Kenya och Uganda. Med sina 4.320 meter är det ett av Östafrikas högsta berg. Somliga tror att Mount Elgon, innan erosionen krävde sin tribut, rentav kan ha fått Kilimanjaros snötäckta bergstopp att verka liten. Berget reser sig över exotiska skogar, varma källor och sjöar med kallt vatten. Men Mount Elgons mest fantastiska sevärdhet är kanske ändå de talrika grottorna. Där håller elefanterna till — de elefanter som vi var så inställda på att få se.
En gång i tiden bodde konyfolket, som också kallas elgonmassajer, i de här grottorna. Somliga menar att berget är uppkallat efter dem. Konyfolket kom hit för mer än 300 år sedan. Joseph Thomson, den förste vite man som utforskade det här området och som färdades genom det år 1883, måste utan tvivel ha blivit förvånad över att finna ett flertal byar i en del av grottorna.
Massajerna har i stort sett gått ifrån att bo i grottor, men en del av dem bor fortfarande i vissa grottor vid Mount Elgons fot. De djur som förskönade skogarna i trakten fyllde med tiden ut tomrummet i de övergivna grottorna. Det blev svårt för bufflarna att stå emot de frestande gyttjepölarna i grottorna. Ödlor och svalor var ivriga att komma in och fånga de läckra insekter som drogs till pölarna i grottorna.
Men underligt nog blev grottorna oemotståndliga också för djur man minst av allt tänkt sig — elefanter. Än i dag häver de stora och tunga kolosserna sina 4—6 ton tunga kroppar uppför branta och smala stigar för att komma till grottorna. Vad får dem att komma hit?
De är ute efter salt
I grottorna finns ett kosttillskott som deras stora kroppar behöver. I normala fall får de i sig tillräckligt med salt genom sin vegetariska kost, men på den här höga höjden har regnet lakat ur saltet ur jorden. Elefanterna vandrar därför hit upp för att få tag i det natriumsulfat (glaubersalt) som finns i det mjuka agglomerat som kantar grottans innerväggar.
Elefanterna använder en ovanlig metod för att komma åt saltet. De placerar betarna mot någon oregelbundenhet eller spricka i grottväggen. En kraftig knyck med den bulldozerlika kroppen får sedan stenbitar att lossna. Sedan tar elefanterna en stor sten i munnen med sin smidiga snabel, smular sönder den med sina kraftiga kindtänder och sväljer gruset och saltet samtidigt. Detta görs upprepade gånger tills elefanterna fått det de behöver. En skön tupplur efteråt i den mörka, svala grottan tycks vara till hjälp för matsmältningen.
Även om elefantens betar fortsätter att växa hela livet, har de hos dessa elefanter intressant nog en benägenhet att nötas ner till stumpar — priset de får betala för sina saltintag.
När elefanterna har dröjt kvar vid grottorna några veckor, börjar de längta efter att röra på sig. Kanske tågar de i väg till bambuskogen för att knapra på de mjuka skotten eller tugga bark. Elefanter äter 18 timmar om dagen och sätter i sig så mycket som 180 kilo växter. Med tiden gör deras längtan efter salt att de dras till Elgons grottor igen.
Med tanke på att de strövar omkring likt nomader och att de är så få (ett hundratal är en väl tilltagen gissning) är det inte konstigt att vi inte fick se dessa djur.
Äntligen elefanter!
Följande morgon lämnade vi platsen för vårt läger och körde stilla genom den daggdränkta skogen, som vimlade av guerezor (ett slags apor) och sjungande fåglar. Plötsligt hörde vi ett kraftigt knakande, och sedan började buskarna intill oss att skaka häftigt! Vi styrde så att vi kom bara några meter från ljudkällan.
Medan vi tyst väntade hörde vi svaga ljud av kroppar som rörde sig bakom det täta och höga buskage som löpte längs vår färdväg. Till slut tröttnade ett av de skygga djuren, en ung hane, på vår kurragömmalek och rusade ut bara 3 meter från vår bil. Han såg så fin och robust ut, och den gula, röda och bruna pigmenteringen tycktes glöda i den strålande morgonsolen. Trots att han inte var så stor, var den hotfulla blicken respektingivande.
Jag lyckades placera kameran i läge för en bra bild. Men slutaren utlöstes inte — jag hade ingen film! Då klev en elefantmamma fram och ledsagade sin unge förbi fronten på vår bil. När jag väl satt i en ny film i kameran, var elefanterna för långt borta för att det skulle kunna bli en effektfull närbild, men jag tog i alla fall en bild som bevis på att jag sett de svårupptäckta jättelika djuren.
Vilka fantastiska djur! De kan vara tysta som möss, fastän de väger mer än en bil. De kan vara större än en del lastbilar, och ändå får man så sällan se dem. Men låt inte det hindra dig från att besöka den plats där Kenyas unika grottbesökare håller till.