”Man skall aldrig säga aldrig!”

I PREDIKAREN 9:11 (NW) läser vi att ”tid och oförutsedd händelse drabbar” oss alla. Det fick vår familj erfara i slutet av november 1986. Tiarah, ett av våra tre barn, var tre och ett halvt år när hon fick vad vi trodde var en förkylning, åtföljd av ihållande hosta. Vi tog henne till barnläkaren, som hänvisade oss till en allmänläkare. Även han trodde att Tiarah hade en förkylning med lite blodstockning i bröstet, men att det inte var något att oroa sig över. Han ordinerade ännu en hostmedicin såväl som antibiotika.

Tiarah blev allt sämre. Hon hade 41 graders feber, kräkningar, störningar i tarmfunktionen och ont i bröstet. Man röntgade bröstet och gav mera antibiotika. Sköterskan kallade på oss när Tiarahs röntgenplåtar var klara. Läkarna trodde att hon hade akut lunginflammation. Febern hade då stigit till 42—43 grader, vilket orsakade att hennes blodvärde sjönk och blev så lågt som 20 gram hemoglobin per liter blod. Den 16 december lades Tiarah in på sjukhuset.

Vi är Jehovas vittnen och följer anvisningen för de kristna i Apostlagärningarna 15:29 — att ”avhålla ... [sig] från blod”. Men vi oroade oss inte alltför mycket över frågan om blodet. Tiarahs barnläkare är blodspecialist, och han var väl medveten om att vi inte skulle gå med på någon blodtransfusion. När Tiarah lades in på sjukhuset, påminde vi samtidigt barnläkaren om vår ståndpunkt i blodfrågan. Han svarade: ”Ja, ja, jag har förståelse för er övertygelse, men jag tror inte att ni behöver bekymra er över blodfrågan.”

Sedan man på sjukhuset röntgat Tiarah och tagit EKG och blodprover, fördes hon in på en sal. Vi stannade tills hon somnat. Nästa morgon berättade man för mig att Tiarah hade lunginflammation, att det var allvarligt och att hon helt säkert skulle bli kvar på sjukhuset 10—15 dagar. Hon hade omkring 43 graders feber, vilket oroade läkarna. De granskade röntgenplåtarna, EKG-resultatet och blodproven på nytt och bestämde sig för att ta ytterligare prover. Dessa prover visade att hon inte hade lunginflammation, utan troligen ett slags tumör på lungan.

Blodfrågan kommer upp

Det behöver knappast nämnas att detta spred nytt ljus över Tiarahs situation. Man tog prover i det oändliga, bland annat för tuberkulos, vilket var negativt. Man tog ultraljud, genomförde datortomografi och åtskilliga röntgenundersökningar. Den sista röntgenplåten visade en betydande infektion i högra lungan. Vänstra lungan — den viktigare av dem båda, eftersom hon andades nästan enbart med den — tycktes vara nära kollaps. Blodfrågan väcktes igen. När Tiarah togs in på sjukhuset, undertecknade vi en ansvarsbefrielse som fritog dem från ansvar när det gällde vår vägran att ta emot blod. De menade nu att vi borde ändra oss, eftersom vårt barns liv var i fara.

När vi höll fast vid vårt beslut tog allt en annan vändning. Tjänstemän inom sjukhusförvaltningen sade till oss att vi var olämpliga som föräldrar, att de skulle begära ett domstolsbeslut som tillät dem att ge Tiarah blod och att de skulle se till att de två andra barnen togs ifrån oss. De skulle invänta domstolsbeslutet och sedan avlägsna den infekterade lungan. Vi förklarade än en gång — för vad som tycktes vara femtionde gången — att vi inte motsätter oss medicinsk behandling och att vi, även om vi inte tar emot blod, accepterar blodersättningsmedel.

Det var till ingen nytta, eftersom läkarna vägrade att lyssna. I stället började de utöva påtryckningar för att få oss att ändra inställning och började tala med alla som arbetade på den avdelningen — läkare, sköterskor, städpersonal — om vad vi gjorde med vårt barn. Sedan kunde de komma fram till oss och fråga varför vi lät vårt barn dö. Min man och jag förklarade för läkarna att vi skulle söka upp en läkare och ett sjukhus som kunde ta emot Tiarah och göra vad som än kunde bli nödvändigt och göra det utan blod. De sade då att inget sjukhus skulle förflytta henne i det tillståndet. Jag sade till dem: ”Man skall aldrig säga aldrig!”

Hon ville inte ha blod ens om hon skulle dö

Jag förklarade situationen för Tiarah, vad läkarna sagt, hur Jehova såg på saken och vad vi beslutat att göra, nämligen att söka upp en läkare och ett sjukhus där man kunde hjälpa henne utan att behöva ge blod. Tiarah förstod mycket väl trots att hon var så liten. Hon ville lyda Jehova. Hon ville inte ha blod ens om hon skulle dö. När jag hörde min egen dotter, sjuk som hon var, själv ta ståndpunkt, fick jag tårar i ögonen. När Tiarah vid tre och ett halvt års ålder på sitt enkla sätt kunde säga att hon ville förbli trogen mot Jehova oavsett vilka chanser hon hade att överleva, insåg jag mer än någonsin tidigare vikten av att börja undervisa barn i bibeln redan från deras späda barndom. — Efesierna 6:4; 2 Timoteus 3:15.

I våra ansträngningar att få ut Tiarah från sjukhuset, innan domstolsbeslutet att ge henne blod var klart, talade min man med en äldste i församlingen. Denne talade med en läkare som skulle se om han kunde göra något, vilket ingav oss hopp.

Jag hade varit på sjukhuset ända sedan kvällen efter det att Tiarah togs in. Jag var både mentalt, fysiskt och känslomässigt utmattad. Min käre man, som märkte det, insisterade på att jag skulle åka hem och att han skulle stanna kvar hos Tiarah den natten. Jag gick hem, men jag kunde inte sova. Jag städade, ringde till mina föräldrar och talade med andra vänner som var vittnen. Till slut somnade jag och sov, men hur länge vet jag inte, tills telefonen ringde. Jag vågade knappt svara, eftersom jag trodde att det var min man som ville tala om att Tiarah dött.

Slutligen svarade jag. Det var den läkare som äldstebrodern kontaktat. Han talade om för mig att de hade funnit en läkare som gick med på att respektera vår ståndpunkt i blodfrågan och skulle behandla Tiarah trots hennes kritiska tillstånd. Han hade redan ordnat med att Tiarah skulle få bli utskriven från sjukhuset! Jag tackade honom med gråten i halsen, lade på luren och föll på knä och tackade Jehova.

Efter tio dagar på det första sjukhuset togs Tiarah in på ett annat i en annan stadsdel i New York, ett sjukhus där man specialiserat sig på att behandla barn med lungsjukdomar. När Tiarah anlände, väntade man på henne. De gjorde en lång rad undersökningar med datortomografi, röntgen, ultraljud och EKG och tog blodprover, vars resultat de sedan förde in i journalen. De granskade också journalerna som vi hade med oss från det andra sjukhuset. Efter alla dessa undersökningar ansåg läkaren som vi nu hade, en lungspecialist, att en blodtransfusion skulle vara ett missgrepp och att hennes kropp skulle reagera mot den.

Helt frisk utan blod

På det här sjukhuset fick Tiarah mycket god vård av sådana som specialiserat sig på att behandla små barn med lungproblem. De rådgjorde med oss när det gällde behandlingen och underrättade oss innan de påbörjade någon viss behandling. De sövde inte ner henne, utan använde lokalbedövning. Sedan sög de ut lite vätska ur lungsäcken och skickade den till laboratoriet för prover med olika antibiotika. De fann ett enkelt antibiotikum mot förkylningar som skulle kunna övervinna bakterien. Man gav Tiarah flerdubbel dos av det och lade henne i syrgastält under tio dagar. Hon blev bättre och bättre.

När läkarna granskade resultaten från datortomografiundersökningen och röntgenplåtarna, upptäckte de att hon hade en böld i nedre delen av högra lungan. Antibiotikabehandlingen fick vätskemängden som omgav lungan att minska, men den angrep inte bölden. Bölden bildade i stället mer vätska, och läkarna trodde att de skulle behöva avlägsna den kirurgiskt. Men först ville de försöka med ännu ett antibiotikum. De gav henne även stora doser av järn och intravenös näring i tre dagar, följt av lättare fast föda. Hennes blodvärde steg till 50 och sedan till 70. Hennes snabba och fortsatta förbättring förvånade både blodspecialisten och lungspecialisten — i sådan grad att lungläkaren sade: ”Det måste vara er Gud som botar henne.”

Eftersom bölden inte påverkades av de höga doserna antibiotika, tog man vätskeprover inifrån själva bölden. Man fann då att ett annat antibiotikum skulle bekämpa just den bakterien. Det var en förkylningsbakterie som vanligtvis finns i munnen, vilket föranledde läkaren att tro att Tiarah måste ha svalt den med någon mat och att den kommit i fel strupe och hamnat i lungan. Antibiotikumet, som försökte bekämpa bakterien, kapslade in den till en böld. Eftersom det, enligt läkaren, var mycket ovanligt, ansåg han det nödvändigt att dokumentera sina undersökningsresultat och behandlingsmetoder och lämna in redogörelsen till en medicinsk tidskrift.

Efter en månad fick Tiarah lämna sjukhuset. Hon var tvungen att göra återbesök hos specialisten en gång i veckan de tre första månaderna och ta höga doser antibiotika och järn. Men hon blev aldrig opererad. Hon är helt återställd utan så mycket som en fläck på lungorna.

Tiarah är nu förkunnare i Jehovas vittnens kristna församling. Den 14 februari 1991 höll hon sitt första övningstal i skolan i teokratisk tjänst. Min man och jag tackar Jehova för att han välsignade vårt fasta ståndpunktstagande mot blod i lydnad för hans bud. Må vi alla fortsätta att prisa Jehova därför att han förtjänar att prisas. Och kom ihåg att om en läkare säger att du aldrig klarar det utan blod, säg då till honom: ”Man skall aldrig säga aldrig!” — Berättat av Nina Hooks, Brooklyn, New York.