Radon – en osynlig fara i ditt hem?

EN INGENJÖR som arbetade vid kärnkraftverket i Limerick i östra Förenta staterna fann att han utlöste strålningslarmet innan han ens satt sin fot i anläggningen. När det stod klart att radioaktiviteten i hans kropp inte kom från kärnkraftverket, undersökte man hans hus och fann att det var källan till smittan.

En 68-årig missionär som höll på att tillfriskna efter en hjärtoperation hade problem med anemi, trots att han fick mediciner som skulle förbättra hans blodvärde. En av de frågor som läkaren ställde var: ”Har ni någonsin utsatts för strålning?”

”Ja”, svarade han. ”I 20-årsåldern arbetade jag i två år som tekniker i en anläggning där jag utsattes för radonstrålning.”

”Det kan vara orsaken till ert problem”, förklarade läkaren.

Både ingenjören vid kärnkraftverket och mannen som led av anemi hade utsatts för en osynlig fara — radon.

”Radon. Vad är det? Skulle det kunna vara en fara i mitt hem?” är kanske frågor du ställer.

Vad är radon?

Radon, en doftlös och färglös gas, är ett av de sex grundämnen som kallas ädelgaser eller inerta gaser. Radongasen skiljer sig emellertid från de fem andra ädelgaserna på så sätt att den är radioaktiv. Den är en sönderfallsprodukt av det radioaktiva grundämnet radium.

Radioaktiva ämnen utsänder vissa strålar eller partiklar, och under denna sönderfallsprocess omvandlas de till andra ämnen. Den radioaktiva metallen uran omvandlas således med tiden till radium. När en radiumatom utsänder strålning, omvandlas den till en radonatom. Radon i sin tur sönderfaller till radioaktiva produkter som kallas ”radondöttrar”.

Den hastighet med vilken ett radioaktivt ämne sönderfaller kallas dess halveringstid. Halveringstiden för radon är något mindre än fyra dagar, vilket innebär att hälften av en viss mängd radon efter omkring fyra dagar har sönderfallit till andra grundämnen. Halveringstiden för radium är däremot 1.660 år och för uran 4.500.000.000 år! I naturen förekommer således uran i betydligt större mängder än radium, eftersom uran har mycket längre halveringstid.

Roten till problemet

I all uranmalm förekommer en viss mängd radium och även små kvantiteter radon. Denna radioaktiva gas, som kan leta sig in i människors hem, är roten till problemet.

Uranhalten i berg- och jordarter varierar i hög grad från plats till plats. I somliga områden kan således betydande mängder radon sippra upp ur marken. Om radongasen kommer i dagen utomhus, försvinner den snart. Men om den råkar tränga upp under ett hus, kan den bli instängd där och så småningom sippra upp i källaren genom sprickor i golvet eller i väggarna eller genom avloppsbrunnar och avloppsrör.

Det kan också finnas radon i grundvattnet, och gasen kan därför leta sig in i husen via vattenledningsnätet. Faran ligger inte så mycket i att dricka vattnet som i att inandas den gas som frigörs när man tvättar sig, duschar eller lagar mat.

Händelsen med ingenjören vid kärnkraftsanläggningen i Limerick, som nämndes inledningsvis, illustrerar denna potentiella fara. Man fann att grundplattan till hans hus hade gjutits på en plats där uranförande berglager kom i dagen. Radioaktiviteten i hans vardagsrum uppmätte 3.200 pikocurie! EPA (Environmental Protection Agency, ett amerikanskt miljövårdsorgan) rekommenderar att man bör vidta åtgärder för att nedbringa radonhalten i hus där värdet överstiger 4 pikocurie per liter luft.a

Enligt en beräkning fick denna familj i sig lika mycket radioaktivitet under det år de bodde i huset som de skulle ha fått av 260.000 bröströntgenundersökningar! Risken för att de skulle ådra sig lungcancer var således i hög grad stegrad. Klokt nog utrymde familjen huset tills situationen hade rättats till. ”Jag röker inte, och jag smakade inte alkohol när jag väntade barn”, sade hustrun klagande. ”Men sedan låter jag mina småttingar bo i ett radioaktivt moln.”

Höga strålningsvärden har också uppmätts i Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Många gruvarbetare som sysslat med uranbrytning och exponerats för radon har dött i lungcancer. En skribent i The New York Times skriver: ”Ingen ifrågasätter ... [radonets] förmåga att förorsaka lungcancer, en sjukdom som förr dödade hälften av alla uranarbetare, vilka inandades stora mängder sönderfallsprodukter av radon varje arbetsdag.”

Hur stora är riskerna?

Eftersom det radon som inandas i lungorna till övervägande del utandas innan det sönderfaller, utgör det i sig självt inte någon allvarlig hälsorisk. Men radondöttrarna — de radioaktiva sönderfallsprodukterna av radon — kan vara farliga. Dessa produkter är kemiskt aktiva och sätter sig fast vid små dammpartiklar som kan stanna kvar i lungorna. Lungvävnaderna kan således komma att utsättas för strålning. Som dr Anthony Nero j:r, verksam vid Lawrence Berkeley Laboratory vid University of California, förklarar: ”Eftersom de [de radioaktiva partiklar i vilka radon sönderfaller] har kort halveringstid, är det högst sannolikt att de, när de väl ansamlats i lungan, också kommer att sönderfalla [där].”

Riskerna med så kallade radonhus har undersökts först på senare år, och ingen vet egentligen vilka radonhalter som kan betraktas som säkra. Tidigare i år tonade EPA ner sin bedömning av riskbilden något. ”Tidigare beräknade vi att radon förorsakade uppemot 21.000 cancerdödsfall varje år, men nu är den siffran 16.000”, förklarar dr Richard J. Guimond, en företrädare för EPA. Men trots detta tillägger han: ”Radon är fortfarande en av de största hälsorisker som människor konfronteras med.” Ingen kan emellertid säga att ett visst cancerfall beror på att personen i fråga exponerats för radon i hemmet.

Somliga tror rentav att riskerna med radon i hög grad är överdrivna. Förre EPA-chefen William Mills hävdar att antalet cancerdödsfall som satts i samband med radon är alldeles för högt och att det i stället är rökningen som bär skulden för många av dessa dödsfall. ”Enligt min uppfattning”, säger han, ”ligger den verkliga radonrisken mellan noll och strax över noll.” Roger Eaton, chef för en radongrupp inom det kanadensiska hälsovårdsdepartementet, har ungefär samma uppfattning. ”Enligt vår erfarenhet”, förklarar han, ”är lungcancer en sällsynt sjukdom när inte rökning är med i bilden.”

Rökning ökar uppenbarligen i hög grad riskerna med radonstrålning. Tidskriften Science hävdar att exponering för radon ökar risken för lungcancer för rökare uppemot tio gånger. Man vet ännu inte varför radon påverkar rökare mer än icke-rökare, men somliga experter menar att rökskadade lungor kan vara mer benägna att hålla kvar radonets radioaktiva sönderfallsprodukter.

Somliga platser är kända för att vara veritabla radonhärdar. I Clinton i New Jersey i USA fann man att alla hus som undersöktes i ett område uppvisade höga halter av radon. Fem hus hade så höga halter att man beräknade att de som bodde där i hela sitt liv skulle löpa samma risk att ådra sig lungcancer som om de rökte 20 paket cigarretter om dagen!

Doktor Nero förklarar: ”Många människor i dessa områden bor i hus med radonhalter på över 20 pikocurie, halter som är högre än det högsta tillåtna värdet för gruvarbetare.” Nero fortsätter: ”Det finns omkring 100.000 sådana hushåll, och dessa människor är verkligen i behov av hjälp.”

EPA hävdar att åtta miljoner amerikanska hem har radonhalter som förmodligen överstiger gränsvärdet fyra pikocurie per liter luft. Somliga experter tror emellertid att EPA:s beräkningar är överdrivna. De ifrågasätter också om måttliga radonvärden verkligen utgör någon risk. Doktor Bernard L. Cohen, professor i fysik vid University of Pittsburgh i USA, säger: ”Enligt min tolkning av tillgängliga data är exponering för låga halter [radon] i stort sett ofarlig; effekten är lika med noll vid de låga halter som finns i de flesta hem.”

Hur är det med ditt hem?

Om radon innebär någon risk för dig eller inte beror i stor utsträckning på urankoncentrationen i marken på den plats där du bor. En annan viktig faktor är själva markförhållandena; mer genomträngliga jord- och bergarter kan läcka ut större mängder radon, även om de inte innehåller så mycket radium.

En annan riskfaktor är det sätt varpå huset är byggt. Många moderna hus har gjorts praktiskt taget lufttäta för att spara energi. Det radon som letar sig in i dem har därför inte så lätt att komma ut. Som en befattningshavare vid EPA uttryckte det: ”Ju mer man försöker täppa till ett hus, desto mer förorenad blir luften.” Gamla, dragiga hus är därför förmodligen säkrare med avseende på eventuella radonrisker.

En känd zon med hög halt uran i Förenta staterna är ett område som sträcker sig från östra Pennsylvania, tvärs över norra delen av New Jersey och in i New York. Ett annat riskområde är trakten kring Red River mellan Minnesota och North Dakota. Om du bor i ett sådant riskområde, kan det vara förståndigt att låta radontesta luften i ditt hem.

Testresultaten kan emellertid vara oberäkneliga. Ett hus i Pennsylvania hade en radonhalt på 2.694 pikocurie, medan grannhusets värde endast var 3,6! Höga testvärden på inomhusluften kan också dyka upp i områden som inte är kända för höga uranförekomster. På grund av denna oberäknelighet säger en företrädare för EPA: ”Allt vi vill att människor skall göra är att kosta på sig tio eller tjugo dollar för att ta reda på om de är i farozonen.”

Om du bestämmer dig för att låta undersöka ditt hem, kan du gå till väga på olika sätt. Du kan till exempel kontakta din kommun och få upplysningar om vart du kan vända dig. ”Det man bör rätta sig efter är den genomsnittliga halten i de rum där man bor”, förklarar dr Nero. ”Men de flesta av EPA:s tester”, fortsätter han, ”utförs med hjälp av detektorer som är placerade i källaren.” Han poängterar också: ”Undersökningen bör omfatta flera månader, helst ett år.”

Om du väljer att kontakta en privat firma, bör du välja den med omsorg, eftersom somliga är mer ansedda än andra. Radondetektorer finns också att köpa. Men rapporter visar att tillförlitligheten varierar från modell till modell.

Om du efter noggrann undersökning finner att huset där du bor har höga strålningsvärden, kan problemet rättas till. Ibland kanske det räcker med att täta alla sprickor i golv och väggar i källaren och använda fläktar för att förbättra ventilationen. I Clinton i New Jersey — det samhälle som vi talade om tidigare, där alla undersökta hem hade höga strålningsvärden — lyckades man i de tio första husen få ner radonhalten till säkra värden inom sex månader. Att rätta till problemet kostar sällan mer än 10.000 kronor — vanligtvis betydligt mindre.

I mycket sällsynta fall, till exempel det med ingenjören vid kärnkraftverket, kan mer omfattande arbeten bli nödvändiga. I hans hus var man tvungen att ta upp betonggolvet i källaren och avlägsna en hel del av jorden under det. Husgrunden täcktes sedan med en radontät plastbeläggning, och alla sprickor i betongen fylldes med silikon. Slutligen lät man installera ett speciellt ventilationssystem. Ansträngningen att nedbringa radonhalten till säkra värden blev framgångsrik, även om kostnaden uppgick till 32.600 dollar.

Lyckligtvis tycks radonfaran i människors hem inte vara så stor som man tidigare befarade. Men om du oroar dig för ditt hem, kanske du vill låta testa det för din egen sinnesfrids skull.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 13]

Hur radon kan tränga in i ett hus

Ångor från brunnsvatten

Sprickor i golv och väggar

Otäta avloppsrör

Granit

Brunnsvatten

Sprickor i golvet

Lättbetongblock