En dag i mitt liv i det hektiska Hongkong
Hongkong är en av de mest tättbefolkade platserna på jorden. Med 5,8 miljoner invånare och en landyta på 1.070 kvadratkilometer är folktätheten 5.420 invånare per kvadratkilometer. Men eftersom endast 10 procent av arealen är bebodd, blir den faktiska folktätheten drygt 54.000 invånare per kvadratkilometer! Men befolkningen tycks på ett beundransvärt sätt ha anpassat sig till det sjudande livet i en överbefolkad storstad, med dess begränsade livsrum, bullrande trafik och föroreningar.
JAG vaknade klockan 7.30 av en ilsken signal från min väckarklocka, klev upp från dyschan där jag sover och klädde mig snabbt. Jag bor i en liten lägenhet tillsammans med mina föräldrar och tre yngre systrar, som alla förvärvsarbetar. Därför är det alltid kö till badrummet på morgnarna, och vi har inte så lång tid på oss. Efter en snabb frukost tar jag min cykel och trampar i väg till järnvägsstationen. Den dagliga pärsen har börjat. Jag blir en del av de myllrande människomassor som är på väg till arbetet i den hektiska storstaden Hongkong.
Tåget susar förbi trånga hyreskaserner och överbefolkade skyskrapor. Därefter byter jag till en buss som skall föra mig till andra sidan hamnen. Färden går i snigelfart genom en lång tunnel, stötfångare mot stötfångare. Vilken lättnad är det inte att komma fram till Hongkong Island, där mitt kontor är beläget i de centrala finanskvarteren. Hela resan tar mellan en och en och en halv timme, beroende på trafiken. Jag lyckas hinna fram till klockan 9.30. Men det finns ingen tid att koppla av — jag hinner knappast sätta mig ner förrän telefonen börjar ringa. Det är min första klient för dagen. Och det blir dagens melodi — det ena samtalet efter det andra. Telefonluren ligger sällan i klykan. Mitt på dagen är det en kort rast för lunch.
Nu gäller det att hitta en plats på någon av de många restaurangerna i området. Alla tycks vilja äta vid samma tidpunkt och på samma ställe och ofta vid samma bord! Som vanligt får jag dela bord med människor som är helt främmande för mig. Så är livet i det hektiska Hongkong. Efter en snabb men närande kinesisk måltid är det dags att gå tillbaka till kontoret.
Min arbetsdag skall egentligen sluta klockan 17.30, men det blir sällan så. Och mycket riktigt, när jag äntligen hinner pusta ut ett slag och titta på klockan, är den 18.15. Vissa dagar är den en bra bit över sju innan jag kan komma i väg. Och sedan är det den långa resan hem.
Först bussen och tunneln och sedan tåget. Äntligen är jag framme vid min station och går i väg för att hämta min cykel. Medan jag är på väg hem, tänker jag på hur vår lilla stad har vuxit till en modern storstad som sjuder av liv. De låga småstadshusen har ersatts av skyskrapor på 20 eller 30 våningar. Flerfiliga motorvägar genomkorsar terrängen, och de jättelika trafikkarusellerna är fyllda med en oupphörlig ström av bullrande trafik. Den gamla lugna livsrytmen är borta för alltid.
Vår lägenhet är i minsta laget för oss sex — mindre än 30 kvadratmeter — så jag har inte ett eget rum. Det är därför jag sover på en dyscha i vardagsrummet. På så sätt kan åtminstone mina föräldrar få ett eget sovrum. Mina tre systrar sover i våningssängar i sitt lilla rum. Privatliv är en lyx som vi inte kan unna oss.
Även om lägenheten är liten, innebär den en enorm förbättring mot hur vi hade det förr, då hela familjen bodde i ett enda rum i ett kommunalt bostadsområde. Och även då hade vi det oerhört mycket bättre än de tusentals människor som bor i Mong Kok och som hyr små ”sovburar” av metalltråd som mäter 180 × 80 × 80 centimeter och är travade i tre lager ovanpå varandra. De rymmer en madrass och några få personliga tillhörigheter — ingenting annat.
Klockan nio på kvällen har alla kommit hem, och vi sätter oss till bords för att äta kvällsmat. Efter maten slår någon på TV-n. Där försvann min chans att sitta ner i lugn och ro för att läsa och studera. Jag väntar tills alla har gått och lagt sig ungefär vid elvatiden, och sedan har jag rummet för mig själv och kan koncentrera mig på min läsning. Vid midnatt är jag också redo att gå till sängs.
Jag har arbetat sedan jag slutade skolan för omkring 12 år sedan. Jag skulle gärna vilja gifta mig en dag, men jag måste arbeta så hårt för att förtjäna mitt uppehälle att jag knappast har tid att lära känna en kvinna tillräckligt väl. Och att hitta någonstans att bo är ungefär lika lätt som att ta ner månen, som vi brukar säga. Även om vi har vant oss vid det här laget, trivs jag egentligen inte med detta hektiska stadsliv. Men jag inser ändå att jag har det långt bättre än miljoner eller kanske rentav miljarder människor i andra delar av världen som inte har tillgång till vare sig människovärdiga bostäder, elektricitet, rinnande vatten eller tillfredsställande sanitära anordningar. Nog behöver vi en bättre samhällsordning, en bättre värld, ett bättre liv. — Berättat av Kin Keung.