Hur man kan hjälpa dem som har ätandestörningar

MILJONTALS familjer världen över har måst kämpa med en familjemedlem som lider av någon ätandestörning. Bulimi (hetsätande och avsiktligt framkallade kräkningar), anorexia nervosa (ihållande oförmåga eller ovilja att äta) och tvångsmässigt ätande har blivit epidemiska på vissa håll.

Dessa störningar är i huvudsak ett kvinnoproblem. De drabbar kvinnor i praktiskt taget alla åldrar, både ensamstående och gifta. Barn och tonåringar såväl som äldre kvinnor hör till dem som lider av det.a Eftersom över 90 procent av dem som drabbas är kvinnor, använder vi feminina pronomen när vi talar om dem som har detta problem.

Om någon som du bryr dig om har en ätandestörning, vill du utan tvivel hjälpa henne. Men att helt enkelt säga åt en som har bulimi att sluta hetsäta och att inte framkalla kräkningar är som att be en person med lunginflammation att sluta hosta. Innan du kan ge verklig hjälp åt någon med en ätandestörning, behöver du identifiera och komma åt de djupa känslomässiga störningar som ofta ligger bakom problemet. Därför är det viktigt med skicklighet — och inte bara goda avsikter. Ibland kan det bakomliggande problemet bottna i sexuella övergrepp i det förgångna. Om så är fallet behöver den drabbade i allmänhet få särskilt bistånd av en kompetent rådgivare.b

Hur man angriper problemet

Det är inte alltid så lätt att komma underfund med att ens barn, ens äktenskapspartner eller ens vän har en ätandestörning. Det beror på att de som har ätandestörningar kan vara förtegna. (Se rutan på nästa sida.) Men en ätandestörning försvinner i allmänhet inte av sig själv. Ju förr man uppmärksammar och ger hjälp åt den drabbade, desto större är chansen att hon tillfrisknar.

Innan man talar med någon som man misstänker har detta problem, bör man noggrant planera vad man skall säga och vid vilken tidpunkt det är bäst att säga det. Man bör välja en tidpunkt då man själv är lugn och då risken för att samtalet avbryts är minimal. Ett felaktigt sätt att angripa problemet — genom att till exempel komma med starka hot — hindrar kommunicerandet och kan göra saken värre.

När du talar med någon som du misstänker har en ätandestörning, var då inte fördömande, men var specifik. Du skulle exempelvis kunna säga: ”Du har gått ner i vikt en hel del. Dina kläder ser för stora ut på dig. Finns det någon orsak till det?” Eller: ”Jag hörde att du kräktes i badrummet. Jag vet att det här är känsligt, men jag vill hjälpa dig. Kan vi vara uppriktiga mot varandra?” Även om den andra personen reagerar ilsket eller förnekar det hela, kan en lugn attityd förmå henne att börja resonera om saken. (Ordspråksboken 16:21) Att få i gång ett öppet resonemang är ett realistiskt mål vid första samtalstillfället.

Ätandestörningar uppstår ofta när familjemedlemmar är överdrivet intresserade av kroppsvikt och när barnen nästan uteslutande får beröm för sitt utseende eller sina prestationer. I en familj där en av medlemmarna har en ätandestörning kan således andra i familjen bli tvungna att omvärdera sin attityd och hur de ser på saker och ting. För att få en lösning på problemet kan det mycket väl krävas att familjemedlemmar ändrar på sig. Ja, deras ansträngningar är ofta en av de viktigaste faktorerna för tillfrisknande.

Undvik kraftmätningar

I en familj försökte de förtvivlade föräldrarna bokstavligen pressa in mat i munnen på sin anorektiska dotter, men flickan kämpade emot och kände sig nöjd med sig själv när hon kunde stå emot sina föräldrars ansträngningar. Inse därför att du inte kan tvinga någon annan att äta eller att sluta hetsäta. Ju mer du försöker tvinga den sjuke, desto hårdare kan kampen bli.

”Det blev värre och värre för varje gång jag tog upp hennes ätande till diskussion”, erkände Joe, vars dotter Lee nästan dog av anorexia. ”Jag blev tvungen att helt sluta att säga något om ätande.” Hans hustru, Ann, förklarade vad som hjälpte deras dotter: ”Vi hjälpte henne att känna att hon kunde kontrollera sig själv utan att behöva gå till sådana ytterligheter. Det räddade hennes liv.” Det är förståndigt att tona ner hela ätandeproblemet. Hjälp den drabbade att förstå att när hon äter så gör hon det för sin egen skull och inte för dig.

Hjälp att bygga upp tillförsikt

De flesta som lider av ätandestörningar är perfektionister. Många har haft föga erfarenhet av att misslyckas med något. Deras föräldrar har ibland — med de bästa avsikter — bidragit till problemet. Hur då? Genom att vara överbeskyddande och försöka avskärma sitt barn från alla motgångar.

En förälder behöver alltså hjälpa sitt barn att inse att misstag är en del av livet och inte avgör ens egenvärde. ”Den rättfärdige må falla rentav sju gånger”, sägs det i Ordspråksboken 24:16 (NW), ”och han [eller hon] kommer sannerligen att stiga upp.” Ett barn kommer inte att bli förkrossat av en motgång om det får lära sig att nederlag är något normalt, att det är tillfälligt och att man kan komma över det.

En förälder måste också acceptera och uppskatta varje barns egenart. Även om en kristen förälder strävar efter att uppfostra ett barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”, måste man ändå låta barnet få vara en individ. (Efesierna 6:4) Försök inte få barnet att passa exakt efter den mall som du har skapat dig i ditt sinne. Om ett barn skall kunna övervinna en ätandestörning, måste det känna att man respekterar och värnar om dess individualitet.

Bygg upp ett öppet kommunicerande

I många familjer där ett barn eller en äktenskapspartner har en ätandestörning råder bristande kommunikation. Den som lider av störningen har i regel svårt att ge uttryck åt sina verkliga känslor, när dessa skiljer sig från en förälders eller en äktenskapspartners. I synnerhet är det så i ett hem där regeln har varit: ”Har du inget trevligt att säga så håll tyst.” Den drabbade tar då till mat för att döva sin inre frustrering.

Så till exempel var Matthew oförmögen att hjälpa sin hustru att övervinna ett tvångsmässigt ätande. ”Så fort hon blir upprörd gråter hon och går sedan och äter”, klagade han. ”Hon talar aldrig om för mig vad som gör henne ledsen.” En rådgivare föreslog att de båda skulle avsätta en timme i veckan för att tala ostört med varandra och att de skulle turas om att uttrycka sina klagomål utan att den andre avbryter. ”Det var en tankeställare”, sade Matthew. ”Jag hade ingen aning om att Monica var så olycklig över så många saker och att jag hade en så stark försvarsattityd. Jag trodde att jag var en god lyssnare, men det var jag verkligen inte.”

Så om du vill hjälpa din äktenskapspartner eller ditt barn, måste du vara villig att lyssna till hennes negativa känslor och missnöje. Enligt Bibeln bör man lyssna till ”den armes klagan”. (Ordspråksboken 21:13, Åkeson) Joe och Ann fick lära sig den läxan.

”Jag var tvungen att sluta dra förhastade slutsatser och sluta visa min irritation när Lee tyckte annorlunda”, medgav Joe när det gällde hans anorektiska dotter. Hans hustru, Ann, sade: ”Lyssna till vad barnet vill säga. Försök inte lägga dina ord i hennes mun. Lyssna till vad hon verkligen tycker om saker och ting.”

Ann gav ett exempel: ”Förut, när Lee klagade över att någon hade sårat hennes känslor, sade jag till henne att den här personen säkert inte menade att göra så. Men då blev hon ännu mer upprörd. Nu när hon klagar säger jag: ’Jag vet att det måste ha sårat dig. Jag kan förstå varför det fick dig att bli så ledsen.’ Jag försöker visa empati i stället för att få henne att ändra inställning just då.” Så lyssna verkligen, och förutsätt inte att du redan vet vad den andre tänker och känner.

Om det förekommer öppet kommunicerande kan man finna tröst när känslorna svallar, och man känner sig inte tvingad att ta till ohälsosamma ätandevanor. Dawn förklarar varför hon aldrig har återfallit till sitt tvångsmässiga ätande och sin bulimi: ”När jag är upprörd kan jag alltid prata med min man, för han är så förstående och ger mig tröst.”

Visa självuppoffrande kärlek

En sörjande far vars bulimiska dotter dött till följd av hjärtsvikt gav följande råd: ”Älska dina barn ännu mer än vad du tycker är tillräckligt.” Ja, var frikostig med att ge uttryck åt kärlek. Hjälp ditt barn och din maka att känna att din kärlek till dem inte beror på deras utseende eller prestationer. Men att älska någon som behärskas av en ätandestörning är inte lätt. Det är därför nyckeln är självuppoffrande kärlek, som enligt Bibelns beskrivning är omtänksam, tålmodig och förlåtande. Det innebär att man är villig att sätta den andres intressen framför sina egna. — 1 Korintierna 13:4—8.

När ett par fick veta att deras dotter var bulimisk, visste de inte riktigt vad de skulle göra. ”Jag kände att om man inte är riktigt säker på vad man skall göra, så skall man i alla fall vara omtänksam”, påpekade fadern. ”Jag såg det som så att hon var en flicka som vi älskade högt och som hade ett mycket allvarligt personligt problem. Att vara omtänksam innebar att inge henne tillförsikt och ge känslomässigt stöd.”

Han frågade sin dotter: ”Har du något emot att mamma och jag med jämna mellanrum frågar hur det går med ditt problem?” Hon gav uttryck åt uppskattning av denna vänliga omtanke, och från och med då hörde sig föräldrarna för då och då.

”En tid klarade hon sig några dagar, sedan några veckor och sedan några månader innan hon fick ett återfall”, förklarar fadern. ”Men när hon erkände att hon hade misslyckats igen, försökte vi uppmuntra henne och inte verka besvikna.” Modern tillägger: ”Vi pratade en hel del. Jag sade till henne att hon av allt att döma gjorde framsteg. Jag sade: ’Ge bara inte upp. Det gick bra två veckor den här gången. Får se hur länge du klarar dig nu.’”

”En av orsakerna till att vi inte lade märke till vår dotters konstiga ätandevanor var att vi sällan åt kvällsmat tillsammans”, menar fadern. ”Så jag ändrade mitt arbetsschema så att jag kunde vara hemma med familjen till kvällsmaten.” Genom att de gjorde denna förändring, så att de åt tillsammans, och gav sin dotter tålmodig och kärleksfull uppmärksamhet hjälpte de henne att bli fullt återställd.

Samtidigt som man strävar efter att göra det som är bäst för den drabbade är det viktigt att ge behövlig tuktan, vilket är ett uttryck för kärlek. (Ordspråksboken 13:24) Skydda inte den drabbade mot konsekvenserna av hennes handlingar. Om hon får använda sina egna pengar för att ersätta maten som hon ätit upp under sitt tvångsmässiga ätande eller städa upp i badrummet efter sina avsiktligt framkallade kräkningar, kanske hon lär sig att hon måste ta ansvar för sina handlingar. Genom att kräva att hon skall rätta sig efter rimliga regler för hemmet låter du henne förstå att du litar på att hon klarar att få ordning på sitt liv. Detta kan stärka den självkänsla som vanligtvis saknas hos dem som har ätandestörningar.

På grund av kaotiska känslor inombords kanske den drabbade talar i vredesmod. Om hon gör det, försök då att se längre än till vredesutbrottet. Försök ta reda på och bearbeta källan till ”grämelsen”. (Job 6:2, 3) Det var en speciell utmaning för Joe och Ann när deras anorektiska dotter blev upprorisk och hävde ur sig oförskämdheter.

”Vi fortsatte att försöka visa henne kärlek i stället för att bara kasta ut henne på gatan”, säger Ann. Hennes man tillägger: ”Vi fortsatte att söka efter hjälp för henne och talade om för henne hur mycket vi brydde oss om henne.” Vad blev resultatet? Hon insåg till slut att hennes föräldrar måste älska henne väldigt mycket, och hon började öppna sig för dem.

När den drabbade är ett barn blir påfrestningarna för föräldrarna, särskilt då modern, mycket svåra. Äkta män måste därför ge sina hustrur behövligt känslomässigt stöd. Offra inte ditt äktenskap för ditt barns sjukdom. Acceptera dina begränsningar.

I vissa fall kanske du behöver söka hjälp från någon utanför familjen. Ta alla faktorer med i beräkningen och avgör vilket slags hjälp som skulle vara bäst. Om den drabbade är motsträvig krävs fasthet. Låt henne veta att du tänker agera för att rädda hennes liv om så skulle behövas, men undvik att säga att du skall göra något som du inte kan genomföra.

Periodvis kanske du känner dig maktlös och läget verkar hopplöst, men glöm aldrig att lägga fram sådana problem i bön inför kärlekens Gud. Han kan hjälpa! ”Vi insåg att problemet var större än vi kunde klara av”, medger Joe. ”Det viktigaste som vi lärde oss var att helt sätta vår förtröstan till Jehova Gud. Han svek oss aldrig.”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

NÅGRA TECKEN PÅ ÄTANDESTÖRNINGAR

◼ Minskat ätande, till exempel sträng diet eller fasta

◼ Stor viktminskning eller omväxlande ökning och minskning av vikten

◼ Konstiga ritualer vid måltiderna, till exempel att skära maten i mycket små bitar

◼ Stark rädsla för att bli tjock, trots låg vikt

◼ Fixerad vid och talar ständigt om mat och/eller vikt, ofta kombinerat med stränga motionsvanor

◼ Utebliven menstruation

◼ Drar sig undan från andra, verkar förtegen och tillbringar i synnerhet lång tid i badrummet

◼ Känslomässiga förändringar, som depression och lättretlighet

◼ Okontrollerat ätande i samband med vrede, nervositet och upphetsning

◼ Missbruk av urindrivande medel, bantningspiller eller laxermedel

[Bild på sidan 15]

Att lyssna med empati är viktigt