Långt hemifrån lovade jag att tjäna Gud
DEN virvlande snön slog emot våra ansikten. Den iskalla vinden hade nu nått stormstyrka. Lastbilschaufförerna vägrade köra vidare. ”Alla ut och gå!” Den korta ordern röts på ett sådant sätt att ingen av oss vågade vägra. Så vi gick de återstående omkring 3 kilometerna tillbaka till lägret i Sibirien, förtvivlade, med hemlängtan och frusna.
Vi var omkring 150 personer — alla tyska fångar under uppsikt av 6 ryska vakter. Den obevekliga stormen var så hård att vi måste luta oss 45 grader mot vinden. Vi kunde inte se mer än de fem närmaste männen framför oss. Då och då avtog plötsligt den våldsamma motvinden, så att vi föll framlänges på ansiktet!
Slutligen kom vi, fullständigt utmattade, fram till lägret. Det var den natten i Sibirien, med 50 minusgrader, som jag lovade Gud att jag, om jag någonsin kom tillbaka till Tyskland igen, skulle söka ett sätt att tjäna honom.
Problem i krigstid
Jag föddes år 1928 i Berlin i Tyskland. När jag var i tioårsåldern gick jag med i Hitlerjugend. Senare ville min mor att jag skulle konfirmeras i kyrkan, så hon skickade mig till religiös undervisning. Sorgligt nog dog hon bara två dagar före min konfirmation. Jag kände mig mycket ensam och bad ofta så gott jag kunde och talade med Gud om mina problem.
Andra världskriget blev allt våldsammare med flygraider över Berlin nästan varje dag och natt. Det grymma mönstret var att en rad bombplan flög över och fällde brandbomber, i allmänhet fosforbomber. När sedan människorna — mest kvinnor och barn — kom fram ur sina skyddsrum för att släcka bränderna, blev de överraskade ute i det fria och sprängda i luften när nästa rad bombplan fällde större bomber laddade med sprängämnen.
En vinter fällde engelska flygvapnet bomber som var förinställda att explodera, inte vid nedslaget, utan klockan 19 på kvällen den 24 december. De visste att familjer skulle vara samlade på julafton. Jag frågade mig hela tiden: ”Varför låter Gud sådana fasansfulla händelser inträffa?”
År 1944 bestämde jag mig för att ta värvning i armén. Men vid den slutliga hälsokontrollen sade man till mig att jag ännu inte var stark nog för militärtjänst och att jag kunde komma tillbaka om sex månader. I mars 1945 blev jag slutligen inkallad till armén, men jag bestämde mig för att inte inställa mig.
Verkliga påfrestningar börjar
Kort därefter, i maj 1945, slutade andra världskriget. Min far hade tagits som krigsfånge, och den sovjetiska armén ockuperade nu vår del av Berlin. Följande månader måste vi arbeta för ockupationsstyrkorna och packa maskiner och annan utrustning från en kemisk fabrik som skulle skickas till Ryssland. På så sätt fick jag möjlighet att lära känna en del ryssar. Jag fann till min förvåning att de var som vi och menade sig kämpa för frihet och en bättre värld.
Den 9 augusti 1945, ungefär klockan två på eftermiddagen, stannade en bil framför vårt hus. Två ryska soldater och en civilklädd person klev ur, och sedan de fått veta vad jag hette knuffade de in mig i bilen. Ett antal andra ungdomar plockades också upp den dagen. Slutligen fördes vi alla till en närbelägen förort. Man anklagade de flesta av oss för att vara medlemmar av organisationen Werwolf, som ingen av oss ens hade hört talas om.
En av de yngre pojkarna påstod att jag kände till adresser på andra ungdomar. Jag nekade till det och blev därför inkastad i en mörk, fuktig källare tillsammans med den unge uppgiftslämnaren. Där i källaren kände jag mig mycket frusen och övergiven, och tårarna rann nedför kinderna när jag låg på knä och bad till Gud. Bön tycktes alltid hjälpa. När jag den kvällen släpptes ut ur cellen och tilläts återvända till de andra pojkarna, kommenterade många den gladlynta sinnesstämning jag hade trots det jag just varit med om.
En eller ett par veckor senare marscherade vi till staden Köpenick, inte långt därifrån. Där fick vi sitta ute på den hårda marken. Det började regna. Slutligen ropades pojkarna in i huset fem och fem. Vi hörde hur de som var före oss skrek och såg dem komma ut blödande och hålla upp byxorna. Man hade tagit av dem deras bälten och slitit loss byxknapparna, så att byxorna föll ner om de inte höll upp dem. När vår grupp gick in, visste vi att något förskräckligt väntade oss.
Jag hade inget bälte, utan bar i stället hängslen. När sergeanten såg dem ryckte han loss dem från byxorna och började piska mig i ansiktet med dem. Samtidigt sparkade och slog två andra soldater mig. Jag blödde ymnigt från munnen och näsan. Om inte andra soldater hade dragit undan mig, kunde jag ha blivit dödad.
Återigen sattes vi i källare och tilläts gå till latrinen bara en gång om dagen — på morgonen. De tog tid på oss, och vi fick bara två minuter på oss att uträtta våra behov. Den som vågade stanna längre löpte risken att bli nerknuffad i gropen med människoavföring. En stackare som knuffades i drunknade.
Min situation förbättras
Efter fyra dagar satte de oss på lastbilar och förde oss till ett läger i Hohen-Schönhausen. Vi var ett 60-tal i åldern 13—17 år, förutom omkring 2.000 vuxna. Polska fångar anvisades att dela ut soppan, och de såg till att vi yngre alltid serverades först.
Tidigt på morgonen den 11 september 1945 började vi marschera till koncentrationslägret Sachsenhausen, omkring 50 kilometer därifrån. De som dog under marschen och de som var för svaga för att gå kastade man på en hästdragen kärra. På eftermiddagen började det regna. Slutligen, sent på kvällen, nådde vi fram till grindarna till ett av sidolägren, genomvåta, frusna och utmattade. Dagen därpå marscherade vi in i huvudlägret. Två hundra personer anvisades till varje barack.
Inte långt från Sachsenhausen fanns ett stort livsmedelslager i staden Velten. Där lastade fångar vete och andra livsmedel på tåg som skulle gå till Ryssland. Efter att ha arbetat där en tid blev jag uttagen som springpojke. Jag fick i uppgift att föra medicinska testresultat från det ryska lägret till laboratoriet en bit därifrån. Vilken angenäm förändring!
Jag delade rum med en annan springpojke och en rysk manlig sjukskötare. Varje dag gav de oss rena lakan och så många filtar vi önskade. Vi fick bättre mat och kunde fritt gå vart vi ville. Så den andre springpojken och jag började utforska det område som utgjort nazisternas koncentrationsläger Sachsenhausen.
Vi besökte gaskamrarna och krematorieugnarna i ena änden av lägret. Jag kunde knappt tro vad nazisterna hade gjort. Jag blev chockad. Jag blev inte själv illa behandlad, men hundratals tyska medfångar i huvudlägret dog varje dag. Man kastade kropparna på kärror och fraktade dem till massgravar i skogen.
En dag upptäckte vi en svart tavla med en förteckning över olika slag av fångar som varit i lägret under Hitlertiden. Bland dem fanns Jehovas vittnen. Föga anade jag då att jag en dag skulle få privilegiet att själv bli ett Jehovas vittne.
Ytterligare hård behandling
Mina förbättrade förhållanden varade inte länge. En officer hejdade mig och krävde att få veta varför jag hade förskingrat medicinska förnödenheter. Fastän jag sade att jag inte visste vad han talade om, trodde han mig inte, så jag sattes i isoleringscell. I den lilla cellen fick jag sparsamt med mat och inga filtar, fastän det var vinter. Så plötsligt, på elfte dagen, släpptes jag.
När jag kom tillbaka blev jag förvånad över att den unge vakthavande soldaten vid grinden till huvudlägret välkomnade mig så hjärtligt. Tidigare hade han varit mycket kylig mot mig, men nu lade han armen om mig och sade på bruten tyska att hans föräldrar hade dödats av Gestapo och att han själv hade varit i tyska koncentrationsläger och att han visste att jag var oskyldig.
Lite senare sade man till oss att de mest arbetsföra av fångarna skulle skickas någon annanstans för att arbeta. Den 30 januari 1946 sattes vi på ett tåg med grovt tillyxade över- och underbritsar. Vi var 40 fångar i varje vagn, vilket innebar att det blev mycket trångt på varje brits. Det var svårt att sova på natten, för när en person vände sig måste alla göra det.
Det gick många olika rykten om vart vi var på väg, men de visade sig alla vara fel. Vid det första uppehållet utökades vår grupp med ytterligare 500 fångar från ett annat läger. Från och med då fick vi dagliga ransoner med torrt, hårt bröd samt en salt strömming och lite het soppa. Varannan dag fick vi en liten kopp te. I ett försök att släcka törsten brukade flertalet män slicka järnvägsvagnarnas nerisade väggar. När vi kom fram till utkanten av Moskva fick vi duscha och blev avlusade. Jag tror att jag drack en hel hink med vatten den dagen.
Vidare till Sibirien!
Den 6 mars 1947 kom vi fram till Prokopjevsk i Sibirien. Stadens civila befolkning kom från olika delar av Sovjetunionen. Snön var djup överallt, på vissa ställen stakethög. Barackerna var halvt nerbyggda i marken för att skydda mot vinterns iskyla. Det var under uppehållet här som några av oss genomgick den livshotande upplevelse som jag berättade om i inledningen.
Första året i Sibirien var kämpigt. Dysenteri bröt ut i lägret. Ganska många dog. Även jag blev svårt sjuk och trodde en tid att jag aldrig skulle tillfriskna. Vi i lägret hade förmånen att få en daglig brödranson, medan flertalet ryssar som bodde i Prokopjevsk måste stå i timmar i kylan och ibland få se livsmedelsförråden ta slut innan de lyckats få tag i något ur dem.
På hösten 1949 kom en grupp officerare från Moskva för att undersöka våra tidigare uttalanden och besluta vad man skulle göra med oss. En patriotisk ung officer, som tycktes hata alla tyskar, intervjuade mig. Jag var tacksam över att inte dömas till fängelse. De av oss som inte dömdes till fängelsestraff transporterades till Stalinsk, nuvarande Novokuznetsk, där man anvisade oss att arbeta på ett kraftverksbygge.
Äntligen hemma igen!
Slutligen, i mars 1950, skickades vi tillbaka till Tyskland, och den 28 april återförenades jag äntligen med min familj. Fastän jag var mycket glad över att vara hemma, var inte problemen över. På grund av min kortvariga kontakt med Hitlerjugend behandlade de östtyska kommunistiska myndigheterna mig som nazistsympatisör och gav mig endast hälften av den normala livsmedels- och klädransonen. Så efter att ha varit hemma bara tre veckor flyttade jag från Östberlin till Västberlin.
Jag hade emellertid inte glömt mitt löfte att jag, om jag någonsin skulle komma tillbaka hem till Tyskland igen, skulle söka ett sätt att tjäna Gud. Jag stod ofta framför en kyrka, men kunde inte förmå mig att gå in. Jag var besviken på religion och bestämde mig därför för att i fortsättningen bara be enskilt till Gud om att han måtte visa mig ett sätt att tjäna honom på.
Med tiden gifte jag mig med Tilly, och vi fick en son, Bernd. På våren 1955 började sedan en av mina arbetskamrater som var ett Jehovas vittne tala med mig om Gud. Jag förlorade emellertid snabbt kontakten med honom, när vi hastigt lämnade landet. Tidigare hade jag ansökt om att få flytta till Australien. Ett telegram underrättade oss om att vår ansökan hade bifallits och att vi borde vara redo att avsegla från Bremerhaven tre dagar senare, och det var anledningen till att vi lämnade landet så hastigt.
Ett nytt land, ett nytt liv
Vi bosatte oss slutligen i Adelaide. Här besökte ett tysktalande vittne oss i slutet av år 1957. Vilken glädje vi kände! Snart gjorde vi fina framsteg i vårt regelbundna bibelstudium. Men om sanningen skall fram var, efter allt vad Tilly och jag gått igenom, frihet från förtryck det som till en början mest intresserade oss. Nu när vi kommit till det soliga Australien, kände vi oss fria som fåglar och älskade det. Men snart upptäckte vi att det även här finns former av förtryck, ekonomiska problem och andra påfrestningar i livet.
Hur tacksamma var vi inte över att få veta vad sådant i grunden beror på. ”Hela världen befinner sig i den ondes våld”, heter det i Bibeln. (1 Johannes 5:19) Följaktligen skulle vi ha problem oavsett vilket land vi bodde i. Det var också en glädje att få lära känna innebörden i den bön som jag så ofta rabblat upp: ”Tillkomme ditt rike.” Vi insåg att Guds rike är en verklig regering, ja, en himmelsk regering, och att Kristus Jesus installerades som kung i det riket år 1914. Hur spännande var det inte att få veta att Guds rike redan hade börjat fungera — att det hade drivit ut Satan och hans demoner ur himlarna och att jorden snart, under den stora vedermödan, skall bli renad från all ondska! — Matteus 6:9, 10, 1917; Uppenbarelseboken 12:12.
”Det avgör saken”, sade jag. Nu visste jag hur jag skulle infria mitt löfte till Gud. Så den 30 januari 1960 började jag uppfylla mitt löfte att tjäna Gud genom att bli döpt som symbol av mitt överlämnande åt honom, och Tilly gjorde gemensam sak med mig och överlämnade sig också som kristen.
I mer än 30 år har vi fått åtnjuta olika välsignelser i tjänsten för Gud. Bernd har nu egen familj och tjänar också som äldste i den kristna församlingen. År 1975 sålde vi vårt hus, så att vi kunde vara fria att flytta och tjäna varhelst det rådde större behov av vittnen som kan predika de goda nyheterna. År 1984 antog jag sedan erbjudandet att tjäna som fastighetsskötare vid Jehovas vittnens sammankomsthall i Adelaide.
Hur glada är inte jag och min hustru över att jag kunde infria löftet som jag gav Gud, då jag för mer än 40 år sedan befann mig långt hemifrån i Sibirien. Vi tror i all ödmjukhet att det inspirerade ordspråket besannats på oss många gånger: ”Ta notis om honom på alla dina vägar, så kommer han själv att göra dina stigar raka.” (Ordspråksboken 3:6, NW) — Berättat av Gerd Fechner.
[Bild på sidan 23]
Med min hustru, Tilly