På jakt efter kryddor, guld, proselyter och ära

”TIERRA! Tierra!” (Land! Land!) Detta triumferande rop skar genom tystnaden på skeppet Pinta natten den 12 oktober 1492. En matros på vakt hade siktat de svaga konturerna av en ö som avtecknade sig mot horisonten. Den långa resan hade äntligen krönts med framgång för fartygen Santa María, Pinta och Niña.

Så snart det började dagas lämnade Kristofer Columbus, hans två kaptener och andra befälspersoner båtarna och vadade i land. De tackade Gud och tog ön i besittning i Ferdinands och Isabellas, det spanska kungaparets, namn.

Columbus’ dröm hade gått i uppfyllelse. Han såg nu fram emot att upptäcka guldfyndigheter (de gyllene näsringar som infödingarna bar undgick inte hans uppmärksamhet) och sedan återvända till Spanien i triumf. Han hade upptäckt den västliga sjövägen till Indien, trodde han, och de gångna åtta årens besvikelser var nu ett minne blott.

Drömmen tar form

I slutet av 1400-talet var det två handelsvaror som var särskilt efterfrågade i Europa: guld och kryddor. Guld behövdes för att köpa lyxartiklar från Orienten, och kryddor från Österlandet gjorde den enahanda kosten under de långa vintermånaderna mer välsmakande. Europeiska affärsmän var intresserade av att finna den genaste vägen till de länder där sådana varor kunde anskaffas.

Portugisiska köpmän och sjöfarare, som försökte få monopol på handeln med Afrika, fann så småningom en sjöväg till Orienten via Afrika och Godahoppsudden. Under tiden hade den italienske sjöfararen Columbus börjat rikta blickarna västerut. Han trodde att den kortaste vägen till Indien och dess eftertraktade kryddor gick över Atlanten.

Under åtta besvärliga år for Columbus från det ena kungliga hovet till det andra, innan han till sist lyckades utverka det spanska kungaparets stöd. Hans orubbliga övertygelse betvingade till slut både tvivlande monarker och motvilliga sjömän. De som tvivlade hade sina skäl. Columbus’ projekt saknade inte svaga punkter, och dessutom hade han fräckheten att kräva att han skulle utnämnas till amiral och till vicekung med ärftlig värdighet i alla de länder han kunde komma att upptäcka.

Men de allvarligaste invändningarna hade med hans beräkningar att göra. Vid den här tiden var det få lärda som ifrågasatte att jorden var rund. Frågan var: Hur stor var den ocean som skilde Europa från Asien? Columbus beräknade att Cipango (Japan) — som han hade läst om i redogörelsen för Marco Polos resa till Kina — låg omkring 8.000 kilometer väster om Lissabon. Han placerade således Japan i vad som i våra dagar kallas Karibiska sjön.a

De kungliga undersökningskommissionerna i såväl Spanien som Portugal avfärdade Columbus’ projekt som mindre välbetänkt, till stor del på grund av hans överdrivet optimistiska beräkningar av avståndet mellan Europa och Fjärran Östern. Att det skulle kunna finnas en stor kontinent mellan Europa och Asien var det tydligen ingen som tänkte på.

Columbus hade emellertid inflytelserika vänner vid det spanska hovet, och situationen utvecklades till hans fördel. Drottning Isabella av Kastilien, som var hängiven katolik, tilltalades av utsikten att kunna omvända Österlandet till den katolska tron. När Granada föll för de katolska monarkerna på våren 1492, blev katolicismen den förhärskande religionen i hela Spanien. Tiden tycktes nu vara mogen för att satsa en del pengar på ett vågstycke som skulle kunna ge stor utdelning i såväl religiöst som ekonomiskt avseende. Columbus fick kungaparets välsignelse och de pengar han behövde.

Resan mot det okända

En liten eskader om tre fartyg utrustades i all hast, och med en sammanlagd besättning av omkring 90 man lämnade Columbus Spanien den 3 augusti 1492.b Efter att ha provianterat på Kanarieöarna stävade de tre fartygen den 6 september västerut, mot ”Indien”.

Det blev en besvärlig resa för Columbus. Besättningens sinnesstämning pendlade mellan hopp och förtvivlan, alltefter vindarnas växlingar. Trots löftesrika observationer av sjöfåglar var horisonten i väster ständigt lika öde och tom. Columbus var ideligen tvungen att stärka manskapets mod med löften om land och rikedomar. När de enligt Columbus’ egna beräkningar hade tillryggalagt nära 3.500 kilometer, uppgav han siffran 2.819 kilometer för fartygets styrman. Därefter skrev han i loggboken: ”Jag avslöjade inte denna siffra [3.413 kilometer] för manskapet, eftersom de skulle bli rädda om de märkte att de var så långt hemifrån.” (The Log of Christopher Columbus, översatt av Robert H. Fuson) Många gånger var det bara hans orubbliga beslutsamhet som hindrade eskadern från att vända om.

Allteftersom dagarna släpade sig fram blev besättningen mer och mer otålig. ”Mitt beslut har inte fallit manskapet i smaken, ty de fortsätter att klaga och knota”, skrev Columbus. ”Trots deras knorrande höll jag stadig kurs västerut.” Den 10 oktober, efter mer än en månad till havs, hade missnöjet vuxit på alla tre fartygen. Besättningen kunde blidkas först sedan Columbus lovat att återvända samma väg de kommit, om de inte siktat land inom tre dagar. När de följande dag halade ombord en grön kvist som fortfarande bar blommor, fick de emellertid tillbaka tilltron till sin amiral. Och i dagbräckningen följande dag (den 12 oktober) fick de reströtta sjömännen se en underbar syn — en grönskande tropisk ö. Deras epokgörande resa hade krönts med framgång!

Upptäckter och besvikelser

Bahamaöarna var en verklig idyll. De nakna infödingarna var enligt Columbus ett ”välbyggt folk med granna kroppar och mycket vackra ansikten”. Men efter att i två veckor ha njutit av de tropiska frukterna och idkat byteshandel med de godmodiga invånarna fortsatte Columbus sin färd. Han letade efter guld, proselyter, kryddor och Asiens fastland.

Några dagar senare nådde Columbus Cuba. ”Jag har aldrig sett något så vackert”, utbrast han när han steg i land på ön. Tidigare hade han skrivit i sin loggbok: ”Jag är nu säker på att Cuba är det indiska namnet på Cipango [Japan].” Han sände därför i väg två representanter för att söka upp khanen (landets härskare). De två spanjorerna fann varken guld eller japaner, även om de kunde rapportera om en egendomlig vana som infödingarna hade, nämligen att röka tobak. Columbus lät sig inte avskräckas. ”Det finns utan tvivel stora mängder guld i detta land”, intalade han sig själv.

Columbus beslöt sig nu för att segla österut. I närheten av Cuba upptäckte han en stor, bergig ö, som han gav namnet La Isla Española (”den spanska ön”, latin: Hispaniola). Här fann spanjorerna äntligen en ansenlig mängd guld. Men några dagar senare slog olyckan till. Flaggskeppet Santa María gick på grund på en sandbank, och alla försök att få fartyget flott misslyckades. Infödingarna hjälpte beredvilligt besättningen att bärga allt som stod att rädda. ”De älskar sin nästa som sig själva, och de har de mildaste och vänligaste röster man kan tänka sig och har alltid ett leende på läpparna”, sade Columbus.

Columbus bestämde sig för att grunda en liten koloni på Hispaniola. Tidigare hade han gjort följande illavarslande observation i sin loggbok: ”Dessa människor är mycket obevandrade i bruket av vapen. . . . Med 50 man skulle man kunna underkuva samtliga invånare och få dem att göra vad man ville.” Han såg också fram emot en religiös kolonisation: ”Jag hoppas vid Gud att Ers Höghet kommer att omvända dem alla till kristendomen och att de alla kommer att tillhöra Er.” Sedan en bosättning organiserats på en plats som han kallade La Villa de la Navidad (”Julstaden”, uppkallad efter den dag då Santa María gick på grund), beslöt Columbus att med resten av besättningen skyndsamt återvända till Spanien med nyheten om deras viktiga upptäckt.

Det förlorade paradiset

Vid det spanska hovet var entusiasmen stor när nyheten om Columbus’ upptäckt till sist nådde fram dit. Han överöstes med hedersbetygelser och uppmanades att organisera en ny expedition så snart som möjligt. Spanska diplomater vidtog genast åtgärder för att få den spanskfödde påven Alexander VI att tillerkänna dem rätten att kolonisera alla de landområden som Columbus hade upptäckt.

Den andra expeditionen, som företogs år 1493, var ett storstilat företag. Flottan bestod nu av 17 fartyg, som förde med sig över 1.200 kolonisatörer, däribland präster, jordbrukare och soldater — men inga kvinnor. Syftet var att kolonisera nya länder och omvända den infödda befolkningen till katolicismen, och eventuella upptäckter av guld eller kryddor skulle naturligtvis vara mer än välkomna. Columbus hade också för avsikt att fortsätta sitt sökande efter sjövägen till Indien.

Även om man upptäckte ett antal nya öar, däribland Puerto Rico och Jamaica, växte missnöjet alltmer. I La Navidad, den ursprungliga kolonin på ön Hispaniola, hade den spanska befolkningen decimerats genom bittra inbördes stridigheter och sedan i det närmaste utplånats av öborna, som var indignerade över kolonisatörernas girighet och omoraliskhet. Columbus valde ut en lämpligare plats, där han grundade en ny och större koloni, och fortsatte sedan sitt sökande efter vägen till Indien.

Sedan Columbus misslyckats med att segla runt Cuba blev han övertygad om att detta måste vara Asiens fastland — kanske Malackahalvön. Enligt boken The Conquest of Paradise (Erövringen av paradiset) krävde Columbus ”att hela besättningen skulle gå ed på att kusten som de hade seglat utmed . . . inte tillhörde en ö, utan i själva verket var ’begynnelsen på det indiska fastlandet’”. Vid återkomsten till Hispaniola fann Columbus att de nya kolonisterna inte hade uppfört sig stort bättre än de föregående, utan hade våldtagit kvinnorna och gjort de unga männen till slavar. Columbus förvärrade själv förhållandet till de infödda genom att tillfångata 1.500 av dem. Omkring 500 av de tillfångatagna skeppades över till Spanien som slavar och dog alla inom några år.

Columbus gjorde ytterligare två resor till Västindien, men inte heller dessa gav honom några större rikedomar. Han fann varken guld, kryddor eller sjövägen till Indien. Katolska kyrkan fick emellertid sina proselyter, på ett eller annat sätt. Columbus var betydligt skickligare som sjöfarare än som administratör, och hans vacklande hälsa gjorde honom diktatorisk eller rentav hänsynslös mot dem som misshagade honom. De spanska monarkerna var tvungna att ersätta honom med en mer kompetent ståthållare. Han hade erövrat världshaven men gjorde en slät figur när han gick i land.

En kort tid efter det att Columbus fullbordat sin fjärde resa dog han vid 54 års ålder — en rik men bitter man, som fortfarande vidhöll att han hade upptäckt sjövägen till Asien. Det skulle bli eftervärldens sak att förläna honom den bestående ära som han så ivrigt traktade efter under hela sitt liv.

De sjövägar som han hade kartlagt banade dock väg för upptäckten och koloniseringen av hela den nordamerikanska kontinenten. Världen hade genomgått en dramatisk förändring. Skulle den bli till det bättre?

[Fotnoter]

[Karta/Bild på sidan 6]

(För formaterad text, se publikationen)

COLUMBUS’ UPPTÄCKTSRESA

SPANIEN

AFRIKA

Atlanten

FÖRENTA STATERNA

Bahamaöarna

Cuba

Hispaniola