Ungdomar frågar:

Varför får jag aldrig gå ut?

LEN tyckte om att vara ute länge med sina kompisar. Hans far kom dock snart underfund med att hans sena förehavanden inte alls var några oskyldiga nöjen. ”En gång råkade jag så illa ut”, erinrar sig Len, ”att jag inte fick lämna mitt rum på två veckor — utom till måltiderna och för att gå till skolan. Jag fick inte ens titta ut genom fönstret! När straffet var över, gick jag ut med några kompisar och var borta till midnatt. När vi körde upp framför huset, såg jag att min far satt och väntade på mig framför ytterdörren . . .”

Många ungdomar tycker inte alls om att deras föräldrar kontrollerar när de kommer och går. En ung flicka säger: ”När jag kom upp i tonåren, började mina föräldrar lägga på mig alla möjliga restriktioner, som till exempel att jag måste vara hemma till midnatt. Jag hatade det.” När sådana ungdomar visar sin förbittring genom trots, blir resultatet vanligen inte mer frihet, utan fler och hårdare restriktioner.

För mindre förseelser kanske straffet helt enkelt blir att de måste komma hem tidigare. För mer allvarliga överträdelser kan det bli fråga om att förlora vissa privilegier eller att få tillfälligt utegångsförbud. ”Om man kommer hem sent på lördag kväll”, förklarar en tonårsflicka, ”kanske man inte får gå ut alls nästa lördag.” ”Isoleringscell” förekommer också: Inga besökare, inga telefonsamtal, inget TV-tittande. Men för en del ungdomar är det förmaningarna som är det värsta straffet. ”Skuldkänslorna!” utbrister en tonårspojke. ”De utbreder sig om att de har varit så oroliga för en. Det är jättejobbigt att få känna sig så skyldig.”

Men dina föräldrar älskar dig ju, och visst har de rätt att kräva att du skall komma hem vid en anständig tid på kvällen? Och om du inte gör det, blir de oroliga och ängsliga, kanske till och med sömnlösa. En ung människa som verkligen älskar sina föräldrar och bryr sig om dem vill säkert inte orsaka att föräldrarna oroar sig i onödan på det här sättet. Skulle det inte vara fruktansvärt egoistiskt?

Men många ungdomar tycker att deras föräldrar har gett dem orättvisa eller oresonliga restriktioner. ”De är inte kloka som försöker behandla mig som en femtonåring”, protesterar 18-årige Fred. ”Jag vägrar helt enkelt att göra som pappa säger, och han och jag bråkar jättemycket om det.” Men det finns bättre sätt att behandla sina föräldrar på än att trotsa dem.

Rättvist eller orättvist?

Först och främst: Hur orättvisa är egentligen dessa restriktioner? Som det kom fram i en tidigare artikel har dina föräldrar förmodligen goda skäl att oroa sig för din säkerhet och ditt välbefinnande.a Står inte andra kristna ungdomar i din ålder under liknande restriktioner? Vilken giltig orsak har du i så fall att ifrågasätta dina föräldrars omdöme?

Len, som nämndes i början av artikeln, insåg inte att hans far bara ville hans bästa. Du kommer ihåg att han struntade i att han inte fick komma hem sent och att han fann sin far väntande framför ytterdörren. Hur löste Len det här problemet? Genom mer olydnad. ”När bilen körde upp framför huset, kröp jag ihop i bilsätet så att pappa inte kunde se mig, och jag bad min kompis köra därifrån. Jag bestämde mig för att flytta hemifrån.” Det gjorde han också, och han började vara ihop med oregerliga ungdomar som ledde honom in i sexuell omoraliskhet, bilstölder och narkotikamissbruk. Till slut hamnade han i fängelse. Ett ytterlighetsfall? Kanske. Men det illustrerar på ett utmärkt sätt att orden i Ordspråksboken 1:32 (NW) är riktiga: ”Ty det är de oerfarnas avfällighet som kommer att dräpa dem.”

En del ungdomar kanske inte motsätter sig principen om hemkomsttider, men de ogillar att deras syskon tycks ha större frihet än de. ”Min storebror Mark brukade stanna ute så länge han ville”, beklagar sig en ung flicka som heter Patti, ”men han fick alltid gå ut ändå. Men jag — om jag är bara några minuter försenad är det färdigt! Det är inte rättvist.” Det är lätt att förstå att du kan bli upprörd om du har det så. Men innan du högljutt utropar ”orättvist!” bör du undersöka de principer som Bibeln framlägger i Galaterna 6:4, 5: ”Men han må pröva sin egen gärning, och sedan skall han ha anledning till triumferande glädje med avseende på sig själv enbart och inte i jämförelse med den andre. Var och en skall nämligen bära sin egen ansvarsbörda.”

Du är en unik individ. Och det faktum att ett äldre syskon åtnjuter vissa privilegier betyder inte nödvändigtvis att du har rätt till samma privilegier. Förmodligen har din bror eller syster varit tvungen att under någon tid visa att han eller hon var att lita på. Du kommer också att behöva visa det. Förresten ogillar du säkert när någon av dina föräldrar jämför dig med en storebror eller storasyster. Varför då göra samma sak själv genom att jämföra era olika privilegier? I boken ”After All We’ve Done for Them” (”Efter allt det vi har gjort för dem”) säger dr Louis Fine: ”Föräldrar behandlar och uppfostrar ofta sina barn olika. Detta kan bero på att de ser att deras barn är separata individer med olika behov och förmågor och att de bör behandlas som sådana.”

Ibland kan emellertid ungdomar känna att de får betala för äldre syskons misstag. ”Bara för att min syster tog bilen och stannade borta för länge blev jag automatiskt förbjuden att stanna ute länge. Jag får inte ens en chans att bevisa att jag kan klara det!” Det här kan emellertid kännas som en större orättvisa än det egentligen är. Dina föräldrar är äldre och klokare nu än de var när de uppfostrade din bror eller syster. Eftersom de inte vill upprepa sina misstag, kanske de är en aning strängare mot dig.

Men varför bli straffad bara för att man kommer hem lite sent? Att få utegångsförbud är knappast något nöje, och därför aktar du dig nog för att komma hem för sent igen. Den unge Marcus uttrycker saken så här: ”Jag har blivit straffad massor av gånger. . . . Om man aldrig skulle få några straff, skulle man aldrig lära sig någonting.” Som Bibeln säger: ”Att ta vara på tuktan är vägen till livet.” — Ordspråksboken 10:17.

Överbeskyddande föräldrar

Det är sant att straffet ibland inte tycks stå i någon rimlig proportion till ”brottet”. Föräldrar kan vara överbeskyddande och kanske kräva för mycket. Men goda kommunikationer kan bidra till att problemen reds ut redan från början. Om du berättar för dina föräldrar vart du tänker gå, vad du tänker göra, vem du skall vara med och när du tänker komma hem igen, kommer de förmodligen att bli mer villiga att ge dig en viss frihet. Om du tycker att de är oresonliga, försök då ta upp problemet ”i dess rätta tid” — kanske när de är utvilade och lugna. (Ordspråksboken 25:11, NW) Visa att du är medveten om deras rädsla och oro. Tala om för dem att du älskar dem och att du vill samarbeta. Hjälp dem att förstå att detta att få mer frihet är en del av att bli vuxen.

”Du måste också berätta för dem precis hur det ligger till”, säger en tonårsflicka. ”Om du förklarar varför du inte kan komma hem tidigt en viss kväll, brukar de förstå.” Genom att tala igenom saken på ett lugnt och sansat sätt inskärper du i dina föräldrar att du är ansvarskännande — någon man kan lita på. Om dina föräldrar fortfarande har invändningar, kanske du kan föreslå en rimlig kompromisslösning.

Och om du får gå ut? Låt då ditt ”Ja betyda Ja” och kom hem i tid! (Matteus 5:37) Det är sant att de bästa planer kan gå i stöpet. (Jämför Jakob 4:13, 14.) Något oförutsett kan inträffa, och du kan behöva ändra dina planer. Ring då om möjligt hem och berätta för dina föräldrar vad det är som har hänt. ”Så länge mamma vet var jag är och att jag är på väg, så är det okej för henne”, säger en tonåring.

Att skaffa sig ett gott rykte är en annan viktig åtgärd. I Ordspråksboken 20:11 läser vi: ”Redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess leverne är rättskaffens och redligt.” Om du alltid visar lydnad och ett gott uppförande, kanske dina föräldrar inte blir så upprörda om du kommer hem lite sent någon enstaka gång. Men till och med Jesu föräldrar blev ängsliga när han saknades, trots att han alltid hade uppfört sig perfekt. (Lukas 2:48) Så bli inte förvånad om dina föräldrar blir upprörda — så upprörda att de först kanske inte låter dig förklara varför du blev försenad!

Ordspråksboken 29:11 (NW) lyder: ”Hela sin ande släpper en enfaldig lös, men den som är vis bevarar den lugn in i det sista.” Låt vredesstormen blåsa förbi. När det har blivit lite lugnare, kan du förklara hur det ligger till. Men ”tala sanning”. (Efesierna 4:25) Kom inte med några långsökta bortförklaringar; det skulle bara visa att du inte är att lita på. Om det berodde på slarv eller på glömska från din sida, be då uppriktigt om ursäkt, och var villig att ta emot tuktan. Kanske dina föräldrar inte tycker att det behövs några ytterligare åtgärder. Men det kan ändå vara så att de känner att en del ytterligare restriktioner är på sin plats, och då har du helt enkelt inget annat val än att försöka vinna tillbaka deras förtroende.

Det kan kännas jobbigt att inte få vara ute så länge, men det är knappast något hårt eller ovanligt straff. Låt det inte bringa dig ur fattningen. Om du samarbetar med dina föräldrar och undviker en upprorisk anda, kanske de till och med bestämmer sig för att inte vara så stränga, utan i stället ger dig mer frihet.

[Fotnot]

[Bild på sidan 23]

Trots mot föräldrarna leder vanligen till ännu mindre frihet