Vad är det för speciellt med linne?
Från Vakna!:s korrespondent på Irland
SKULLE du betala drygt 30.000 kronor för en skjorta? På 300-talet v.t. kostade en förstklassig linneskjorta så mycket i vissa delar av romarriket. Det motsvarade 25 veckors lön för de bäst betalda linnevävarna på den tiden.
I våra dagar sätter människor fortfarande stort värde på högklassiga linnevaror. Och om du någon gång har sovit mellan nymanglade, svala linnelakan i ett varmt klimat, då vet du att det är något alldeles speciellt med linne. Vad är det som gör det så speciellt?
En urgammal företeelse
”Linne har framställts sedan urminnes tider, åtminstone från de forntida egyptiernas dagar”, säger Roy, som är avdelningschef vid textilföretaget Ulster Weaving Company. ”De betraktade linet som heligt, eftersom det växte på Nilens stränder, och de trodde att till och med deras gudar bar linneplagg.
Det måste ha funnits en blomstrande linneindustri i trakten kring Nilen”, fortsätter Roy. ”Linne klädde både levande och döda, eftersom egyptierna använde sig av linnetyg när de förberedde en kropp för begravning.” Och det var inte precis billigt! En vävare kunde tillverka på sin höjd tre löpmeter linnetyg i veckan, och när en kung begravdes gick det åt närmare 1.000 meter!
Att linnetyg är mycket hållbart framgår tydligt av att fragment av sådant tyg fortfarande finns kvar efter att ha legat i faraonernas gravar i tusentals år. Linne var också ett kännetecken på anseende och prestige, vilket kom till synes då Egyptens farao ville visa Josef ära. Bibeln förklarar att han ”lät klä honom i kläder av fint linne”. (1 Moseboken 41:42) Det är också intressant att lägga märke till att Jesu döda kropp sveptes i rent, fint linne av en rik man från Arimatea vid namn Josef. — Matteus 27:57—59.
Bland de israeliter som lämnade Egypten tillsammans med Mose fanns sådana som var skickliga linnevävare. När dessa skickliga yrkesmän var i öknen, tillverkade de ”fint tvinnat lingarn” för att användas vid uppförandet av tabernaklet. — 2 Moseboken 26:1, 31, 36; 35:35; NW.
Eftersom linnetyg är svalt och behagligt, måste israeliterna ha tyckt om att bära linneplagg. Dessutom var sådana plagg lätta att tvätta och hålla rena, vilket var en verklig fördel med tanke på att deras lagar rörande renhet och hygien ofta föreskrev tvättning av klädesplagg. (3 Moseboken 11:25, 40; 13:34; 15:5—13; 16:4, 32) I Bibelns symbolspråk är därför ”rent, fint linne” en lämplig bild av ”de heligas rättfärdiga handlingar”. — Uppenbarelseboken 19:8.
”När linne tvättas”, förklarar Roy vidare, ”förlorar det ett mikroskopiskt skikt och förnyar därför ständigt sin släta, fina yta. Eftersom linnetyg faktiskt är starkare i vått tillstånd, klarar det upprepade tvättar.” Hur tillverkar man då detta fantastiska tyg?
Hur tågorna frigörs
Mycket tidigt i historien lärde sig människan att tillverka linnetyg av fibrer från linplantan. Det är ingen lätt uppgift att frigöra de lintågor som så småningom skall vävas till vackra och dyrbara linnetyger. Låt oss se hur man förr gick till väga på Irland, som i hundratals år varit centrum för linneindustrin.
I april eller maj såddes linfröna för hand. I omkring 16 veckor sköttes plantorna mycket omsorgsfullt, medan de växte upp till höga, smäckra örter med vackra blå blommor. Linet skördades i slutet av augusti, då stjälkarna hade fått en brunaktig färg. Vid skörden rycktes plantorna upp för hand. Sedan bladen och fröna avlägsnats (av fröna kan man framställa linolja), började det hårda arbetet med att frigöra lintågorna.
För att få loss de tågor som finns inbäddade i stjälkarna lades linet i blöt i stora dammar med stillastående vatten i omkring två veckor, så att den vedartade barken på stjälkarna ruttnade. Enligt en källa var ”denna process [kallad rötning] . . . en av de mest grannlaga och den avgjort mest oangenäma i hela linberedningen”. Att stå i dessa stinkande dammar med vatten upp till midjan och försöka dra upp de ruttnande plantorna så försiktigt att stjälkarna inte bröts var verkligen en obehaglig uppgift!
et illaluktande linet breddes sedan ut på gräset för att torka i solen i ytterligare två veckor. När linet hade blivit torrt och sprött, bultade man stjälkarna med klubbor för att avskilja fibrerna. Denna process kallades ”bråkning”. En skribent hävdar att ”inget mänskligt arbete kan ha varit mer mödosamt än det gamla sättet att bråka lin för hand”.
Hur man framställer linne
När de glänsande lintågorna avskilts från stjälkarna, kammades de med en så kallad häckla för att skilja de trassliga trådarna åt. De kortare tågorna (blånor) användes för att tillverka grövre produkter, t. ex. segelgarn, fisknät, presenningar och segel. De längre fibrerna spanns till otroligt fina trådar, långt finare än man kunde spinna av ull eller bomull, som har mycket kortare fibrer.
Av garnet vävde man sedan linnetyg på en vävstol. Det krävdes emellertid fler processer för att förvandla den enkla och konstlösa produkt som kom från vävstolen till vackert, vitt linnetyg med en slät och sidenskimrande yta. Tyget måste till exempel utsättas för upprepad bultning för att fibrerna skulle bli plattare, och därefter måste det blekas.
Holländarna var erkända mästare på ytbehandling och blekning. En skribent förklarar: ”Det holländska systemet, som praktiserades på Irland, bestod av åtta till tio dagars blötläggning i en alkalisk lösning (antingen kourin eller en lut av tångaska), därefter en tvättning följd av två eller tre veckors inbäddning i kärnmjölk eller kli, följd av en ny tvättning, bultning [med träklubbor för att göra tyget glansigt] samt en längre tids solblekning.” Hela processen sägs ha tagit sju eller åtta månader.
Nu för tiden är det naturligtvis mycket mindre arbetsamt att tillverka linne, tack vare mekanisering och mer vetenskapliga metoder. De moderna metoderna har också gjort att det går mycket lättare och snabbare att framställa inte bara enkla linnevävar av tuskaftstyp, utan också mer komplicerade mönster, till exempel damast.
Termen ”damast” härleder sig från ”Damaskus”, där vävare under medeltiden framställde denna karakteristiska, vackert mönstrade linnevävnad. Ett belysande exempel på dess komplicerade beskaffenhet är en uppsättning damasttabletter som en linnevävare från Belfast sände till drottning Viktoria av Storbritannien år 1887. Varje tablett mätte endast 43 gånger 38 centimeter, och ändå hade den 3.060 varptrådar och 4.012 inslag — fyra kilometer tråd i varje tablett!
Men hur kan mönstret framträda, när alla trådarna är av samma färg? K. G. Ponting skriver i sin bok Discovering Textile History and Design: ”Mönstereffekten beror till största delen på ljusskiftningar i varpens och inslagets ytskikt. När det gäller linnedamast, som ju nästan alltid är vit, beror mönstret uteslutande på denna ljuseffekt.”
Nästa gång du undersöker ett stycke linnetyg kommer du säkert att sätta ännu större värde på det arbete och den omsorg som ligger bakom framställningen. Du kommer att inse det som män och kvinnor har vetat i tusentals år — att det är något alldeles speciellt med linne!
[Bild på sidan 23]
Linplantor efter torkningen