”Nazisterna kunde inte stoppa oss!”
HUSET tillhörde en vilt främmande människa. Jag knackade på dörren och stod där, darrande av rädsla, och hoppades att ingen var hemma. Jag var ung — bara 21 år — och detta var första gången som jag tog del i det predikande från dörr till dörr som Jehovas vittnen bedriver. Det var i november 1934, och här i Tyskland hade Hitler utfärdat ett strängt förbud mot allt sådant predikande. När den broder som ledde mötena i vår lilla grupp förde förkunnartjänsten på tal, tänkte jag: ”Han kan väl inte mena mig!” Jag var ju inte ens döpt än och kunde bara ett enda skriftställe. Men jag hade fel — det var mig han menade, och här stod jag nu.
Ingen hemma! Jag kände mig mycket lättad. Vid nästa dörr var det inte heller någon som öppnade, men jag hörde ljud inifrån huset och öppnade därför dörren. Där inne stod en kvinna och diskade, och hon verkade bestört över att se mig. Jag började nervöst förklara det enda skriftställe jag kunde, Matteus 24:14. Hon stirrade bara på mig. (Jag fick senare veta att hon var döv.) Plötsligt dök en man upp bredvid mig. Jag tog för givet att det var hennes man och fortsatte därför att vittna men fick en revolver i ryggen. Han visade sig vara nazistledare! Min kamrat, som besökte husen på andra sidan gatan, hade knackat på den här mannens dörr och handgripligen kastats nerför trappan. I tron att han därigenom hade satt stopp för broderns predikande den dagen fick den här nazisten sedan syn på mig och kom för att arrestera mig. Min kamrat borstade emellertid bara av sig dammet och fortsatte att predika, men jag sattes i fängelse i fyra månader. Så började min förkunnarbana!
Till koncentrationslägret!
Efter min frigivning blev jag betrodd med att hjälpa till med att organisera det underjordiska predikoarbetet. Nazisterna bevakade emellertid mig och allt vad jag gjorde, och det dröjde inte länge förrän jag blev arresterad igen. Den lokala polisen förde mig till Gestapohögkvarteret, och mitt hjärta nästan stannade när jag hörde domen: ”Sätt honom i koncentrationsläger!” Jag hamnade i Esterwegen. Vi var ungefär 120 vittnen (Bibelforscher) där, och SS-vakterna gjorde sitt bästa för att bryta vår ostrafflighet.
Det var särskilt en sergeant med öknamnet ”Järn-Gustav” som var fast besluten att få oss att kompromissa. En dag tvingade han oss vittnen att utföra sträng exercis i den heta augustisolen — hela dagen, utan ett enda avbrott. Vid slutet av dagen hade hälften av bröderna kollapsat eller blivit svårt sjuka och förts till sjukavdelningen. Sorgligt nog gav tillsyningsmannen i en församling efter och undertecknade ”kompromissdokumentet”, och tolv andra från hans församling följde hans exempel.
Upprymd över att tortyren tycktes ha avsedd verkan förklarade ”Järn-Gustav”: ”I morgon kommer varenda en av er att gärna underteckna det här dokumentet, och ingen Jehova kommer att hjälpa er.” Som ni kanske förstår bad vi intensivt den natten. Följande morgon väntade vi på att ”Järn-Gustav” skulle dyka upp. Vi väntade och väntade. Till sist blev vi beordrade att återvända till våra baracker. Fortfarande ingen Gustav! Så småningom fick vi reda på vad som hade hänt. På väg till lägret den morgonen fick ”Järn-Gustav” av egen bitter erfarenhet lära sig att han ingalunda var gjord av järn. Han hade kört med sin motorcykel rätt in i en av de grindstolpar av tegel som flankerade lägrets entré — en öppning som var omkring 10 meter bred! Han hade i all hast fått föras till sjukhus med en spricka i pannbenet och en bruten arm. När vi slutligen träffade honom igen efter två månader, skrek han åt oss: ”Det var er Jehova som gjorde det här!” Ingen av oss betvivlade detta för ett ögonblick.
Vidare till Holland
I december 1935 blev jag frigiven och inkallad till krigstjänst i tyska armén. Men jag bestämde mig för att i stället försöka bege mig till Spanien via Holland och fortsätta predikandet där. Så snart jag hade lyckats ta mig in i Holland sökte jag reda på vittnena, och de bad mig enträget att stanna kvar i Holland. Vilken glädje var det inte för mig att återigen kunna predika fritt och få vara tillsammans med mina bröder och systrar vid kristna möten! Vi cyklade kors och tvärs över den holländska landsbygden, predikade hela dagarna och sov i tält på nätterna. I genomsnitt predikade vi mellan 200 och 220 timmar varje månad.
Vi hade mycket lite pengar till att köpa mat för och till andra utgifter. Jag minns fortfarande som om det var i går hur en bonde, när han såg oss laga till vår enkla måltid på kvällen, inbjöd oss till ett middagsmål. Ett bord fullt av de läckraste rätter väntade oss! Från och med den dagen sörjde den här kärleksfulla familjen för vårt behov av smör, ägg, ost och bröd, och de hjälpte oss till och med med vår tvätt. Hela den här familjen blev så småningom vittnen. De var en viktig kontakt under den verksamhet som låg framför oss.
År 1936 hölls en sammankomst i Bern i Schweiz. En av talarna var Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Det var först vid denna sammankomst som jag blev döpt, efter all den tid som jag hade tillbringat som heltidsförkunnare!
Haag
Mitt nya distrikt blev Haag med omnejd. Många familjer där tog emot Guds ords sanning. Jag har kontakt med några av dem än i dag. År 1939 arresterades jag av den holländska polisen — och som nazistspion till på köpet! Jag fortsatte mitt vittnande så gott jag kunde genom att skriva brev från fängelset, väl medveten om att domaren läste all utgående post. Efter fem månader, av vilka jag tillbringade de två sista i ensamcell, blev jag frigiven. Bara några dagar efter det att jag hade återvänt till mitt hem i Haag började det tyska Luftwaffe bomba området! Jag visste att Gestapo inte skulle vara långt efter de invaderande trupperna. Det var dags för mig att återigen gå under jorden.
Men hur skulle jag kunna bedriva min verksamhet utan att bli upptäckt? En broder som hade en cykelverkstad gjorde i ordning en specialcykel åt mig. Den såg ut precis som de cyklar som hemliga polisen använde — samma typiska färg och samma höga styre och hållare med plats för en sabel. När jag var ute och åkte med den, hände det till och med att medlemmar av hemliga polisen hälsade på mig i tron att jag var en av dem! Men en dag när jag kom cyklande på en cykelbana som var avskärmad från själva vägen genom en häck, fick två poliser, som cyklade på motsatta sidan av vägen, syn på mig genom ett hål i häcken och kände igen mig som en efterlyst person. Jag trampade min cykel fortare än jag någonsin hade gjort i hela mitt liv! De var tvungna att ta sig fram till ett övergångsställe, innan de kunde komma över vägen och sätta efter mig, och trots att de gjorde sitt bästa för att komma i kapp mig, lyckades jag till sist skaka av mig dem.
Nära ögat många gånger
Nu visste polisen att jag fanns i Haag. Av säkerhetsskäl började jag sova i olika hem. Vid ett tillfälle övernattade jag hos en familj med tre barn. Som vanligt lade jag i ordning mina kläder så att jag kunde ta på mig dem snabbt i händelse av en polisrazzia. Jag lät också två av barnen sova i samma säng, så att jag kunde flytta över det ena barnet till min tomma säng om jag måste ge mig av. På det sättet skulle nazisterna inte kunna hitta en varm, tom säng.
Vid femtiden på morgonen visade sig dessa åtgärder komma väl till pass. Någon bankade hårt och ihållande på dörren. Jag hann nätt och jämnt lägga den nioårige pojken i min säng, stoppa ner mina kläder i portföljen, sätta på mig hatt och överrock och barfota hoppa ner i snön genom fönstret på baksidan av huset. Som tur var hade de inte tänkt på att placera ut en vakt i trädgården. Jag sprang hem till en familj som jag ledde ett bibelstudium med. Trots att klockan bara var halv sex denna mörka vintermorgon släppte mannen in mig utan ett ord och höll mig gömd i huset. Alla tre i den här familjen blev så småningom vittnen.
När Gestapo frågade ut familjen som jag just hade lämnat, koncentrerade de sin uppmärksamhet på den unge pojken. De lovade honom till och med pengar om han kunde tala om för dem om en ”onkel” hade besökt familjen nyligen. Han svarade dem: ”Ja, men det var länge sedan.” Hur länge sedan? Det visste han inte. Till sist gick de sin väg. Senare undrade pojkens mor varför han hade svarat på det sättet, eftersom han visste att ”Onkel Tom” (mitt täcknamn) hade tillbringat natten hos dem. Han svarade: ”Tjugofyra timmar är en lång tid med många, många minuter.” Och det är ju faktiskt sant!
Mitt nästa distrikt blev Groningen. En del vittnen där i staden hade dukat under för människofruktan, och vittnandet hade så gott som upphört. Men snart blev bröderna frimodiga och oförskräckta igen och vågade trotsa det brutala holländska Gestapo. En natt år 1942 deltog vi till och med i en ”raid”, när vi delade ut tusentals bibliska traktater överallt i staden under en på förhand överenskommen tiominutersperiod. Alla tidningar rapporterade att det brittiska flygvapnet hade delat ut miljontals flygblad åt Jehovas vittnen! Vi hade låtit Gestapo veta att vi var verksamma och vid full vigör. Nazisterna kunde inte stoppa oss — aldrig någonsin!
Kriget fortsatte, och det blev mer och mer riskabelt att vara ute på gatorna. Sent en kväll, då en broder och jag var på väg hem från ett hemligt möte i Hilversum, stötte någon till mig bakifrån, och ett föremål föll skramlande till marken alldeles framför mig. Jag plockade upp det och såg med fasa att det var en tysk soldathjälm! Ägaren till hjälmen stod vid sin cykel och riktade nu sin ficklampa mot mig. Jag gick fram till honom. Han ryckte till sig hjälmen, drog sin revolver och skrek: ”Ni är arresterad!”
Jag darrade av rädsla. Om jag blev arresterad, skulle förmodligen allt hopp vara ute. Jag bad till Gud om hjälp. På grund av oväsendet bildades en liten folkskara. När jag märkte att soldaten var lite ostadig på benen, gick det upp för mig att han var onykter. Jag kom då att tänka på att tyska officerare hade tillåtelse att bära civila kläder. Jag klev därför fram till soldaten och skrek med all den myndighet jag kunde uppbjuda: ”Vet ni inte vem jag är?” Soldaten stod först som bedövad men satte sedan snabbt på sig hjälmen och gjorde honnör för mig! Övertygad om att han hade förolämpat en officer lommade han generad i väg och försvann i nattmörkret. Åskådarna skingrades. Jag kunde bara tacka Jehova för att han hade räddat mig ur knipan ännu en gång!
Underjordisk verksamhet i Belgien
Jag blev nu förordnad att tjäna i ett annat land, Belgien. Min uppgift var att öva tillsyn över verksamheten i Antwerpen. På grund av förbudet ledde jag många små möten i olika hem varje vecka. Jag var också kurir, en av länkarna i den fantastiska kedja som sörjde för distributionen av den andliga födan under dessa svåra år.
Vår mötesplats för insmuggling av litteratur från Holland var en restaurang. Själva byggnaden låg i Belgien men trädgården i Holland, och det var därför en idealisk plats för att sammanträffa med min kontaktman och byta portfölj med honom. Ägaren tog för givet att vi tillhörde den brittiska underrättelsetjänsten och samarbetade med oss. Han uppmanade till och med den vakthavande polisofficeren att lämna oss i fred. Men en dag var det en ny polis som hade vakten, en belgisk nazistsympatisör som inte visste någonting om mig. När han såg mig komma gående med en stor läderväska, insisterade han på att jag skulle öppna väskan och visa honom innehållet. Jag vägrade — den var nämligen fylld med tre eller fyra hundra exemplar av tidskriften Vakttornet. Jag blev därför arresterad och förd till polisstationen. Den vakthavande officeren sade till poliskonstapeln att lämna rummet medan han tog hand om mig. Därefter sade han tyst till mig: ”Jag vill inte se innehållet i väskan. Var bara snäll och se till att ni har mindre väskor nästa gång ni kommer.” Ännu en gång kunde jag bara tacka Jehova!
Efter det att dagen D (den 6 juni 1944) hade passerat och de allierade hade börjat sin invasion i Belgien, ryckte kriget ända fram till Antwerpen. Att predika och besöka mötena blev en verklig utmaning, eftersom skottlossning och granateld från båda sidor svepte fram genom staden. När kriget var nästan över, trodde landstjänaren med orätt att det inte längre var nödvändigt för mig att bedriva min verksamhet under jorden. Jag lydde hans råd, trots rekommendationer från en vänlig poliskommissarie som menade att det ännu var för tidigt för mig att ge mig till känna. De elva följande månaderna blev de värsta jag någonsin upplevt. Myndigheterna trodde inte min berättelse. Övertygade om att jag var Gestapoagent spärrade de in mig i ett fängelse med de mest omänskliga förhållanden jag någonsin sett. Många män som var yngre än jag blev sjuka och dog under dessa månader. När jag äntligen blev frigiven, drabbades jag av fullständig fysisk kollaps.
Fortsatt trogen tjänst
Efter ytterligare en tid av hjärtslitande förseningar, förhör och fängelsevistelser kunde jag till sist återvända till Tyskland — på dagen tio år efter det att jag rest därifrån! Jag återförenades med min mor, ett troget vittne, och vi hade mycket att berätta för varandra. Jag återvann sakta min hälsa och trädde in i heltidstjänsten igen, denna gång i Schweinfurt. Och vilken glädje var det inte att få hjälpa till att organisera den första sammankomsten efter kriget, som vi höll i Nürnberg — just på den plats som Hitler hade använt till sina militärparader! Någon tid senare blev jag till min stora glädje antagen till Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna, där jag skulle utbildas till missionär.
Vid en tillställning som hölls kort innan jag skulle resa till Gilead träffade jag Lillian Gobitas, som hade spelat en nyckelroll i kampen för religionsfrihet i samband med flagghälsningsfrågan i Förenta staterna. Hon sade att hon hade uppskattat min solosång på festen, och jag bara log, eftersom jag inte förstod vad hon sade. Jag fortsatte att le, och hon fortsatte att prata. Det slutade med att vi gifte oss! Men vid det laget hade vi naturligtvis båda utexaminerats från Gilead och tjänade som missionärer i Österrike.
På grund av mina hälsoproblem tvingades vi så småningom att återvända till Förenta staterna. Sedan dess har vi fått två förtjusande barn, en son och en dotter. Vi har haft glädjen att få se dem båda omfatta sanningen. Allteftersom min hälsa förbättrades, kunde jag hjälpa till i församlingar på olika platser i Förenta staterna och Canada. Verket går ständigt framåt, och vi försöker hålla jämna steg med det. Jag ser fortfarande med glädje tillbaka på dessa år av underjordisk verksamhet. Nazisterna kunde inte stoppa oss, därför att Jehova var med oss. Han välsignar fortfarande verket, och ingenting kommer att kunna stoppa det, förrän det har fullgjorts till hans belåtenhet! — Berättat av Erwin Klose.
[Bild på sidan 18]
Erwin Klose