En titt på hur människor kan bo

”Borta bra men hemma bäst.”

VAD är ett hem för dig? Ett välkonstruerat hus byggt av yrkesmän som använt sig av moderna material? Eller ett hus byggt av ägaren som använt sig av material som han har hittat i trakten runt omkring? Låt oss ta en snabb titt på bostäder som människor runt om på jorden kallar sitt hem.

Vår första anhalt är El Salvador, där vi träffar Jorge och hans föräldrar i den lilla byn Texistepegue. När vi går runt hemma hos Jorge, lägger vi märke till att golvet helt enkelt är ett jordgolv. Taket stöttas av trädstammar som man satt ner i jorden. Väggarna av soltorkat tegel är putsade med lera. Tegeltaket sträcker sig utanför väggarna för att ge skugga och skydda väggarna mot regn. I stället för tegel gör emellertid många människor i El Salvador taket av långt gräs, som läggs i ett 15 centimeter tjockt lager.

I Colombia lever en del fattiga människor på landsbygden i liknande hus. Mellan hörnstolparna som sticks ner i marken bygger man väggar av kluven bambu som putsas med lera. Taket består av palmblad som läggs på störar.

I Tacuarembó i Uruguay byggs somliga hus av tegel gjort av en blandning av hästspillning, jord och vatten. Blandningen hälls i träformar som läggs på en slät yta att torka i solen. Teglet används till väggarna, och taket som är av halm vilar på takpålar som bär upp det. I stället för glas i fönsteröppningarna använder man träluckor, och golvet, ja, det är ett jordgolv.

En del fattiga familjer i det inre av Uruguay bor i torvhus. I likhet med tegelhus är sådana bostäder svala på sommaren och varma på vintern. Grästorvor läggs i ett sammanbundet mönster tills väggarna är 1,8 meter höga och 0,6 meter tjocka. Därefter fäster man vass på stänger, så att man får ett tak som är nästan 20 centimeter tjockt. För att ge ytterväggarna en hård och slät yta smetar en del husägare över dem med en blandning av lera och kogödsel. Husets innerväggar består av en stomme gjord av stammar från unga träd täckta med jutesäckar som sys ihop. Ibland smetar man lera över juteväven.

I områden i det inre av Uruguay som ligger i närheten av träskmarker eller vattendrag bor en del i vasshus, som består av en stomme gjord av nyhuggna trädgrenar vid vilka vassbuntar är hårt fästa. Hur gör man detta? Vassen kapas i längder om 150—180 centimeter och torkas i solen till dess de är fria från fukt. Sedan lägger man dem i buntar om cirka 20 centimeter i diameter och fäster dem slutligen vid stommen för att bilda väggar och tak till huset.

Flytande hus

Nära staden Iquitos i Peru bygger den som har begränsade tillgångar sitt hus på Amasonfloden. Men hur hindrar han huset från att driva i väg? Han hugger stora stockar av något lätt träslag från djungeln till en flotte och förankrar den i flodbottnen med hjälp av pålar. När han har satt fast flotten vid pålarna, bygger han sitt hus på den — en enrumsbyggnad med sidoväggar av bambu och tak av halm. Huset har sin egen form av luftkonditionering — luften kommer in genom springorna mellan bambustängerna. Ofta lämnar man en hel vägg öppen på grund av den intensiva tropiska hettan.

Sovplatsen utgörs vanligen av en träsäng, hängmattor eller mattor på golvet. Även om det här är ett primitivt hus i jämförelse med flertalet andra hus i Iquitos, så är det ändå för de fattigare människorna ett hem.

På den vackra Titicacasjön i Peru bygger man vasshus på flytande öar. Öarna är också gjorda av vass och är av många olika storlekar, en del inte större än en tennisplan. Det finns rikligt med vass i denna sjö, som ligger på en höjd av 3.800 meter över havet.

Invånarna binder ihop buntar av vass, som de har gott om, till väggar och tak på sitt hus, som de bygger på den flytande plattformen. En gång om året lägger man ett nytt vasslager på plattformens översida för att kompensera det som ruttnar bort på dess undersida. Plattformen är cirka två meter tjock, och underdelen ruttnar bort lager för lager.

En del kineser bor i ett annat slag av flytande hus, sådana som man kan finna i Hongkong. Det är inte alls ovanligt att de små taxibåtarna som fraktar passagerare i Aberdeenhamnen i Hongkong också tjänstgör som flytande bostad för den familj som har taxin. Här lagar familjen mat, äter och sover. Andra kinesiska familjer har sitt hem på så kallade fiskedjonker, där de tillbringar hela sitt liv.

I Europa finns det många floder och kanaler där man använder pråmar för att transportera varor. En del av de familjer som sköter dessa pråmar gör om ena änden av den till bostad, och på så sätt blir pråmen deras flytande hem.

Hyreshus i Borneostil

På ön Borneo bygger de som är kända som ibaner eller havsdajaker långhus som är deras form av hyreshus. Dessa långa, låga byggnader, som vilar på en mängd pålar som satts ner i marken, ligger högt uppe på de terrasserade flodstränderna. Varje långhus är hem för ett helt samhälle, en by under ett och samma tak.

Husets längd varierar efter samhällets storlek, som kan vara allt från tio till hundra människor. Då nya familjer bildas genom giftermål, förlänger man bara långhuset för att bereda dem husrum.

Varje familj har en lägenhet. Hur når de olika familjemedlemmarna sin bostad? Genom en öppen veranda eller loftgång som går längs hela huset. Ett överskjutande halmtak ger verandan skugga och skydd mot regnet. När invånarna är hemma tillbringar de största delen av tiden på verandan, där de kan besöka varandra eller utföra olika hantverk, till exempel göra korgar eller väva saronger.

Inne i lägenheten lagar familjen mat, äter och sover. Ovanför lägenheterna och verandan finns en vind som används som förvaringsplats för jordbruksredskap och ris. Den tjänar också som sov- plats för ogifta flickor. Unga ogifta män sover på mattor ute på verandagolvet.

Till skillnad från höghusen i städerna i Väst har dessa långhus inga badrum eller toaletter. Badar gör man i den närbelägna floden, och avfallet släpper man ner genom springorna i golvet till marken fyra meter längre ner, där grisar och höns hjälper till med att röja undan det.

Bostäder under jorden

Under 1800-talet tillverkade många av USA:s nybyggare hus av stockar eller torv, men en del byggde sina hem under jorden. De grävde en jordkula på ett rum i en ravinbank, med taket i jämnhöjd med banken. Ett kaminrör stacks upp genom taket för att ventilera bort röken från elden som användes till uppvärmning och matlagning. Visst var dessa underjordiska hem mörka, men de var också varma på vintern. Och det var inte ovanligt att de som bodde ensamma delade jordkulan med sina hästar eller oxar.

De traditionella bostäder som yamisfolket på Orchid Island nära Taiwan fortfarande bygger är till största delen underjordiska. Stenar kantar väggarna till det öppna hålet, och ett avlopp förhindrar att det fylls med vatten under de häftiga regnen. Taksparrarna och halmtaket vilar på träbjälkar. Ovan jord har varje hus en avskild liten byggnad utan väggar med en något upphöjd plattform täckt av ännu ett halmtak. Denna skyddade plattform är familjens svala plats, dit de kan fly undan den tropiska middagshettan. Men det finns andra människor som bor helt under jorden.

För några år sedan tog tanken att använda grottor som bostäder en ny vändning i en annan del av världen. I Loiredalen i Frankrike blev det på modet bland en del rika familjer att bo i grottor. Där kunde man få se en grotta som hade förvandlats till vardagsrum, matrum och kök — en serie kammare som ligger, den ena innanför den andra, djupt inne i klippan. En annan bostad bestod av flera grottor sida vid sida. Varje grotta hade fönster och en glasdörr inbyggda i grottöppningen för att låta ljuset komma in. De familjer som bor i dessa grottor har lagt ner avsevärda summor på att modernisera dem med rinnande vatten, elektricitet och andra bekvämligheter, inklusive fläktstyrd ventilation för att bekämpa fukt och mögel.

De bostäder vi har tittat på här kanske skiljer sig från den du bor i. Men för de människor som bor i dessa olika delar av världen är det deras ”hem, ljuva hem”.