Till Europas topp med järnväg

Från Vakna!:s korrespondent i Schweiz

MÄNNISKAN var på 1800-talet inställd på att erövra naturen. Alperna i Schweiz blev ett tidigt objekt. Deras otillgängliga bergstoppar med spetsiga is- och klippblock hade i århundraden hållit människan på respektfullt avstånd — men inte nu längre. I början av 1800-talet lyckades alpinister bestiga det 4.158 meter höga Jungfrau. Även om berget inte är den högsta av Alpernas toppar, hör det utan tvivel till de mest imponerande.

Under slutet av 1800-talet började företagsamma män fundera över hur de skulle kunna göra bergstoppen tillgänglig för fler än enbart en handfull oförskräckta bergsklättrare. Det dröjde inte länge förrän tanken på att bygga en järnväg till toppen föddes.

Ett modigt åtagande

Att bygga en järnväg upp till en sådan höjd var en väldig arbetsuppgift, i synnerhet med tanke på den tidens begränsade teknologi. Den schweiziska regeringen övervägde flera förslag och stannade för det som lagts fram av Adolphe Guyer-Zeller, en industriman från Zürich. Han behövde först organisera en vetenskaplig expedition till de höga topparna i Alperna för att påvisa att arbetare och turister kunde överleva på denna höjd.

Han planerade att använda Wengernalpbanan, vilken redan förenade alpdalarna Lauterbrunnen och Grindelwald nedanför Jungfrau. För att förlänga spåret till bergstoppen föresatte sig Guyer-Zeller att bygga en 7 kilometer lång tunnel uppåt genom det inre av bergstopparna Eiger och Mönch, Jungfraus berömda grannar. Spåret skulle således skyddas mot rasande oväder utanför.

Arbetet inleddes i juli 1896. Det tog två år att slutföra den första etappen i det fria från Kleine Scheidegg till stationen Eigergletscher, en sträcka på bara 2 kilometer. Nästa uppgift blev att borra sig igenom Eiger. Medan vintern 1898/1899 närmade sig, förberedde sig hundratals tunnelarbetare på att bli fullständigt isolerade från den övriga världen av snömassor.

Arbetarnas förläggning och lagerutrymmen för livsmedel bildade en hel by. Tusentals kilo livsmedel, byggnadsmaterial och bränsle behövde lagras. Livsmedlen måste räcka ända tills Wengernalpbanan kunde öppnas igen sent på våren.

Arbetarna borrade dygnet runt i tre åttatimmarsskift. Men att ta sig igenom berget krävde sin tribut. Sex arbetare omkom i en ohygglig olycka under brytningsarbetet. Tunnelarbetarna slutförde ändå den andra etappen till stationen Eigerwand den 7 mars 1899. Från stationsfönstren kunde de se Kleine Scheidegg, nu 4,3 kilometer bakom dem, och Thunsjön långt nedanför.

Oväntade hinder

Den 3 april 1899 drabbades projektet av ett hårt bakslag när Adolphe Guyer-Zeller plötsligt dog. Men under ledning av hans söner slutfördes nästa etapp till stationen Eismeer på 3.160 meters höjd. Den öppnades i juli 1905.

Under de följande åren skred arbetet långsamt framåt. Det hårda livet i de ogästvänliga omgivningarna tärde på arbetarnas nerver och försvagade deras krafter. Den 21 februari 1912 sprängdes emellertid det sista hålet genom berget på Jungfraujoch (som betyder ”Jungfraus ok”, sadeln mellan Mönch och Jungfrau). Ett hissnande panorama bredde ut sig — snötoppar och glaciärer mot en djupblå himmel, allt badande i glittrande solsken!

Europas högst belägna järnvägsstation, Jungfraujoch, på 3.454 meters höjd och 9,3 kilometer från banans början, invigdes den 1 augusti 1912. Den ursprungliga tanken på att nå ända upp till toppen på Jungfrau (700 meter högre upp) måste man överge — huvudsakligen på grund av kostnaden och bristande plats där uppe för den stora skara besökare man räknade med. Kostnaden för projektet var beräknad till 10 miljoner schweizerfranc, och den hade redan överskridits med 5 miljoner. I stället för de 7 projekterade åren hade arbetet tagit 16 år.

Om du besöker Jungfraujoch

Planerar du att besöka Jungfraujoch? Jungfraujärnvägen kan på mindre än en timme ta dig från Kleine Scheidegg upp till Europas topp. Korta uppehåll ger dig tillfälle att blicka ut från fönster vid stationerna Eigerwand och Eismeer. Väl uppe på toppen kanske du till en början tvingas röra dig långsamt på grund av den tunna luften på den höjden, när du besöker den vetenskapliga forskningsstationens utställningshall eller tittar på isskulpturerna i Ispalatset. Med hiss tar du dig till Sfinxterrassen, varifrån du kan blicka ut över Aletschglaciären. Du kan till och med pröva en tur med hundsläde!

Om du blir hungrig eller törstig, hittar du en restaurang som passar varje plånbok och smak. Men det bästa är gratis: den praktfulla anblicken av Skaparens händers verk, förutsatt att inte dimma eller moln plötsligt uppträder. Landskapet är sannerligen ett skapelsens mästerverk. Allt vi små iakttagare kan göra är att betrakta det med vördnad och beundran.

[Bild på sidan 24]

Jungfraubahn (Jungfraujärnvägen)

[Diagram/Bild på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Jungfraujärnvägens sträckning:

1. Kleine Scheidegg (i det fria);

2. Eigergletscher (i det fria);

3. Eigerwand (i tunnel);

4. Eismeer (i tunnel);

5. Jungfraujoch (i tunnel)