Bruket att ge julklappar — Hur förnuftigt är det?

STÖRRE delen av de presenter som byter ägare vid julen ges därför att detta är det vedertagna handlingsmönstret vid den här tiden på året. Den som inte ger bryter mot en inrotad sedvänja. Ekonomen James S. Henry kritiserar emellertid detta bruk i tidskriften The New Republic och hävdar att sådant ”påtvingat givande” är glädjedödande och ett slöseri med pengar.

”Missriktat givande är ett av kännetecknen på detta slöseri”, förklarar han. ”Enligt uppgifter från varuhusen i New York återlämnas årligen omkring 15 procent av alla varor som köpts i detaljhandeln vid julen. Med tanke på att många missriktade gåvor behålls [av mottagaren] . . ., kan så mycket som en tredjedel av alla inköpta varor vara sådant som inte passar mottagarens syften.”

Är det verkligen förnuftigt att spara hela året för att köpa presenter som andra inte behöver eller inte ens vill ha? Eller är det förnuftigt att köpa dyrbara presenter bara för att försöka imponera på andra?

”En särskilt osund aspekt av julkommersen är ’skrytpresenterna’”, hävdar James S. Henry. ”Luxuösa gåvor”, säger han, ”är avsedda för just de personer som minst av alla behöver några presenter (”de som har allt”). De flesta sådana påkostade gåvor ges just vid julen; enligt en enkät bland några av New Yorks varuhus svarar det fjärde kvartalet för över hälften av den årliga försäljningen av diamanter, armbandsur och pälsar.”

Ofta är det emellertid så att inte ens dyrbara presenter uppskattas av mottagaren, i synnerhet inte om de ges för att släta över störda relationer. Som den kanadensiske psykologen Richard Allon uttrycker det: ”Om man inte kan vara snäll och hygglig mot varandra under resten av året, kan man inte kompensera det med en dyrbar present. Man utplånar inte sina egna skuldkänslor, utan ger förmodligen bara en del av dem till den andre.”

Tragiskt nog finns det miljontals människor i uländerna som saknar de mest elementära livsförnödenheter, medan det enda som iländernas invånare ofta tycks sakna är uppskattning av sitt överflöd. Julklappar tas ofta emot med likgiltighet — ”vad skall jag med dem till?” — eller med irritation — ”det här var verkligen inte vad jag önskade mig” — eller till och med med förtrytelse — ”den present som jag gav kostade minst dubbelt så mycket!” Det är därför inte så underligt att en tysk aktionsgrupp för barnens rättigheter hävdade att det givande som sker vid julen är överdrivet och ofta även obetänksamt.

Julfirandet understryker dessutom orättvisorna i det mänskliga samhället, vilket skapar stora påfrestningar och problem. Somliga har inte råd att köpa julklappar, och i Förenta staterna är detta tydligtvis en bidragande orsak till att det förövas fler rån under julhelgen än vid någon annan tidpunkt på året. Ekonomen Henry skriver: ”Polisen misstänker att alla dessa egendomsbrott begås därför att även brottslingar känner sig nödsakade att fylla familjens strumpor [dvs. ge dem julklappar].”

Många instämmer med kolumnisten Tom Harpur, som skriver i Torontotidningen The Sunday Star: ”Jag vet att under all denna tillkämpade munterhet har julen i allt större utsträckning kommit att bli en tid av djup olust, otillfredsställelse, skuldmedvetenhet och ren utmattning för miljontals människor i vårt samhälle.”

”Men det är värt allt besvär för barnens skull”, kanske någon invänder. Men är bruket att ge julklappar verkligen till nytta och glädje för barnen?

Hur det påverkar barnen

”Trots att detta anses vara en ’lycklig’ tid på året”, förklarade skolkuratorn Betty Poloway, ”finns det många barn som är olyckliga.” Hur kan det komma sig? Kan bruket att ge julklappar verkligen påverka barnen i negativ riktning?

Susan James, mamma till tre små barn, berättade: ”Jag såg mina barn slita upp sina paket, det ena efter det andra, och när de var slut, stod de där mitt i röran och ville ha mer! De är inte några giriga barn, men alla dessa presenter och all denna hysteri blev så överväldigande för dem att de blev giriga.”

Karen Andersson, chef för barnpsykologiska kliniken vid ett sjukhus i Connecticut i Förenta staterna, beskrev problemet på följande sätt: ”Det är för mycket för barnen att komma ner på juldagsmorgonen och se alla dessa vackra paket. De sliter upp vartenda paket med leksaker i rasande fart och har inte en chans att koncentrera sig på de enskilda föremålen. För ett barn som kanske är hyperaktivt eller impulsivt eller som lätt blir exalterat också i mycket alldagliga situationer kan julen vara förödande.”

”Gåvor skänker inte den glädje som de en gång gjorde”, skrev en tysk tidning i en artikel om julen. En kvinna sade beklagande: ”Förr var barnen nöjda om de fick en bra bok, ett par vantar eller någon annan liten sak. Men häromdagen sade mitt barnbarn till mig: ’Mormor, i år vill jag ha en dator i julklapp!’”

Ja, bruket att ge julklappar uppmuntrar till girighet och själviskhet. Ekonomen Henry påpekar: ”Man behöver bara besöka en [leksaksaffär] . . . vid den här tiden på året för att se vilka oerhörda påfrestningar den här helgen innebär för relationerna mellan föräldrar och barn: uppgivna mödrar som med våld släpar bort små sparkande och skrikande leksaksnarkomaner från de senaste extravaganta erbjudandena.”

Men bruket att ge julklappar är förenat med ännu allvarligare problem.

Julklappar och sanningen

Om du frågar ett litet barn var det har fått sina julklappar ifrån, vad kommer det då troligtvis att svara? Enligt en intervjuundersökning som utförts av The New York Times tror 87 procent av alla amerikanska barn i åldrarna 3—10 år på jultomten. Många föräldrar underblåser denna tro genom att fråga: ”Vad önskar du dig av tomten i år?” Men vad blir följden av ett sådant handlingssätt?

Ett belysande exempel är en erfarenhet som relateras av Cynthia Keeler i New York-tidningen Daily News. Hennes sjuårige son, Britton, frågade: ”Mamma, finns jultomten på riktigt?”

Cynthia försökte slingra sig, precis som många andra föräldrar som har fått den frågan. ”Vad tror du själv?” undrade hon.

Britton sade att hans kamrater hade sagt att det inte finns någon jultomte, men han var inte säker. Sedan började han gråta. ”Jag måste få veta det, mamma”, sade han mellan tårarna.

”Om han inte hade gråtit, skulle jag förmodligen inte ha talat om det för honom”, sade Cynthia. ”Men det var en fråga på liv och död för honom. Han var helt enkelt tvungen att få reda på hur det förhöll sig. Jag talade om för honom att det inte finns någon jultomte.”

Berättelsen i Daily News fortsatte: ”Fortfarande gråtande konfronterade Britton Keeler sin mor med den anklagelse som alla föräldrar fruktar när bluffen är avslöjad och jultomten är demaskerad: ’Varför ljög du om det?’”

Konsekvenserna av föräldrarnas lögn är ofta förödande. En expert på familjefrågor, Bruce Roscoe, professor vid Central Michigan University i Förenta staterna, förklarade: ”Barnet upptäcker att mamma har ljugit och att alla de andra barnen hade rätt.” Följden blir ofta, sade professor Roscoe, att barnet även ifrågasätter andra saker som föräldrarna har sagt.

Fred Koenig, professor i sociologi vid Tulane University i New Orleans i Louisiana i Förenta staterna, poängterade: ”När de kommer på det, får sig föräldrarnas trovärdighet en verklig knäck.” Han tillade: ”Det får dem att tvivla på en massa andra saker.” Barnen kanske tänker att ”allt det där med religion kanske också bara är en bluff”.

Det är verkligen inte förnuftigt att vidmakthålla en lögn genom att säga till barnen att någon mytisk gestalt kommer med presenter till dem. Men kom inte de där besökarna med gåvor till Jesusbarnet på hans födelsedag? Skulle Jesus då ha något emot att man ger varandra gåvor vid julen?

En kristen sedvänja?

Det sägs visserligen i Bibeln att visa män eller astrologer kom med gåvor till Jesus, men sedvänjan att ge varandra julklappar är inte utformad efter deras förebild, eftersom de inte utbytte gåvor med varandra. Och vad som är ännu viktigare är att de inte gav sina gåvor vid Jesu födelse, utan vid en senare tidpunkt. Deras handlingssätt bottnade i den forntida sedvänjan att visa härskare ära. Lägg också märke till att den bibliska skildringen inte säger att Jesus låg i en krubba när de kom dit, utan bodde i ett hus. Det var därför Herodes, på grundval av vad de hade berättat för honom, befallde att alla pojkar som var två år gamla och därunder skulle dödas. — Matteus 2:1—18.

Det finns också en annan aspekt på saken: Är det inte egendomligt att Jesus på sin förmenta födelsedag inte själv får någonting? I många fall ägnar man honom inte ens den ringaste tanke! Varifrån kommer då bruket att ge julklappar?

Diane Bailey skriver i Los Angeles-tidningen Independent: ”Bruket att utbyta gåvor härrör från antikens Rom, där människor brukade utväxla enkla minnesgåvor under ceremonier som hade med soldyrkan och nyårsfirandet att göra.”

nder rubriken ”Jultraditionerna avslöjas” skrev Anita Sama i ett nyhetsmeddelande från Gannett News Service (en telegrambyrå): ”Långt före det kristna firandet var utbyte av gåvor en del av vinterns festligheter. Romarna gav varandra kvistar från lundar av heliga träd och övergick senare till mer raffinerade föremål, som symboliserade lyckönskningar inför det kommande året — silver, guld och sötsaker.”

Sanningen är den att julen är en hednisk högtid som upptagits av kristenheten. Den 25 december är inte Jesu Kristi födelsedag, utan ett datum som är förknippat med forntida tygellösa hedniska fester som de första kristna vägrade att fira. — Se rutan ”Vad är julens verkliga ursprung?” på följande sidor.

Om Jesus Kristus var här på jorden i dag, hur skulle han då betrakta det givande som förekommer vid julen?

Jesu syn på givande

Jesus har verkligen inte någon negativ syn på givande. Tvärtom har han alltid varit villig att osjälviskt ge ut av sig själv för att tjäna andra. Han uppmanade också sina lärjungar: ”Ta för vana att ge.” Och han visade att givande skulle leda till välsignelse för givarna själva genom att han tillade: ”Och man skall ge åt er.” — Lukas 6:38.

Det Jesus här åsyftade var emellertid inte ett utbyte av gåvor. Han ville i stället framhålla den universella sanningen att osjälviskt givande i allmänhet återgäldas. Detta gäller i all synnerhet om givaren har rätt motiv och älskar den andre ”intensivt av hjärtat”. — 1 Petrus 1:22.

Kärleken kräver dock inte någon återbetalning, och Jesus gav därför rådet: ”När du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda.” Givaren bör alltså inte rikta uppmärksamheten på sig själv eller på sin gåva, men han kommer inte att gå miste om sin belöning. Jesus visade detta, när han tillade: ”Din Fader, som ser på i det fördolda, [skall] återgälda dig.” (Matteus 6:3, 4) Dessutom måste givaren enligt Bibeln ”göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare”. — 2 Korinthierna 9:7.

Det givande som behagar Kristus kännetecknas således av att det motiveras av kärlek, utövas utan att givaren väntar sig något i gengäld och inte sker missunnsamt eller av tvång. Hur skiljer sig inte detta givande från mycket av det som förekommer vid julen!

Det givande som skänker verklig glädje är därför inte beroende av almanackan eller av seder och bruk. Det avslöjar inte heller något om storleken på givarens plånbok, utan snarare något om storleken på hans hjärta. Julen har verkligen vilselett miljontals människor och fått dem att ge varandra fel saker och ofta av fel motiv. Varför då inte försöka ge något som är bättre än julklappar? Ja, pröva det slag av givande som skänker rika välsignelser och verklig glädje, vilket nästa artikel kommer att handla om.

[Ruta/Bild på sidorna 8, 9]

Vad är julens verkliga ursprung?

VÄLINFORMERADE människor vet att den 25 december inte är den dag då Jesus Kristus föddes. I New Catholic Encyclopedia görs följande erkännande: ”Datum för Kristi födelse är inte känt. Evangelierna anger varken dagen eller månaden.”

Det är också väl dokumenterat att julen och dess sedvänjor upptagits från icke-kristna källor. Som det sägs i U.S. Catholic: ”Det är omöjligt att skilja julen från dess hedniska ursprung.”

The Encyclopedia Americana förklarar: ”De flesta av de seder och bruk som nu är förbundna med julen var inte ursprungligen julseder, utan var förkristna och icke-kristna seder, som tagits upp av den kristna kyrkan. Saturnalierna, en romersk fest som firades i mitten av december, utgör mönstret för många av de uppsluppna julsederna. Från detta firande fick man till exempel det påkostade festandet och sederna att ge gåvor och bränna ljus.”

Beträffande sedvänjan att dela ut julklappar sades det i tidskriften History Today: ”Bruket att ge gåvor vid midvinterfesten började med stor sannolikhet som en magisk snarare än en rent social sedvänja. De gåvor som förekom vid saturnalierna inbegrep även vaxdockor, som gavs åt barnen. En charmerande sedvänja, utan tvivel, enligt den tidens sätt att betrakta saken, men med ett makabert förflutet — även samtida insåg att detta bruk förmodligen var en kvarleva av människooffer, ett offer av barn, för att nedkalla välsignelse över sådden.”

I The New York Times för 24 december 1991 fanns en artikel som behandlade ursprunget till julens olika sedvänjor, däribland bruket att ge gåvor. Simon Schama, professor i historia vid Harvard University, skrev: ”Avsikten med julen var att den skulle ersätta de forntida fester som firades vid vintersolståndet. . . . På 200-talet, då olika former av soldyrkan, såsom den persiska Mithrakulten, började leta sig fram till Rom, kom vissa dagar i december att ägnas åt att fira återfödelsen av Sol Invictus: den obesegrade solen. . . .

Den tidiga kyrkan i Rom fick utkämpa en särskilt hård kamp mot två andra stora hedniska högtider, de veckolånga saturnalierna, som började den 17 december, och calendae, som firades för att hälsa det nya året. Den förstnämnda högtiden var en tid av uppsluppet festande, ofta lett av en gyckelmakare — inte så mycket påminnande om jultomten som om den fete Saturnus själv, som kännetecknades av regelrätta orgier i fråga om mat, dryck och andra former av utsvävningar. Det var emellertid under calendae, då det nya året inträdde, som det skedde ett rituellt utbyte av gåvor, vilka ofta var fastbundna vid de grönskande trädgrenar som prydde hemmen under dessa festligheter.

Den tidiga kyrkans inställning till all denna opassande munterhet var, som man kunde förvänta, ganska kylig. Dess fäder, i all synnerhet den starkt kritiske sankt Johannes Krysostomos, avrådde från kompromisser med hedniska styggelser. . . . Eftersom man inte var överens om den exakta tidpunkten för Jesu födelse . . ., måste det ha förefallit praktiskt att låta den ersätta saturnalierna. . . . På så sätt kom solens återfödelse i stället att bli Guds Sons födelse. . . .

På samma sätt kom calendae att ersättas av trettondagen, och de gåvor och småsaker som de hedniska romarna hade gett varandra kom i stället att ersättas av den hyllning som de tre kungarna frambar till världens nye kung. I mitten av 300-talet var julhelgens grundläggande drag slutgiltigt fastställda.”

Även om välunderrättade människor villigt erkänner att julen och dess sedvänjor har ett hedniskt ursprung, menar många att detta egentligen inte spelar någon roll. Som svar på professor Schamas artikel skrev en pensionerad rabbin i en insändare i The New York Times i början av det här året: ”Ursprungen till en institution har ingenting med dess nuvarande värde att göra.” Beträffande julen och liknande högtider skrev han: ”De som firar dem förlänar dem en ny innebörd som ger deras liv mening och livar upp deras livsandar.”

Men kan man verkligen säga att julfirandet livar upp människors livsandar och frambringar fin kristen frukt? Uppriktigt sagt är frukten, vilket de flesta människor erkänner, vanligtvis dålig och inte god. Är det för övrigt tillbörligt för kristna att ta över sedvänjor från hedniska religiösa högtider? Bibeln säger varnande: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial? . . . ’”Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena.”’” — 2 Korinthierna 6:14—17.

Vi bör också hålla i minnet vad Jesus sade om tillbedjan av den allsmäktige Guden: ”De som tillber honom måste tillbe med ande och sanning.” (Johannes 4:24) Om vår tillbedjan skall vara välbehaglig i Guds ögon, måste den således vara grundad på sanning. Men julen påstås vara tidpunkten för Jesu födelse, trots att den inte är det. Och vad skall man säga om de magiska figurer som sägs komma med gåvor vid julen, till exempel jultomten? Om man inbillar barnen att de gåvor som de får kommer från sådana fantasifigurer, är det då inte detsamma som att lura barnen?

Om du verkligen är intresserad av Guds syn på saken, kommer du att lyda hans befallning att sluta upp att ta del i sådana sedvänjor som han betraktar som orena i religiöst avseende. Bryr du dig tillräckligt mycket om sanningen för att låta bli att fira en högtid som främjar lögn?

[Bild på sidan 7]

Är det förnuftigt att ljuga för barnen genom att säga att det är jultomten som ger dem presenter?