Ett givande liv trots isolering
JAG föddes i januari 1927 i Málaga i Spanien som det sjätte barnet av sju i en fattig spansk familj. Under åren 1936—1939 ödelade spanska inbördeskriget vårt land, medan vi vek undan för bomber och levde på små matransoner. Ändå var jag glad som barn och älskade att sjunga och vara tillsammans med andra.
En sak skrämde mig dock — tanken att brinna i en helveteseld. För att minska min fruktan flyttade jag in i ett kloster när jag var 12 år. Där var jag i nästan tre år och städade marmortrappan, bad och städade igen, men jag kände fortfarande att någonting saknades. Jag var glad att kunna lämna klostret år 1941.
Efter några år blev jag vän med en sångerska som trodde att jag skulle kunna tjäna pengar på min röst, och hon uppmuntrade mig att ta sång- och pianolektioner. När andra världskriget slutade 1945 åkte jag till Marocko, där jag började uppträda på nattklubbar i Casablanca och Tanger. Det var ett spännande liv för en tonåring. Men efter varje föreställning gick jag till kyrkan för att be jungfru Maria förlåta mig, i hopp om att jag skulle kunna slippa undan det brinnande helvetet.
Efter att ha arbetat på nattklubbar i nio år träffade jag en amerikan som hette Jack Abernathy. Han arbetade just då i Marocko för ett amerikanskt byggföretag. Vi gifte oss det året, och jag slutade uppträda. Kort därefter flyttade vi till Sevilla i Spanien, där vi bodde till 1960. Då flyttade vi till Lodi i Kalifornien — en flyttning som skulle leda till ännu en förändring i mitt liv.
Jag lär känna Jehova
År 1961 besökte två Jehovas vittnen vårt hem och lämnade tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Senare erbjöd de sig att studera Bibeln med mig, och jag tackade ja till erbjudandet. På så sätt kom jag att lära känna den sanne Guden, Jehova, som är vår kärleksfulle himmelske Fader. (Psalm 83:18) Vilken lättnad det var att också få reda på att det inte finns något brinnande helvete, utan att vi i stället har utsikten att få leva för evigt i ett paradis på jorden! — Psalm 37:9—11, 29; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Min syster Paquita som bodde nära oss började också studera. Tidigare hade jag rökt och tyckt om att gå på fester. Och vilket humör jag hade! Men jag gjorde förändringar, och den 17 oktober 1962 blev Paquita och jag döpta i Sacramento i Kalifornien som symbol av vårt överlämnande åt att tjäna Jehova.
Till Thailand via Spanien
Kort därefter blev min man förflyttad till Thailand av det byggföretag han arbetade för, och jag följde med. På vägen besökte jag Spanien och kunde dela med mig av min tro till andra släktingar. Min svägerska Pura gav gensvar och blev ett vittne.
På den tiden var Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Spanien. Ändå var vi med vid ett hemligt möte i ett litet rum med bara ett bord och inga stolar. Vi stod upp alla tjugo. Vilken skillnad mot våra möten i Kalifornien! Att se mitt eget folk riskera sin frihet för att komma tillsammans till möten övertygade mig om vikten av kristna möten, en lärdom i rätt tid precis innan vi kom till Bangkok i Thailand.
”Om jag någon gång kommer på dig med att predika, kommer jag att gå ifrån dig”, sade Jack den dag vi kom fram till Bangkok. Nästa dag gav han sig i väg för att leda ett bygge ute i landet, så jag var kvar ensam i den brusande storstaden Bangkok med en hemhjälp som jag inte kunde tala med. Jag sysselsatte mig med att gång på gång läsa min på Bibeln grundade litteratur.
När jag kom hem en dag i september 1963, upptäckte jag ett par skor som jag inte kände igen vid dörren. En dam med lockigt blont hår väntade på mig. ”Vad kan jag göra för er?” frågade jag.
”Jag representerar Sällskapet Vakttornet”, sade hon.
Jag hoppade av glädje och kramade och kysste henne. Eva Hiebert var missionär från Canada. Från den dagen kom Eva regelbundet, fast hon fick byta buss två eller tre gånger för att komma till mig. Jag var rädd för att åka med bussarna där människor stod packade som sardiner i en konservburk, men det fanns inget annat sätt för mig att komma någonstans. Eva sade: ”Du kommer aldrig att tjäna Jehova om du inte kliver på de där bussarna.” Så vi övade på hur man gjorde för att ta bussen till mötena.
Jag var tveksam till att predika, eftersom jag inte kunde språket. Jag brukade hänga i Evas hand, i hennes korg eller i hennes klänning. ”Du kan inte tjäna Jehova så här”, sade hon.
”Men jag kan inte språket”, gnällde jag.
Eva gav mig tio lösnummer. Sedan gick hon i väg och lämnade mig mitt på marknadsplatsen. Försagd gick jag fram till en kinesisk kvinna och visade henne tidskrifterna, och hon skaffade sig dem!
”Eva, jag placerade alla tio lösnumren”, strålade jag senare. Hon sade: ”Jehova tycker om människor som du. Fortsätt bara.” Det gjorde jag. Jag lärde mig att utbyta hälsningar på thai och att enligt deras sed sitta på golvet. Jag lärde mig också att hitta i staden. Och hur reagerade min man? En dag när Jack, som hade mjuknat när det gällde min tro, hade besökare sade han: ”Ta en tur med Pepita. Hon hittar, för hon predikar.”
Vidare till Australien
Evas kärleksfulla men fasta träning var en god förberedelse för att jag skulle kunna förbli aktiv i Jehovas tjänst under min mans nästa uppdrag, i nordvästra Australien. Vi kom dit i mitten av 1965, och jag slog mig ner i ett arbetarläger mitt i öknen där Jacks firma lade järnvägsräls. Maten kom dit via flyg, och vädret var varmt — mer än 40 grader. Det var 21 nordamerikanska familjer i lägret, så jag började tala med dem om budskapet om Guds kungarike. Senare, allteftersom arbetet på järnvägen framskred, flyttade vi längre och längre in i öknen och blev alltmer isolerade.
Tidigare hade jag skrivit till Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien, och jag blev mycket glad att få ett brev som löd: ”Varma hälsningar. ... Du är med oss i våra tankar och våra böner under de kommande månaderna.” Under de år jag reste med min man på hans uppdrag på avlägsna platser på jorden blev jag uppmuntrad av sådana brev från Jehovas organisation. Att läsa dem hjälpte mig igenom perioder av ensamhet och uppmuntrade mig att komma ut i predikoarbetet trots att jag ofta var isolerad från andra vittnen.
Avdelningskontoret i Australien gjorde anordningar så att ett par som var vittnen besökte mig en vecka i lägret. I vår förkunnartjänst besökte vi en intresserad kvinna som bodde ett bra stycke därifrån, så två gånger i veckan gick jag genom ett område fullt med ormar och ödlor för att besöka henne. När jag gick där brukade jag sjunga en av Rikets sånger: ”Välj Jehovas sida; tillbe i hans hus. Han sviker dig aldrig. Gå fram i hans ljus.” Vi studerade i elva månader.
Därefter, efter omkring ett års vistelse i Melbourne, flyttade jag med min man till ett läger nära gruvstaden Port Hedland, också detta i nordvästra Australien. Efter fem dagar fick jag besök. Avdelningskontoret hade informerat vittnena om mina förhållanden. Sedan de hade åkt fortsatte jag med mötena på egen hand. Jag ledde själv församlingsbokstudiet, skolan i teokratisk tjänst, tjänstemötet och Vakttornsstudiet. Efter att ha sjungit en sång och inlett med bön besvarade jag frågorna och avslutade med sång och bön. Att räkna antalet närvarande var aldrig något problem — det var alltid en. Men detta veckoschema för möten uppehöll mig under de många år jag tjänade Jehova i isolering.
Till Bougainville
År 1969, sedan vi hade svettats i fyra år i Australien, blev min man utnämnd till förman vid ett vägbygge vid en koppargruva i de fuktiga bergen på ön Bougainville. En kväll knackade någon på dörren. Jack öppnade. ”Det är ett vittne med fru och fyra barn”, sade han. De bodde vid kusten. En gång i veckan besökte jag dem och var med vid Vakttornsstudiet som hölls i den kommunala skolan.
Vid ett annat tillfälle kom tre vittnen från Papua Nya Guinea och besökte mig. Min man berättade stolt för sina kolleger: ”Vart min fru än åker, väntar hennes vänner bland vittnena på henne.”
Till Afrika
År 1972 kom vi till öknen i Algeriet i Nordafrika, där Jacks företag byggde en konstbevattningsanläggning. Detta skulle bli ett fyraårsprojekt. Jag skrev till Jehovas vittnens avdelningskontor i Frankrike om predikoarbetet, och de skrev tillbaka att jag skulle vara försiktig, eftersom vår verksamhet var förbjuden där. Sällskapet hjälpte mig att kontakta två overksamma vittnen, och vi bildade en studiegrupp.
Sedan blev en av mina grannar i arbetarlägret, Cecilia, sjuk. Jag besökte henne varje dag på sjukhuset. Jag tog med soppa till henne och bäddade hennes säng. När hon kom hem, fortsatte jag att uträtta ärenden åt henne, och jag talade också med henne om hoppet om Guds kungarike. Det ledde till ett bibelstudium, och efter åtta månader sade Cecilia att hon ville bli döpt. Men var och av vem?
Vi fick ett brev från avdelningskontoret i Frankrike att en broder vid namn François skulle komma till Algeriet för en kort semester. Om vi kunde få honom till vår by i öknen och tillbaka till flygplatsen i tid skulle han utföra dopet. Men han kunde inte stanna längre än 24 timmar.
Så snart François kom hämtades han med bil och blev körd ut i öknen. Den kvällen, i Cecilias hem, drog han upp en liten papperslapp ur skjortfickan och höll ett fint tal. Tidigt på morgonen den 18 maj 1974 döpte han Cecilia i mitt badkar och reste sin väg igen.
I slutet av 1975 bröt det ut krig i Algeriet, och Jack och jag blev plötsligt tvungna att åka därifrån. Jag besökte mina vänner i Spanien. År 1976 började jag packa för Jacks nästa uppdrag — ett arbetarläger i regnskogen i Surinam i Sydamerika.
I Sydamerika
Lägret i sydvästra Surinam var omgivet av frodig växtlighet. Snattrande papegojor och nyfikna apor tittade ner från träden på de femton nyanlända familjerna. De flesta av dessa kände jag från tidigare arbeten. Sex månader senare kom det fler familjer med arbetare, däribland Cecilia som hade blivit döpt i Algeriet — så jag hade en kamrat!
När den 23 mars 1978 närmade sig undrade vi hur vi skulle fira åminnelsen av Kristi död. Eftersom vi saknade möjligheter att ta oss till huvudstaden Paramaribo, planerade vi att hålla den i mitt hus. Chefen för lägret tillät oss att göra fotokopior av sista sidan i Vakttornet som annonserade Åminnelsen, och vi spred dem från hus till hus i lägret. Tjugoen kom! Cecilia höll talet och jag läste skriftställena. Den kvällen kände vi oss förenade med Jehovas världsvida organisation, trots att vi var isolerade.
Jehovas vittnens avdelningskontor i Surinam sände oss under den här tiden hjälp — ett ungt missionärspar i en gammal jeep. Innan de kom hade jag börjat känna mig en smula onyttig i det här lägret, men missionärerna försäkrade mig: ”Pepita, det är en mening med att du är här.” Då var jag inte övertygad, men inom kort förstod jag att de hade rätt.
En dag under missionärernas besök utforskade vi en ny grusväg och blev glada över att finna några indianbyar cirka 50 kilometer från vårt läger. Några dagars predikande bland dessa vänliga arawakindianer ledde till massor av bibelstudier. Så när missionärerna åkte började Cecilia och jag besöka byborna två gånger i veckan.
Vi gick upp klockan fyra på morgonen, och klockan sju började vi vårt första bibelstudium. Omkring fem på eftermiddagen var vi hemma igen. I två år ledde vi 30 studier varje vecka. Inom kort började barnen i byn kalla mig Tant Bibel! Många blev till slut döpta, och flera år senare var det 182 som var närvarande vid en kretssammankomst i den byn. Det var verkligen som mina kära missionärsvänner hade sagt att det var en mening med att vi var där i djungeln!
Till Papua Nya Guinea
Vi lämnade Surinam år 1980, och året därpå skickades vi till Papua Nya Guinea. Efter sex trevliga månader med vittnena i huvudstaden Port Moresby tog en helikopter mig till mitt nästa hem — ett läger högt uppe i bergen där Jacks företag skötte en guldgruva. Det fanns inga vägar. Människor, utrustning och mat kom via luften. Det här var den mest isolerade plats jag någonsin har bott på. Återigen undrade jag var jag kunde finna människor att tala med.
Människorna i lägret kände mig sedan tidigare, och ingen ville lyssna. Men vid ungefär den här tiden öppnade företaget en livsmedelsaffär. Kvinnor kom långväga ifrån och handlade där. Inom kort blev jag en av affärens trognaste kunder. Fungerade det?
En dag började jag tala med en papuansk kvinna. Hon berättade att hon var lärare. ”Å, det är jag också”, sade jag.
”Är du?” frågade hon.
”Ja, jag undervisar om Bibeln.” Hon tackade genast ja till mitt erbjudande att studera Bibeln med henne. Senare ville fler kunder i affären också studera. Det här lägret nära guldgruvan gav sju bibelstudier — sannerligen en andlig guldgruva!
Efter tre år på den här ön i Stilla havet ledde ett nytt uppdrag till att vi hamnade på den karibiska ön Grenada. Efter ett och ett halvt år blev min man dock av hälsoskäl tvungen att återvända till USA, så år 1986 slog vi oss ner i Boise i Idaho.
Att arbeta tillsammans med en församling
Efter att ha levt så många år i isolering från mina kristna bröder och systrar fick jag nu lära mig att samarbeta med andra. De kristna äldste och andra har dock tålmodigt hjälpt mig. I dag tycker jag om att vara med vid möten och leda bibelstudier i den här delen av världen.
Ibland, när jag sitter i lugn och ro och åter ser mig springa bakom Eva i det brusande Bangkok eller brista ut i en Rikets sång när jag går på ökenvägen i Australien eller predika bland de ödmjuka indianerna i Surinams regnskog, ler jag, och mina ögon fylls av tårar av tacksamhet för den omsorg jag har varit föremål för under de många år jag har tjänat Jehova i isolering. — Berättat av Josefa ”Pepita” Abernathy.
[Bild på sidan 15]
Jag sjunger tillsammans med de spansktalande jag studerar Bibeln med i Melbourne
[Bilder på sidan 16]
Jag hjälpte många i Papua Nya Guinea att lära känna Jehova
Jag undervisar om Guds ord i Surinam
[Bild på sidan 17]
Nu tjänar jag med en församling i Idaho i USA