Afrikanska leksaker med enkla medel

Från Vakna!:s korrespondent i Sierra Leone

Klädd i bara urblekta kakishorts strövar en liten pojke omkring och drar sin leksaksbil — en rostig sardinburk. Den är fylld med hans last — en hög små stenar.

Längre uppför gatan spelar en grupp barfota pojkar en fotbollsmatch. Deras fotboll är en hårt bunden boll av trasor. Deras målstolpar är stenar.

Där borta kramar en treårig flicka sin docka — en brun käpp insvept i ett mjukt rött tyg.

Detta är en vanlig syn i afrikanska länder. Det kan verka främmande för läsare som bor i iländer. Kanske tror du (som reklamindustrin har uppmuntrat dig att tro) att leksaker är saker man köper. Långt före de fabrikstillverkade leksakernas tid gjorde emellertid barnen själva sina leksaker. Och i Afrika är skapartraditionen verkligen levande.

Pojkleksaker

Ända sedan långt tillbaka i tiden har pojkar fascinerats av fordon. Grekiska och romerska pojkar lekte med vagnar i miniatyr. Och det är inte förvånande att fordon av olika slag fortfarande fascinerar och sätter kreativiteten i rörelse hos unga pojkar.

Abraham, en skolpojke från Ghana, hugger med en lång kniv av grenar från en kokosnötspalm. Av dem gör han en liten lastbil. Hjulen utgörs av skivor av kasserad plast.

I Lesotho gör en pojke som heter Chepa en Land-Rover av ölburkar och ståltråd. Han skär upp burkarna, plattar till plåten och skär till bitar som han böjer över en stomme av ståltråd för att forma karossen. Halverade ölburkar utgör hjulen på detta fordon.

Ja, av burkar, rotting, kartong, ståltråd och bambu bygger afrikanska pojkar flygplan, bussar, cyklar, lastbilar, traktorer, bilar och kanoter. Och ingen leksak är den andra lik!

Hur man gör en ståltrådsbil

Kanske visas påhittigheten allra bäst i samband med ståltrådsbilarna. Sådana bilar formas av en bit ståltråd och plåtburkar.

Först måste man förstås hitta material. Tamba lämnar tidigt på dagen sitt hem för att börja leta. En granne ger honom några gamla klädhängare — utmärkta att använda till underrede och kaross. På en soptipp finns några elektriska ledningar. Som hjul används plåtlock med 8 centimeters diameter. Och på vägen hem får Tamba tillåtelse att ta en kraftig ståltråd på drygt en meter från ett nerrivet staket.

Nu är det dags för formgivningen. Efter att ha gjort en ungefärlig ritning på ett papper är Tamba beredd att börja det egentliga byggandet. Genom att använda pappas kniptång klipper, böjer och fäster han klädhängarna i enlighet med ritningen. När karossen är färdig sätter han dit axlar och hjul av plåtlock. Sedan är det tid för dörrar, golv, säten, fönsterkarmar, grill, stötfångare och strålkastare. Tambas bil har naturligtvis också några tillbehör, till exempel en liten spegelskärva och några golvmattor. Som ”glas” i fönstren används genomskinligt karamellpapper.

Nu sätts rattstången dit. Den går genom taket och fortsätter bakom bilen upp till midjehöjd. Tamba formar denna ände av ståltråden till en ratt som gör det möjligt för honom att ”köra” bilen genom att skjuta den framåt. Hur lång tid tog konstruerandet? Två dagar. Men nu är det dags för det verkligt roliga — att köra den! Medan Tamba håller handen på ratten skjuter han på sin bil och manövrerar den skickligt runt hinder. För att kunna köra på kvällen installerar en del pojkar batteridrivna strålkastare. De utgörs av sådana glödlampor som används i ficklampor.

Afrikanska dockor

Dockor har kallats ”de äldsta av människans leksaker”. De afrikanska dockorna skiljer sig emellertid mycket från dem som köps i affärer.a Föreställ dig till exempel en banandocka! Dessa är populära bland västafrikanska flickor. Efter att ha målat ett par ögon, en mun och en näsa på frukten klär de dockan med något lämpligt. En del barn bär till och med sina låtsasbarn på ryggen — precis som mamma!

Flickor i södra Afrika vet på liknande sätt hur man tillverkar ”små barn” av majskolvar. Pinnar sätts dit som armar och ben. Några tygbitar blir kläder. Stråna som sitter på majshylsan blir utmärkta som hårfläta.

Cynthia, en flicka från Sierra Leone, besöker flera skräddare för att samla tygbitar till ett annat slag av docka. Det är en trasdocka. Hon lånar sax, nål och tråd av sin mor och syr en docka av tygbitar som hon klippt till. Små tygbitar används till stoppning eller sys på som ansiktsdetaljer.

Tiderna förändras

På senare tid har det emellertid förts in stora mängder billiga fabrikstillverkade leksaker från Fjärran Östern till Afrika. I Västafrika, till exempel, kan man köpa plastdockor för bara några kronor. Eftersom de är slitstarka och har större likhet med riktiga barn, vill flickorna hellre ha dem än dockorna gjorda av majskolvar eller trasdockorna.

En tonårsflicka som heter Saffie säljer enkla trasdockor i ett stånd på en gata i Freetown, som är huvudstad i Sierra Leone och full av liv och rörelse. De säljs för bara 15 kronor. Vilka är hennes kunder? Saffie medger: ”Det är mest amerikanska och europeiska turister som vill ha trasdockor nu för tiden. De afrikanska barnen föredrar plastdockor.”

Men vill pojkarna verkligen hellre ha de leksaker som säljs i affärerna? Raymond, som är 13 år, har just använt en hel vecka till att göra en detaljrik lastbil av ståltråd. ”Om någon erbjöd dig en fabrikstillverkad leksaksbil i utbyte mot din bil”, frågade vi, ”skulle du då ta emot den?” Han svarade genast: ”Naturligtvis! Den är mer lik en riktig bil.”

Ja, hemmagjorda fordon blir allt mindre populära allteftersom de fabrikstillverkade leksaksbilarna blir fler. Patricia Davison konstaterar i tidskriften African Arts: ”Det tycks som om de fattiga förhållanden, som är vanliga i de samhällen där dessa leksaker tillverkas, har stimulerat till denna form av skapande verksamhet och omvänt att den hämmas av materiellt överflöd.”

Kommer fabrikstillverkade leksaker till slut att ersätta de handgjorda i Afrika? Tiden får utvisa det. Intressant nog försöker ett antal organisationer över hela Afrika att behålla traditionen med hemtillverkade leksaker levande genom att ekonomiskt stödja tävlingar i leksakstillverkning. Några museer samlar också in prov på detta hantverk till sina utställningar. Om barnen får välja, föredrar de likväl nästan alltid fabrikstillverkade leksaker på grund av att de är verklighetstrogna.

Detta är kanske till skada. De hemmagjorda leksakerna stimulerar, till skillnad från de köpta, kreativiteten, individualiteten, fyndigheten, konstnärligheten och fantasin. Det är roligt att tillverka dem, och det ger en känsla av att ha uträttat något. Och kostnaden kan knappast bli lägre.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 19]

Långt före de fabrikstillverkade leksakernas tid gjorde barnen själva sina leksaker