Om denna figurin kunde tala!

”VAR försiktig! Det skulle vara förfärligt om den gick sönder!” Jane brukar säga så när hon visar upp mig för sina vänner, speciellt om någon av dem försöker vidröra mig. Jag är, som ni förstår, en högt skattad ägodel. Och jag vet att både John och Jane sätter värde på mig — de handskas så försiktigt med mig. Men om sanningen skall fram, går jag inte sönder så lätt.

När jag tittar med mina vackert målade ögon på människor som beundrar mig, skrattar jag ofta för mig själv åt de metoder som krävs för att tillverka mig. Ingen människa skulle kunna klara en sådan svår upplevelse! Det är en intressant historia.

En lerig början

Kaolin, min huvudingrediens, krossas tillsammans med fältspat och benaska och blandas med vatten. Det måste vara precis rätt mängd av de olika ingredienserna. Med elektromagneter får man bort de järnpartiklar som kan finnas i den gräddfärgade flytande massan, och sedan pressas vatten ut tills den ser ut som en stång modellera.

Leran stoppas i en kvarn, som liknar en jättelik blandare, för att knådas. En vakuumpump tar bort alla luftbubblor, som skulle få leran att spricka när den till sist upphettas i brännugnen.

Min formgivare har tillverkat en form som är omkring 13 procent större än den storlek som jag till slut antar. Det är inget att förvåna sig över att jag krymper, eftersom jag tre eller fyra gånger förs igenom en brännugn i en temperatur som varierar mellan 800 och 1.200 grader. Ja, det återstår flera månaders arbete innan jag kan le mot dig som bara jag kan. Låt mig få berätta mera.

Delarna sätts ihop

Tror du att jag är formad i ett enda stycke? Många tror det, men ingenting kunde vara längre från sanningen. Jag gjuts i ett antal gipsformar som suger åt sig fukten så att leran fäster ordentligt. När gjutaren till sist öppnar sina formar finns jag där, men delarna är skilda från varandra — huvudet är här, ett ben är där, kjolen är försiktigt lagd någon annanstans. Jag längtar verkligen efter att bli hopsatt!

Den som skall sätta ihop mig tar nu försiktigt i mig. Jag är glad över att han lagt märke till de skarpa kanter som formarna gett upphov till. Försiktigt putsar han bort dem, däribland den fula gjutranden runt mitt huvud. Jag känner mig redan bättre! Med stor skicklighet sätter han fast armarna på kroppen och ser till att muffen sitter rätt. Med en kirurgs skicklighet sätter han delarna på plats och fogar samman dem så att ingen någonsin skulle kunna gissa att jag bestått av så många delar.

Nu står jag för att torka. Om det inte syns några sprickor, är jag klar för att genomgå mina eldprov. Ugnen hettas upp, och jag förs varsamt in i den tillsammans med många andra figuriner.

Dekorering

Avsynaren bedömer mig och säger: ”Högsta betyg!” Jag har blivit godkänd, och nu står jag i kö för att tas till dekoreringsavdelningen. Jag kommer att överdras med glas som kallas glasyr, och det innebär att jag måste doppas i ett stort fat med glasyrvätskan. Sedan stoppas jag in i ugnen igen och kommer ut blank och glänsande, och jag är nu klar att få färglager över glasyren.

Jag målas för hand, och därför är ingen av figurinerna exakt lik någon annan. Det krävs år av träning, och den unga kvinna som målar mig säger att hon måste dra stadigt men snabbt med penseln. I annat fall kommer streck att synas när färgen torkar.

Tycker du om mina ögon? Det är svårast att måla dem. En dag hörde jag en konstnär i förtroende säga till en vän att han måste hålla mig stadigt mot bänken, ta ett djupt andetag och hålla andan tills ögonens ytterst fina linjer, pupillerna och ögonbrynen är gjorda. Jag hörde honom säga att ett andetag eller någon liten rörelse kan omintetgöra ett penseldrag på bråkdelen av en sekund.

Jag har nu blivit dekorerad, och mitt namn är Höstbris. På sockeln står mitt namn och min tillverkares namn — ett slags godkännandestämpel, kan man säga. Efter ännu en behandling i brännugnen är jag beredd att bege mig vart som helst i världen.

Jag var avsedd för hemmamarknaden och blev kvar i England, och det var där John såg mig. Jag är glad att han gjorde det. Jane, hans hustru, blev mycket glad när han gav mig till henne som minne på deras 25-åriga bröllopsdag. Det var då som jag först hörde Jane säga: ”Vi måste vara försiktiga! Det skulle vara förfärligt om den gick sönder!” Det känns bra att veta att jag kan vara trygg i hennes händer. Och det är så trevligt att vara till glädje — och att bli uppskattad.

[Bilder på sidan 26]

Figurinens olika delar sätts ihop innan det är dags för brännugnen

Leran förs från kvarnen till en gjutform

Gjutformarna öppnas

Efter det att figurinen glaserats målas den för hand med flera lager färg

Ansiktsdetaljer sätts dit med skicklighet

[Bildkälla]

Alla foton: Med benäget tillstånd av Royal Doulton

[Bildkälla på sidan 25]

”Höstbris”, med benäget tillstånd av Royal Doulton, England