Mod att sätta Gud främst

KLOCKAN tre på morgonen kom en telefonsignal som gav oss frossa. Det var en affärskollega till pappa som just hade varit på ett möte för amerikanska krigsveteraner. Han var helt ursinnig. ”Wally”, skrek han till pappa, ”om du inte ringer Philadelphia Inquirer innan morgonupplagan trycks och säger att du skall hälsa flaggan, kommer en pöbelhop att gå till angrepp mot din speceriaffär och din familj i dag, och jag ansvarar inte för vad som då händer!” Pappa och mamma hade råkat ut för pöbelvåld tidigare. Nu var de klarvakna och började be.

I gryningen väckte de oss sex barn. Pappa bad min bror Bill att ta de yngre barnen med sig hem till mormor och morfar. Sedan hjälpte Bill och jag till med hushållsarbetet och affären som vanligt. Pappa begav sig till polischefen i Minersville och berättade om hotet. Snabbt körde en polisbil från staten Pennsylvania till vår affär och parkerade framför den och stannade kvar där hela dagen. Vi fortsatte att sköta våra sysslor i affären och väntade på kunder, men samtidigt höll vi hela tiden ett öga på trottoaren. Våra hjärtan bultade hårt varje gång det kom en grupp människor som stannade till. Men pöbelhopen kom aldrig. Den hade kanske kylts ner av dagsljuset — och av åsynen av en polisbil!

Vi finner sanningen

Men vad hade lett fram till den här labila situationen? Det hade med vår religion att göra. År 1931, när jag var sju år, kom nämligen mormor och morfar hem och bodde hos oss en tid. De var bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades då.

Morfar vittnade inte för pappa, men när mormor och morfar gick ut, brukade pappa gå in i deras rum för att se vad det var för litteratur de hade och vad den handlade om. Han slukade den! Jag kan fortfarande höra honom glädjestrålande utropa: ”Titta vad Bibeln säger!” Att upptäcka sanningen var en ren glädje för honom. Mamma läste också litteraturen, och år 1932 gick hon ur metodistkyrkan, och vi började studera Bibeln tillsammans i vårt hem. Jag var lika lycklig som de över att få höra talas om det underbara paradis som skall komma på jorden. Jag gjorde sanningen till min egen redan från början.

I slutet av år 1932 frågade mamma om jag var redo att gå ut och predika från dörr till dörr. På den tiden gick alla, unga som gamla, till dörrarna ensamma. Vi använde ett vittnesbördskort. Jag brukade bara säga: ”God morgon. Jag har ett viktigt budskap. Skulle ni vilja läsa det här?” Om den jag besökte då visade minsta tecken på att vara oemottaglig, sade jag i början inte mycket mer än: ”Adjö då”, när han hade läst färdigt.

Det dröjde inte länge förrän motståndet började. På våren 1935 vittnade vi i staden New Philadelphia. Jag kommer ihåg hur jag stod och talade med en man vid en dörr, då polisen kom och förde bort mig och de övriga. Den besökte blev helt bestört, då de arresterade denna 11-åriga flicka. De förde oss till ett tvåvåningshus som var brandstation. Utanför svärmade en skränande pöbelhop på cirka tusen personer. Kyrkorna hade tydligen slutat tidigt den här söndagen för att uppmuntra alla att ta del i bråket. När vi leddes genom folkmassan, slog en flicka till mig på armen. Men vi kom in helskinnade, och beväpnade vakter hindrade folkmassan från att slå in dörren.

Vi var 44 stycken som packades in i brandstationen, och vi fick sitta i trapporna. Vi var långt ifrån förgrymmade. Vi var lyckliga och glada över att få träffa några av vittnena från Shenandoah-församlingen, vilka hjälpte oss att predika i staden. Jag träffade Eleanor Walaitis där, och vi blev trogna vänner. Efter några timmar lät polisen oss gå.

Frågan om flagghälsning kommer upp

Vid Jehovas vittnens betydelsefulla konvent i Washington år 1935 frågade någon broder Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, om skolbarn skulle hälsa flaggan eller inte. Han svarade att det skulle vara otrohet mot Gud att hälsa ett jordiskt emblem och därigenom tillskriva det förmågan att frälsa. Han sade att han inte skulle göra det. Detta gjorde stort intryck på Bill och mig. Vi talade om det med våra föräldrar och slog upp 2 Moseboken 20:4—6, 1 Johannes 5:21 och Matteus 22:21. Mamma och pappa pressade oss aldrig eller fick oss att känna oss skyldiga. När skolan började i september, var vi mycket väl medvetna om vad vi borde göra. Men varje gång vår lärare tittade åt vårt håll lyfte vi fåraktigt upp armarna och rörde läpparna. Ett av mina problem var att jag var rädd att mina världsliga skolkamrater skulle överge mig om jag visade min ståndpunkt.

Men när några pionjärer besökte oss, berättade jag för dem vad vi gjorde. Jag glömmer aldrig vad en syster sade: ”Lillian, Jehova hatar skrymteri.” Den 6 oktober höll sedan broder Rutherford ett radiotal betitlat ”Flagghälsning” som gick ut i etern från kust till kust. Han förklarade att vi respekterar flaggan, men att den som utför olika ritualer framför en bild eller ett emblem i själva verket ägnar sig åt avgudadyrkan. Vårt förhållande till Jehova förbjuder oss strängt att göra något sådant.

Den 22 oktober kom Bill, som då var bara tio år, hem glädjestrålande från skolan. ”Jag har slutat att hälsa flaggan!” sade han triumferande. ”Lärarinnan försökte få upp armen på mig, men jag höll kvar handen i fickan.”

Nästa morgon gick jag med bultande hjärta till min lärare innan lektionerna började, så att jag inte skulle vekna. ”Fröken Shofstal”, stammade jag, ”jag kan inte hälsa flaggan mer. Bibeln säger i 2 Moseboken, kapitel 20, att vi inte kan ha några andra gudar jämte Jehova Gud.” Till min stora förvåning omfamnade hon mig och sade att jag var en underbar flicka. Så när flagghälsningsceremonin kom, tog jag inte del i den.a Snart stirrade alla på mig, men jag jublade inombords. Det var Jehova som gav mig mod att inte hälsa flaggan!

De flickor som jag gillade blev förskräckta. Ett par av dem kom fram till mig och frågade varför, och det ledde till fina samtal. Men de flesta av barnen började strunta i mig. Varje morgon när jag kom till skolan brukade några pojkar skrika: ”Här kommer Jehova!” och kasta en massa småsten på mig. Skolan avvaktade i två veckor. Sedan beslöt skolstyrelsen att handla. Den 6 november sammanträffade den med pappa och mamma och föräldrarna till en annan pojke som också var ett vittne. Skolinspektören, professor Charles Roudabush, vidhöll att vår ståndpunkt innebar uppstudsighet, och de andra i styrelsen instämde snart. Vi blev relegerade.

Hemundervisning börjar

Vi fick behålla våra skolböcker och startade därför omedelbart en skola på vår vind ledd av en ung flicka som hjälpte mamma hemma. Men det kom snart ett brev, där det stod att vi skulle sändas till en ungdomsvårdsskola om vi inte hade en kvalificerad lärare.

Paul och Verna Jones, som hade en lantgård 50 kilometer längre bort, ringde oss några dagar senare, och Paul sade då till pappa: ”Vi läste att era barn har blivit relegerade.” De hade rivit ner en vägg mellan sitt sovrum och sitt matrum för att göra i ordning en skolsal. De inbjöd oss att komma dit. En ung lärare från Allentown som var intresserad av sanningen tog ivrigt detta arbete, trots att det innebar att hon fick betydligt lägre lön än vad hon skulle ha fått i en vanlig skola. Liknande skolor för vittnen började fungera i alla delar av landet.

Paul och Verna Jones hade själva fyra barn, men de tog ändå in åtminstone tio till. Vi sov tre i varje säng och vände oss på given signal i bästa samförstånd! En annan familj som också var vittnen tog in nästan lika många, och snart var det över 40 barn som gick i skolan på det här sättet. Det var mycket skoj och skratt, men också allvar, dvs. många praktiska sysslor som skulle utföras. Vi gick upp klockan sex på morgonen. Pojkarna fick hjälpa till utomhus och flickorna i köket. Våra föräldrar kom och hämtade oss på fredagarna efter skolan, så att vi fick komma hem över veckosluten. En dag kom familjen Walaitis’ barn tillsammans med min väninna Eleanor.

Skolproblemen fortsatte. Vår käre broder Jones dog, och därför började pappa använda vår lilla lastbil som skolbuss och körde oss de fem milen till skolan. Sedan var det dags för några av oss att börja högstadiet, och då behövdes det en lärare som var kvalificerad för vår åldersgrupp. För varje hinder som dök upp verkade det som om Jehova sörjde för en lösning.

Vi går till domstol

Under tiden ville Sällskapet gå till domstol med frågan om människor får misshandlas på grund av att de vägrar att hälsa flaggan. I början var vi några hundra som hade tagit ståndpunkt, men nu hade vi blivit flera tusen. Den ena familjen efter den andra valdes ut, men de olika staternas domstolar vägrade att ta upp dessa fall till behandling. Vår familj blev tillfrågad, och Sällskapets advokat och American Civil Liberties Union (Amerikanska medborgarrättsföreningen) lämnade in en begäran till den federala distriktsdomstolen i Philadelphia i maj 1937 om att fallet skulle tas upp. Det bestämdes då att det skulle behandlas i februari 1938.

Bill och jag var tvungna att vittna inför rätten. Jag minns fortfarande hur kall och klibbig jag kände mig medan jag väntade! Sällskapets advokat informerade oss gång på gång om vilka frågor som kunde tänkas komma upp. Bill fick först vittna i tingshuset. De frågade honom varför han inte ville hälsa flaggan, och då svarade han genom att citera 2 Moseboken 20:4—6. Sedan var det min tur. Jag fick samma fråga. Då jag svarade ”1 Johannes 5:21”, röt åklagaren: ”Jag invänder!” Han tyckte att ett skriftställe räckte! Sedan vittnade professor Roudabush och påstod att vi hade blivit indoktrinerade och spred ”förakt för ... flaggan och landet”. Men domare Albert Maris dömde till vår förmån.

”Försök inte komma tillbaka till skolan!” löd budskapet från skolstyrelsen. ”Vi tänker överklaga.” Så det var bara att åka till Philadelphia igen, men den här gången till appellationsdomstolen. I november 1939 dömde tremannajuryn till förmån för oss. Skolstyrelsen var rasande. Fallet överklagades och gick vidare till USA:s högsta domstol!

Högsta domstolen

Det var spännande att få veta att broder Rutherford själv skulle föra vår talan! Vi var en grupp som mötte honom vid Union Station i Washington kvällen före rättegången. Vilket ögonblick! Detta hände i april 1940, och det var fortfarande lite kallt ute. Nästa dag var rättssalen absolut fullpackad av Jehovas vittnen. Till sist var det vår tur, och broder Rutherford reste sig för att tala. Jag glömmer aldrig hur han jämförde oss barn som var vittnen med den trogne profeten Daniel, Daniels tre hebreiska kamrater och andra personer i Bibeln. Det var ett laddat tal, och åhörarna lyssnade mycket spänt.

Det föll oss egentligen aldrig in att domstolens beslut kunde bli något annat än positivt från vår synpunkt sett. Vi hade ju trots allt vunnit de två tidigare målen. Men morgonen den 3 juni 1940 arbetade mamma och jag i köket med radion spelande i bakgrunden. Plötsligt kom nyheterna. Domarna hade dömt emot oss — och inte bara med knapp marginal, utan med 8 mot 1! Mamma och jag stod som förstenade och kunde inte tro att det var sant. Sedan rusade vi ner och berättade det för pappa och Bill.

Detta beslut släppte lös en nästan ofattbar våg av terror. Över hela landet var det fritt fram att behandla Jehovas vittnen hur som helst. Folk trodde att de gjorde sin patriotiska plikt genom att angripa oss. Inom ett par dagar var Rikets sal i Kennebunk i Maine en brinnande fackla. I Illinois angrep pöbeln 60 vittnen medan de predikade, välte deras bilar och förstörde deras litteratur. I Shenandoah-området i Pennsylvania höll kolgruvan, konfektionsfabrikerna och skolorna flagghälsningsceremonier på löpande band. Därigenom blev vittnenas barn relegerade från skolan, och deras föräldrar förlorade allesammans sina arbeten på en enda dag.

Vi klarar förföljelsen

Det var vid den här tiden som vår familj utsattes för det pöbelhot som jag beskrev i inledningen. En kort tid efter det misslyckandet pålyste man i en kyrka i Minersville att man skulle bojkotta vår affär. Inkomsterna minskade drastiskt. Affären var det enda vi levde på, och nu var vi sex barn i familjen. Pappa var tvungen att låna pengar för att vi skulle klara oss. Men med tiden dog bojkotten ut, och folk kom tillbaka och började handla igen. En del rynkade till och med på näsan och tyckte att prästen ”gick lite för långt” när han talade om för dem var de skulle handla specerier. Men det var ganska många familjer bland vittnena som förlorade sin affärsverksamhet och sitt hem under dessa år.

En kväll skulle jag köra hem vår familj från några bibelstudier. Just som mamma och pappa hade hoppat in i bilen kom ett gäng tonåringar som hade legat gömda och omringade bilen. De började släppa ut luften ur däcken. Plötsligt såg jag en glugg öppna sig framför oss. Jag trampade på gasen, och sedan bar det i väg! ”Lillian, gör inte om det där en gång till”, sade pappa förmanande. ”Du kunde ha skadat någon.” Men vi kom i alla fall hem helskinnade.

Under hela denna period av fanatiskt våld var tidningspressen mycket gynnsamt inställd till oss. Det var åtminstone 171 ledande tidningar som fördömde 1940 års flagghälsningsbeslut. Det var bara en handfull tidningar som inte gjorde det. I spalten ”My Day” (Min dag) skrev Eleanor Roosevelt, presidentens hustru, i en dagstidning och pläderade för vår sak. Men ändå verkade det inte finnas något slut på detta i sikte.

En förändring till sist

Men år 1942 tyckte några i Högsta domstolen att de hade dömt fel i vårt mål. Sällskapet tog då upp fallet med barnen till familjerna Barnett, Stull och McClure, en grupp barn till vittnen som hade relegerats från skolan i West Virginia. Distriktsdomstolen i West Virginia dömde enhälligt till förmån för Jehovas vittnen! Men State Board of Education (skolstyrelsen i West Virginia) överklagade, och målet gick vidare till Högsta domstolen i USA. Vi i vår familj var där i Washington då Sällskapets advokat, Hayden C. Covington, kraftfullt förde talan inför Högsta domstolen. På den amerikanska flaggans dag 1943, den 14 juni, kom domen. Sex röstade till förmån för Jehovas vittnen, medan tre röstade emot!

Efter den domen började det lugna ner sig överallt i landet. Naturligtvis fanns det några som inte gav sig, utan fortsatte att göra livet surt för våra yngre systrar, då de återvände till skolan, men Bill och jag hade nu passerat skolåldern. Det hade gått åtta år sedan vi tog vår ståndpunkt.

Vi gör tjänsten för Jehova till vår levnadsbana

Men det här var bara början av vår levnadsbana i tjänsten för Jehova. Bill blev pionjär när han var 16 år. Eleanor Walaitis (nu Miller) och jag blev pionjärkamrater och tjänade i Bronx i New York. Efter ett år fick jag glädjen att tjäna vid Betel i Brooklyn, Sällskapet Vakttornets världshögkvarter. Där knöt jag också vänskapsband som har hållit hela livet.

Sommaren 1951 var jag med vid sammankomsterna i Europa och träffade då Erwin Klose. Han och några andra tyska bröder sjöng så vackert för oss vid en fest i Tyskland. Entusiastiskt berömde jag honom för hans fina röst. Han nickade vänligt, och jag fortsatte att tala. Han förstod inte ett ord av det jag sade! Flera månader senare såg jag Erwin på Betel i Brooklyn i New York, då han gick igenom Vakttornets Bibelskola Gilead för att bli utbildad som missionär. Jag talade länge med honom igen och välkomnade honom till Brooklyn, och han log vänligt även denna gång. Han tyckte fortfarande att det var lite svårt att förstå mig! Men så småningom började vi förstå varandra, och det dröjde inte länge förrän vi var förlovade.

Jag blev missionär och förenade mig med Erwin i hans arbete i Österrike. Men Erwins hälsa blev allt sämre på grund av den brutala behandling som han hade fått av nazisterna för att han var ett Jehovas vittne. Medan jag var relegerad från skolan, satt han i olika fängelser och koncentrationsläger.b Vi återvände till Förenta staterna år 1954.

Sedan dess har vi haft glädjen att tjäna där behovet har varit större och har också haft glädjen att fostra två fina barn på Jehovas vägar. När våra barn började i skolan, såg jag att förhållandena inte hade förändrats helt. Judith och Stephen blev båda två angripna för sin övertygelse, och Erwin och jag kände glädje och stolthet i hjärtat då de också hade mod att stå upp för det som är rätt. Och jag fann alltid att deras lärare vid slutet av skolåret insåg att vittnena inte är en grupp fanatiker. Vi fick också god kontakt med dem, och förhållandet oss emellan blev mycket hjärtligt.

När jag ser tillbaka på de år som har gått, kan jag se att Jehova verkligen har välsignat oss i vår familj. Sammanlagt är vi för närvarande 52 personer i vår familj eller släkt som tjänar Jehova. Åtta har fått sin himmelska belöning, eller också väntar de på den jordiska uppståndelsen, däribland mina kära föräldrar, som efterlämnade ett underbart arv, nämligen inställningen att Jehova skall sättas främst i livet. På senare år har vi tänkt mycket på den föredömliga inställningen. Erwin, som har levt ett så aktivt och produktivt liv, har nu drabbats av en neuromuskulär sjukdom som begränsar hans verksamhet mycket.

Trots sådana prövningar ser vi nu framtiden an med verklig glädje och tillit. Ingen av oss har någonsin ångrat vårt beslut att tillbe Jehova Gud och endast honom. — Berättat av Lillian Gobitas Klose.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 17]

Varför vill inte Jehovas vittnen hälsa flaggan?

DET finns en princip när det gäller gudsdyrkan som Jehovas vittnen betonar mer än andra religiösa grupper, nämligen den att Gud skall tillbes exklusivt, dvs. att endast han skall tillbes. Jesus nämnde den principen i Lukas 4:8: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” Vittnena väljer därför att inte dyrka någon annan eller något annat i universum än Jehova. Att hälsa vilken som helst nations flagga är för dem en handling av tillbedjan som inkräktar på och våldför sig på deras exklusiva tillbedjan av Jehova.

Både israeliterna och de första kristna varnades gång på gång för att tillbe människogjorda föremål. Denna sedvänja fördömdes som avgudadyrkan. (2 Moseboken 20:4—6; Matteus 22:21; 1 Johannes 5:21) Kan flaggan verkligen betraktas som en avgud? De är få som på allvar anser att flaggan är blott och bart ett tygstycke. Den behandlas allmänt som en helig symbol, minst sagt. Den katolske historikern Carlton Hayes uttrycker sig så här: ”Nationalismens förnämsta symbol för tro och det centrala föremålet för tillbedjan är flaggan.”

Detta innebär inte att Jehovas vittnen visar bristande respekt för flaggan eller dem som hälsar den. I allmänhet respekterar de sådana ceremonier så länge som det inte krävs att de tar del i dem. De tror att man visar sann respekt för flaggan genom att lyda det lands lagar som den representerar.

De flesta människor håller med om att det inte garanterat är så att den som hälsar flaggan har respekt för den. Att det förhåller sig så visade sig i ett fall i Canada. En lärare och rektorn befallde en ung flicka som hälsar flaggan att spotta på den. Hon gjorde det. Sedan befallde de ett ungt vittne i klassen att göra detsamma, men hon vägrade ståndaktigt. Jehovas vittnen håller av princip hårt på att man skall respektera flaggan. Men sin tillbedjan riktar de endast till Jehova.

[Bild på sidan 16]

Erwin och Lillian i Wien i Österrike år 1954

[Bild på sidan 17]

Lillian i dag

[Bildkälla]

Dennis Marsico