En föränderlig kyrka i Frankrike
Från Vakna!:s korrespondent i Frankrike
”’Kyrkan är praktiskt taget tom. Varje morgon håller jag mässa för sparvar och spindlar. Förra året förrättade jag ett dop och 26 begravningar. Vad sägs om det? Inte en enda vigsel.’ När ... [den här prästen] kom till La Bastide [en by i södra Frankrike], fanns det 85 barn som tog del i katekesundervisningen. I dag finns det sammanlagt fem. Det finns bara en präststuderande i hela stiftet, och 120 församlingar står utan präst.” — Uttalande av en fransk präst i paristidningen Le Figaro.
”Vem förmår återge katolikerna den gregorianska sången, de vackra koralerna, ... de blomstersmyckade altarna, de rituella skrudarna, rökelsen, orglarna och församlingsprästerna i predikstolen? ... En sedan länge vilsegången katolik, som beslutar sig för att komma tillbaka till fållan, skulle befinna sig i samma situation som den förlorade sonen. Men i dag skulle han inte finna ett välkomnande fadershus, utan en parkeringsplats utrustad med högtalare.” — Geneviève Dormann i Le Figaro Magazine.
SEDAN slutet av 1970-talet har det skett stora förändringar för katoliker som gifter sig med protestanter. Ända fram till år 1966 var den katolska äktenskapspartnern tvungen att underteckna en edlig försäkran om att han eller hon skulle uppfostra eventuella barn i den katolska tron. Även den protestantiska makan eller maken måste underteckna denna försäkran. Nu är kyrkan inte längre så noga. Vigselceremonin kan äga rum antingen i en protestantisk eller i en katolsk kyrka och i närvaro av en präst från endera kyrkan eller båda.
”Sedan andra Vatikankonsiliet har katolska kyrkan inte bara fått ett nytt ansikte utåt, utan den har också börjat betrakta sig själv i ett nytt ljus. ... Kyrkan är nu mindre pretentiös, står närmare andra kristna religioner, erkänner människors rätt till samvetsfrihet och förklarar sig stå ’till världens tjänst’.” — Den franska dagstidningen Le Monde.
Under de senaste decennierna, och i synnerhet sedan andra Vatikankonsiliet, har katolska kyrkan genomgått många förändringar. Hur ser trogna kyrkobesökare och prästerskapet på dessa förändringar?
Ingenting är som förr
I början av 1960-talet lät kardinal Feltin, ärkebiskop av Paris, prästerna i sitt stift lägga av sina prästerliga skrudar och bära en mer världsligt betonad klädsel, till och med vanlig kostym med ett litet kors på slaget. Den långa katolska prästrocken upphörde praktiskt taget att användas i Frankrike, utom av de mest traditionalistiska prästerna. Vid ungefär samma tidpunkt öppnades möjligheten för katolska gudstjänstbesökare att gå i mässan på lördagskvällar i stället för på söndagsmorgnar.
Även liturgin, som hade varit oförändrad i hundratals år, undergick många förändringar. Moderna sånger började användas i mässan, även om de kanske inte föll alla i smaken. Altaret i kyrkan vändes, så att prästen nu kom att stå med ansiktet mot församlingen under gudstjänsten. En av de mest anmärkningsvärda förändringarna i den katolska liturgin var emellertid att man började hålla mässan på landets språk. Detta ledde till att latinet praktiskt taget försvann som gudstjänstspråk.
François, Maryse och Gilles är några typiska exempel på hur en del trogna katoliker reagerade på dessa förändringar. François var mycket positiv till att mässan hölls på franska. Han förklarade: ”Nu kunde man åtminstone förstå vad prästen sade.” Maryse var emot förändringen, eftersom mässan, enligt hennes mening, ”var vackrare förut”. Gilles var av samma uppfattning som Maryse. Som han uttryckte det: ”När vi bytte från latin till franska, tyckte jag att det kändes som ett svek mot tron.”
Bland de katoliker som är positivt inställda till förändringarna är det många som menar att dessa inte har varit tillräckligt långtgående. Somliga anser att kyrkan bör spela en mer aktiv roll i världsliga angelägenheter. Andra ivrar för ett avskaffande av det prästerliga celibatet och för ordination av kvinnliga präster.
Är de rättrogna verkligen så rättrogna?
Förändringarna inom katolska kyrkan har inte bara gällt ritualfrågor. I många länder har antalet gudstjänstbesökare minskat högst avsevärt. I Frankrike, till exempel, har andelen katoliker som går i mässan minst en gång i månaden minskat från 45 procent till 20 procent under de 25 senaste åren. Regelbunden bikt inför en präst har nästan helt kommit ur modet. Enligt en färsk undersökning är det bara 14 procent av fransmännen som biktar sig minst en gång om året, jämfört med 51 procent år 1952.
Tillsynen över församlingarna har också blivit ett akut problem. Prästerna börjar bli gamla. De som lämnar sitt ämbete eller dör får inga ersättare. Följden har blivit att lekmän i allt större utsträckning har kommit att ta en aktiv del i gudstjänsten.
Prästkrisen är särskilt akut i landsbygdsområden. Hundratals församlingar på den franska landsbygden står i dag utan präst, och många trogna kyrkobesökare måste antingen resa till närbelägna städer för att besöka mässan på söndagen eller nöja sig med något som man inom den franska katolska kyrkan kallar ADAP — Les Assemblées Dominicales en L’Absence de Prêtres (söndagssammankomster i frånvaro av präster). Vad tycker människor om dessa andakter, som inte längre kan betraktas som en mässa? En nunna sade öppenhjärtigt beträffande situationen i mellersta Frankrike: ”Folk har egentligen inga pretentioner. Om det inte hölls någon gudstjänst alls här på söndagarna, skulle de så småningom nöja sig med det.”
En del nya, i de flesta fall karismatiska, katolska grupper har gett många en strimma av hopp. Faktum är emellertid att de endast berör en mycket liten del av den katolska befolkningen och inte är någon lösning på den rådande krissituationen inom kyrkan.
Men vad är orsaken till dessa förändringar? När började de? Vad var det som utlöste dem? För att kunna besvara dessa frågor måste vi göra en kort återblick på katolska kyrkans historia under de 30 senaste åren.