Fakta kring julen, påsken och Halloween

BIBELN visar att Jesus var 33 1/2 år gammal när han avrättades på en tortyrpåle tidigt på våren år 33 v.t., vid tiden för den judiska påskhögtiden. Detta innebär, om man räknar bakåt, att han föddes någon gång i början på hösten.

Det hedniska Roms firande av saturnalierna, den oövervinnliga solens födelsedag, inföll omkring tre månader senare på året. Hur kom det sig att firandet av Jesu födelse flyttades fram till den 25 december, så att det hädiskt kom att sammanfalla med det hedniska firandet av solens födelsedag?

De allt kortare dagarna i december väckte vidskeplig panisk förskräckelse bland soldyrkarna, som fruktade att deras gud höll på att dö. De tände ljus och gjorde upp eldar för att försöka återuppliva den döende gudomen — och det tycktes fungera. Efter vintersolståndet den 21 december verkade det som om solguden började återvinna krafterna, eftersom dagarna blev längre.

”De viktigaste hedniska festerna ägde rum i december månad, och den 25 dec. utgjorde höjdpunkten på vinterns festligheter”, förklaras det i Church Christmas Tab. ”Somliga menar att biskopen av Rom valde den 25 dec. som tidpunkten för Kristi födelse för att ’helga’ det hedniska högtidsfirandet. Resultatet blev den egendomliga blandning av hedniska och kristna festligheter som världen nu kallar jul.” Tidningen medger också: ”Ordet ’jul’ förekommer inte i Bibeln. Och den föreskriver inte något firande av Jesu födelse.”

Det är därför inte underligt att teologen Tertullianus beklagande sade: ”Bland oss, som står främmande för firandet av sabbater, nymånader och högtider, vilka en gång var välbehagliga för Gud, firas nu allmänt saturnalierna [och andra hedniska fester], man ger och tar emot gåvor, ... och idrottstävlingar och festmåltider försiggår med larm och oljud.”

Påven Gregorius I fortsatte denna nedbrytande trend. Tidskriften Natural History förklarar: ”I stället för att försöka utplåna människors sedvänjor och trosuppfattningar gav påven befallning om att utnyttja dem. Om en grupp människor tillber ett träd, hugg då inte ner det, utan helga det åt Kristus och låt dem fortsätta sin tillbedjan.”

Ingen sammanblandning av sanning och lögn

Hade detta kompromissande Guds godkännande? Lägg märke till den varning som Gud riktade till sitt folk när de stod i begrepp att tåga in i det hedniska Kanaan: ”Ta dig till vara ... så att du inte frågar med avseende på deras gudar, i det du säger: ’Hur var det dessa nationer brukade tjäna sina gudar? Och jag, ja jag, skall göra på samma sätt.’ Du skall inte göra så för Jehova, din Gud, ty allt som är avskyvärt för Jehova, det som han verkligen hatar, har de gjort för sina gudar.” (5 Moseboken 12:30, 31) Samma varning upprepas i de kristna grekiska skrifterna: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial [Satan, enl. fotnot i NW, referensutgåvan]? Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende?” — 2 Korinthierna 6:14, 15.

Vad är det då som Gud anser vara motbjudande med dessa falska gudar och den tillbedjan som ägnas dem? De romerska saturnalierna firades till ära för solguden Saturnus. Var han en värdig gud? Simon Schama, professor i historia vid Harvarduniversitetet i USA, förklarar att han ”kännetecknades av regelrätta orgier i fråga om mat, dryck och andra former av utsvävningar”. Tidskriften Lear’s kallar helgdagen ”den mest beryktade vinorgien i den antika världen”.

Solguden Mithra dyrkades allmänt i hela Asien. Enligt antropologen Gabriel Seabrook var Mithra ”en krigsgud, som slungade dödsbringande pilar och obotliga sjukdomar mot sina fiender på slagfältet”.

Den soldyrkan som förekom bland aztekerna var särskilt blodig. Tidskriften Natural History förklarar: ”Såvida offer inte frambars till solgudarna, skulle allt liv — inbegripet gudarnas — förgås.”

Med tanke på julfirandets ursprung (se rutan här nedan) är det kanske inte så förvånande att häxor och satanister fortfarande högtidlighåller den 25 december. I San Francisco Chronicle för 21 december 1991 kunde man läsa följande uttalande av en populär hednisk författarinna som säger sig vara häxa: ”Det är en av våra mest ansträngande helgdagar. Vi är vakna hela natten.” En medlem av gruppen Covenant of the Goddess (Gudinnans förbund) förklarar: ”Vi utför en ritual. ... Medlemmar av vårt prästerskap uppför ett mysteriespel om solbarnets födelse.”

Kommer Gud eller hans Son att ta emot sådana ärebetygelser som återspeglar tillbedjan av falska gudar?

Påsk — eller Astartedyrkan?

Familjens helgdagsfirande börjar redan tidigt på morgonen, när alla stiger upp och vördnadsfullt hälsar den uppgående solen. Barnen har sina bästa kläder på sig och är iförda nya hattar Firandet inbegriper sådana symboler som harar, korgar fulla med färgglada ägg och korsmärkta långfredagsbullar. Det måste vara påsk de firar. Eller är det inte det?

Våren betraktades som en helig tid av de sexdyrkande fenicierna. Deras fruktbarhetsgudinna Astarte eller Ishtar (grekernas Afrodite) hade ägget och haren som sina symboler. Hon hade en osläcklig törst efter blod och omoraliskt sex. Hon avbildades antingen med kraftigt förstorade könsorgan eller med ett ägg i handen och en kanin vid sin sida. Sakral prostitution ingick i hennes kult. Bland kanaanéerna betraktades denna fruktbarhetsgudinna som Baals hustru. De firade dryckes- och sexorgier till hennes ära, eftersom de trodde att de genom könsumgänge bidrog till att Baal blev fullständigt väckt till liv och kunde förenas med sin hustru. Boken Recent Discoveries in Bible Lands säger beträffande situationen i Kanaan: ”Inte i något annat land har man funnit ett jämförelsevis så stort antal statyetter av nakna fruktbarhetsgudinnor, somliga avgjort anstötliga.”

Under stenar i Kartago ägnade åt hennes minne fann man lerurnor som var dekorerade i klara färger vilka innehöll förkolnade ben från små barn. Deras föräldrar, som i de flesta fall tillhörde de högre stånden i samhället och överklassen, sökte gudarnas välsignelse över sin rikedom och sitt inflytande. En del av urnorna visade sig innehålla lämningarna efter flera barn i olika åldrar, antagligen från samma familj.

Ovanstående ruta visar hur bristfälligt maskerade de moderna versionerna av dessa forntida riter är. Till och med det engelska ordet för påsk, Easter, skiljer sig obetydligt från det forntida hedniska namnet. Är detta verkligen ett lämpligt sätt att hedra Guds helige Son?

Halloween — en forntida skräcknatt

Det är den sista natten i oktober. Vägledda av månljuset drar en liten grupp utklädda figurer från hus till hus och framför sina krav under hemska hotelser. För att skydda hemmet har man vid somliga dörrar satt ut lyktor i form av grimaserande pumphuvuden med brinnande ljus — ljusen tillverkade av människofett. Andra dörrposter dryper av människoblod. Natten är helgad åt de dödas gud, kelternas Samain.

Det finns kanske ingen annan ”kristnad” högtid genom vilken Satan på ett så flagrant sätt hedrar sig själv och hugfäster minnet av sina döda efterföljare. Författaren J. Garnier hävdar att minneshögtider, som har med lidande och död att göra, kan spåras ända tillbaka till den tid då alla Satans mänskliga efterföljare tillintetgjordes, tillsammans med de fallna änglarnas bastardavkomma, i den stora översvämningen. Kulturer i vitt skilda delar av världen har fester för de döda, som alla hålls ”på eller omkring just den dag då, enligt den mosaiska skildringen, syndafloden ägde rum, dvs. den sjuttonde dagen i den andra månaden — den månad som i det närmaste motsvarar vår månad november”. — J. Garnier: The Worship of the Dead.

Druiderna var inget undantag. Den 31 oktober sades Samain befria de dödas andar, så att de fick vistas bland de levande. Druider gick omkring på gatorna med lyktor, och när de kom till ett hus krävde de att få pengar som ett offer till Satan.

Halloween är den stora sataniska ritualdagen. ”Det är en religiös helgdag för den underjordiska världen, då satanister frambär offer och då häxor anordnar stilla andaktsstunder eller måltider för de döda”, sägs det i en artikel i tidningen USA Today. I artikeln citeras en manlig häxa från Washington, Bryan Jordan, som säger: ”[De kristna] inser det inte, men de firar vår helg tillsammans med oss. ... Det gillar vi.”

Föräldrar, vill ni att era barn skall ta efter dessa kusliga ritualer?

[Ruta på sidan 12]

Julens symboler

Julgranen ”har mycket litet med kristet firande att göra, men desto mer med envist kvarlevande, mångtusenåriga hedniska riter i samband med vinterljusets pånyttfödelse”. (The Boston Herald) ”Träd med påhängda prydnadssaker har i århundraden varit en del av de hedniska högtiderna.” — Church Christmas Tab.

Järneken var mycket populär bland kelterna ”för att hålla ordning på hustomtarna vid tiden för vintersolståndet. ... Den kunde avvärja olyckor, hjälpa till att uttyda drömmar, skydda ett hus mot blixten.” — Beautiful British Columbia.

Misteln ”härstammade från druiderna i England, som använde den vid egendomliga ceremonier i samband med dyrkan av demoniska och ockulta makter”. — Church Christmas Tab.

Den 25 december är det datum då ”mithrasdyrkarna firade Mithras födelse. ... Det finns absolut inget bibliskt stöd för att den 25 december var dagen för [Kristi födelse].” — Isaac Asimov.

Gåvor var en karakteristisk del av saturnalierna. ”Vid denna högtid förväntades man ge alla sina vänner en present.” — Ancient Italy and Modern Religion.

Stjärnan ”i toppen av trädet dyrkades i Österlandet som en symbol för renhet, godhet och fred 5.000 år före Kristi födelse”. — United Church Herald.

Stearinljusen ”kommer inte ... från den kristna helgedomen. Dem har vi hämtat från ett mycket äldre altare, den druidiska eken.” — United Church Herald.

Jultomten stals ”från den forngermanska mytologin. ’Tor var en äldre man, jovialisk och vänlig, undersätsig och med ett långt, vitt skägg. Han körde en vagn och sades bo i Nordlandet. ... Hans karakteristiska element var elden, och hans färg var rött. Eldplatsen i varje hem var helgad åt honom, och han sades komma ner till den genom skorstenen.” — United Church Herald.

[Ruta på sidan 13]

Vårliga riter

Påsken var ”ursprungligen den vårfest som hölls till ära för ljusets och vårens gudinna i den germanska mytologin. På anglosaxiska kallades hon Eastre.” (The Westminster Dictionary of the Bible) ”I Nya testamentet finns det ingen antydan om att påskfesten [inte att förväxla med den judiska påskhögtiden] firades.” — Encyclopædia Britannica.

Haren (kaninen) ”var den germanska gudinnan Ostaras skyddsvakt”. — Funk & Wagnalls Standard Dictionary of Folklore, Mythology and Legend.

Ägg ”lär fordom ha färgats och ätits vid vårfester i Egypten, Persien, Grekland och romarriket”. — Celebrations.

Påskhatten (en speciell hatt, som ibland pryds med blommor och bärs på påskdagen) var ”ursprungligen en krans av blommor eller blad. Ringen eller kronan symboliserade den runda solen och dess bana i himlarymden som föranledde vårens återkomst.” Bruket att ha nya påskkläder uppstod därför att ”det ansågs oartigt och därför förenat med otur att hälsa den nordiska vårgudinnan, Eastre, i något annat än en ny klädedräkt, eftersom gudinnan själv gav jorden en sådan dräkt”. — The Giant Book of Superstitions.

De korsmärkta långfredagsbullarna: ”I likhet med grekerna åt romarna korsmärkta bröd ... i samband med offentliga offer.” Sådana bröd åts av de hedniska saxarna till påskens ära. — Encyclopædia Britannica.

Morgonmässor har samband med de riter som utfördes ”vid vårdagjämningen för att välkomna solen och dess stora makt att gjuta nytt liv i allt som växer”. — Celebrations.

[Ruta på sidan 14]

Halloweens kusliga bakgrund

Masker och kostymer: ”Kelterna satte ut mat, dryck och andra gåvor åt andarna och försökte sedan lura dem att ge sig av genom att utklädda och iförda masker tåga i procession till byns utkanter.”

Eldarna var ”ursprungligen ’benbål’” i vilka ”prästerna försökte blidka solguden genom att offra djur, och ofta även människor”. (The Tampa Tribune) ”Genom att iaktta det sätt varpå offren dog såg druiderna efter tecken om framtiden.” — Beaumont Enterprise.

Dörrknackning (barnsed att under Halloween tigga gotter hos grannar): ”Druidernas skriande och klagande är jämförbart med våra dagars ’dörrknackning’.” — Central Coast Parent.

Spökhistorier: ”Druidernas blodiga riter lever vidare i de ungas stora intresse för spöken och andar. ... Halloweenfesterna och bruket att berätta spökhistorier har också sitt ursprung i druidernas tid då man trodde att de dödas andar strövade omkring i landet.” — The Tampa Tribune.

Trots dessa helgdagars hedniska ursprung tycker somliga att det är synd att förvägra barnen den glädje som är förbunden med firandet av sådana högtider i våra dagar. Vad vet egentligen dagens upplysta barn om forntidens Saturnus, Astarte och Samain? Somliga vet en hel del. De vet också att de inte vill ta del i sådant firande.

[Bilder på sidan 12]

Mithra

Tor

[Bildkälla]

Mithra: Musée du Louvre, Paris

Tor: T. Bulfinch: The Age of Fable, 1898

[Bild på sidan 13]

Astarte

[Bildkälla på sidan 14]

Skalle: Foto: U.S. Forest Service