Min fars trogna exempel

DET var den 6 juli 1947, och vår familj var med vid en områdessammankomst som Jehovas vittnen höll i London. Min far hade glädjetårar i ögonen när han räckte ut handen för att hjälpa mig upp ur dopbassängen. Min far och jag hade just blivit döpta som symbol av vårt överlämnande åt Jehova, Skaparen och den universelle Suveränen. Min mor och mina tre bröder var också med vid denna lyckliga tilldragelse.

Men sorgligt nog skulle vår familjs enhet i den kristna tillbedjan snart komma att splittras. Men innan jag berättar om det och om hur min fars trofasthet påverkade mig, låt mig berätta lite om hans tidiga år.

Öst-västlig bakgrund

Min far, Lester, föddes i mars 1908 i Hongkong. Hans pappa var biträdande hamnkapten. När min far var liten, brukade hans pappa ta med honom på båtfärder han gjorde för att ha uppsikt över verksamheten runt Hongkong och de närliggande öarna. Sedan, när Lester var bara åtta år, dog hans pappa. Senare gifte mamman om sig, och familjen flyttade till Shanghai. År 1920 tog mamman Lester och hans tioåriga syster, Phyl, till England för att de skulle gå i skola där.

Min far tillbringade de följande åren i skuggan av katedralen i Canterbury, centrum för anglikanska kyrkan. Hans besök i kyrkan blev hans första kontakt med religion. Phyl gick i en internatskola norr om London, men hon och far kom varandra mycket nära under dessa år, eftersom de tillbringade skolloven tillsammans. Fem år senare, år 1925, när min far slutade skolan, återvände hans mor till England och såg till att han fick en anställning. Året därpå begav hon sig tillbaka till Shanghai och tog Phyl med sig.

Innan Lesters mor åkte gav hon honom ett exemplar av en bok som hans morfars far hade skrivit. Det var en poetisk berättelse om Buddhas liv betitlad ”Asiens ljus”. Det här fick min far att börja fundera över den verkliga meningen med livet. I Canterbury hade han blivit gripen av katedralens storslagenhet och högtidligheten hos de religiösa ceremonierna, men avsaknaden av andlig undervisning gjorde att han kände sig tom inombords. Han undrade därför: ”Har Österns religioner svaren?” Han beslöt sig för att utforska saken. Under de följande åren undersökte han buddhismen, shintoismen, hinduismen, konfucianismen och islam. Men ingen av dem kunde ge svar på hans frågor.

Min far bodde på en sportklubb som drevs av den firma han arbetade för, och han tyckte om att ro, spela rugby och ta del i andra sporter. Han blev snart förälskad i Edna, en tilldragande flicka som hade samma intresse för idrott. De gifte sig år 1929 och välsignades med fyra söner under de tio följande åren.

Traumatiska krigsår

Under 1930-talet började andra världskrigets hotande stormmoln torna upp sig, så min far beslutade sig för att flytta från London till landet. Vi flyttade bara några månader innan kriget bröt ut i september 1939.

Inkallelserna till krigstjänst började, och åldersgränserna höjdes undan för undan, allteftersom kriget fortsatte. I stället för att vänta på att bli inkallad anmälde sig min far frivilligt till tjänstgöring i Royal Air Force och fick sin inkallelse i maj 1941. Även om han då och då kunde komma hem på permission, tog det sex år innan familjens normala liv kunde återupptas. Bördan att ta hand om oss barn — de två äldsta av oss var då i tonåren — föll på min mor.

Andlig vederkvickelse

Omkring två år innan min far hemförlovades från flygvapnet, besökte två Jehovas vittnen min mor och satte i gång ett bibelstudium med henne. Hon skrev till min far och berättade för honom hur mycket hon tyckte om det som hon fick lära sig. En gång när han hade permission tog hon med honom på ett församlingsbibelstudium i ett hem.

Min far hemförlovades från militären i december 1946 och började vara med vid de bibliska samtal som min mor hade med de två kvinnliga vittnena. De lade märke till hans intresse och ordnade så att Ernie Beavor, den presiderande tillsyningsmannen, besökte min far. På en enda kväll besvarade broder Beavor alla min fars invändningar med hjälp av Bibeln. Under de två följande veckorna läste han de tre böcker broder Beavor hade gett honom, medan han dagligen reste med tåg till sitt arbete i London. När broder Beavor besökte honom igen, välkomnade min far honom med orden: ”Det här är sanningen som jag har sökt efter! Vad måste jag göra?”

Från och med då började min far ta med oss pojkar till mötena. Min mor ville emellertid inte alltid komma med oss. Hennes intresse hade börjat svalna. Hela familjen åkte i alla fall till sammankomsten i London i juli 1947, där min far och jag blev döpta. Efter det kom min mor till mötena bara någon enstaka gång.

Kort efter vårt dop kom min faster Phyl till England på besök, och till min fars stora glädje tog hon villigt emot Bibelns sanning och blev döpt. När hon återvände till Shanghai, kontaktade hon Stanley Jones och Harold King, två missionärer som var Jehovas vittnen och som hade sänts dit strax innan. Dessa missionärer blev senare satta i fängelse i sju respektive fem år av den kommunistregim som var vid makten. Bröderna bistod Phyl i andligt avseende tills hennes man pensionerades från sitt arbete i Kina. Hon och hennes man återvände då till England och bosatte sig i närheten av oss.

En tragisk delning av familjen

Under tiden hade bristen på verklig kommunikation mellan min mor och min far blivit ett problem. Min mor såg med vilken iver min far ägnade sig åt sin nyvunna tro, och med tanken att familjens materiella trygghet skulle hotas började hon motstå hans kristna verksamhet. Till sist, i september 1947, ställde hon honom inför ett ultimatum: antingen skulle han ge upp den kristna tron, eller också skulle hon ge sig av.

Min far trodde att han hade stillat min mors rädsla genom att resonera med henne från Skrifterna och därigenom visa henne att det inte fanns någon orsak till oro. Men det hela nådde utan förvarning en kulmen den 1 oktober 1947. När min far kom hem från arbetet den dagen, fann han ett tomt hus och mig sittande på tröskeln med våra resväskor. Min mor hade gett sig av och tagit allting med sig, inklusive mina tre bröder. Jag berättade för min far att jag hade valt att stanna hos honom. Min mor hade inte ens lämnat något meddelande efter sig. — Matteus 10:35—39.

Ernie Beavor ordnade så att vi fick vara hos ett äldre par tills min far hade hittat en bostad. De var mycket vänliga mot oss och tröstade oss med aposteln Paulus’ ord i 1 Korinthierna 7:15: ”Om den icke troende bereder sig att gå, låt honom då gå; en broder eller en syster är inte slavbunden under sådana omständigheter, utan Gud har kallat er till frid.”

Så småningom kom vi i kontakt med vår familj och besökte dem, men vi insåg snart att den enda lösning som min mor kunde gå med på var att vi kompromissade med vår tro. Vi visste att kompromisser inte skulle medföra några välsignelser från Jehova, så min far fortsatte med sitt förvärvsarbete och försåg min mor med de pengar hon behövde för att försörja mina bröder. När jag slutade skolan år 1947, tog jag ett deltidsarbete, och i januari 1948 blev jag antagen till heltidstjänst.

Ett minnesvärt bibliskt samtal

En dag i tjänsten på fältet, då jag fortfarande var bara 17 år, talade jag med en man i en gård på landet. Medan jag samtalade med honom, kom Winston Churchill, som ledde Storbritannien under andra världskriget, på besök. Mitt samtal avbröts, men Churchill lade märke till tidskriften Vakttornet och berömde mig för mitt arbete.

Flera dagar senare var jag ute i tjänsten igen och ringde på i ett stort hus. En betjänt öppnade dörren, och när jag bad att få tala med husets herre, frågade han om jag visste vem det var. Jag hade ingen aning. ”Det här är Chartwell”, sade han, ”Winston Churchills hem.” I samma ögonblick visade sig Churchill. Han kom ihåg vårt tidigare möte och bjöd in mig. Vi talades vid en stund, och han tog emot tre böcker och bjöd mig komma tillbaka.

Senare, en varm eftermiddag, återvände jag och blev återigen inbjuden. Churchill bjöd mig på lemonad, och efter att helt kort ha pratat om lite av varje sade han: ”Du får en halvtimme på dig att berätta för mig om vad du tror att Guds kungarike är, men sedan måste du låta mig berätta för dig vad jag tror att det är.” Och så gjorde vi.

Churchill trodde att Guds kungarike skulle upprättas medelst gudfruktiga statsmän och att det aldrig skulle komma förrän människorna lärde sig att leva i fred. Jag hade möjlighet att förklara Bibelns syn på Guds kungarike och de välsignelser som det kommer att föra med sig. Churchill var mycket vänlig och uttryckte sin respekt för vårt arbete.

Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att ta kontakt med honom fler gånger. Men jag är tacksam över att jag, trots att jag fortfarande var i tonåren, med hjälp av den övning och uppmuntran jag hade fått från min far kunde avge ett gott vittnesbörd till en av världens mest framstående statsmän. — Psalm 119:46.

Utökad tjänst

I maj 1950 skrev min mor och berättade för oss att hon skulle emigrera till Canada och att hon skulle ta med sig John, min yngste bror. Vid det laget klarade sig mina bröder Peter och David på egen hand. Så efter 18 år på firman (inklusive krigsåren då han stod kvar på anställningslistan) lämnade min far in sin avskedsansökan och ansökte om att bli reguljär pionjär. Han började i heltidstjänsten i augusti 1950 efter det att han kommit hem från Jehovas vittnens stora internationella konvent i New York. Något mer än ett år senare, i november 1951, förordnades min far som resande tillsyningsman och började besöka olika församlingar för att uppmuntra dem. Under tiden, på hösten 1949, inbjöds jag att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i London.

Sedan kom en annan rik välsignelse — min far och jag inbjöds till missionärsskolan Gileads tjugonde klass i New York. Undervisningen började i september 1952, och vi utexaminerades i februari året därpå. Därefter tjänade jag vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York, medan min far sändes ut som resande tillsyningsman i Indiana i USA.

Hela Gileadskolans tjugonde klass fick vänta med att åka i väg till missionärsförordnandena för att vi skulle kunna vara med vid det internationella konvent som hölls i New York i juli. Jag hade blivit kär i en av mina klasskamrater, Kae Whitson, och vi beslutade oss för att gifta oss. Vi blev förordnade till resetjänst i Michigan i USA, och två år senare fick vi ett missionärsförordnande i Nordirland.

Men just som vi skulle avsegla upptäckte Kae att hon var med barn. Så vi fick börja med ett annat uppdrag, att uppfostra en son och tre döttrar till att bli framgångsrika heltidsförkunnare, precis som min far hade övat mig. I november 1953 avreste min far till Afrika, och den 4 januari 1954 anlände han till sitt missionärsdistrikt i Syd- Rhodesia (nu Zimbabwe).

Min far hade mycket att lära sig — en ny livsstil, nya sedvänjor och nya trosprov. Då, år 1954, hade Syd-Rhodesia ännu inte påverkats så mycket av västvärldens livsstil. Efter ett år på avdelningskontoret sändes min far ut i resetjänsten som områdestillsyningsman. Han kallades tillbaka till avdelningskontoret år 1956 och tjänade där till sin död den 5 juli 1991. Han fick se Betelfamiljen växa från fem personer år 1954 till mer än 40 och antalet förkunnare av Guds kungarike öka från 9.000 till över 18.000.

Pappas och mammas sista år

Min far och min mor skilde sig aldrig. Efter det att min mor lämnat England bodde hon en tid i Canada och flyttade sedan till USA med John. Ingen av mina bröder har blivit vittnen. Men min mor fick kontakt med vittnena i mitten av 1960-talet. År 1966 flyttade hon till Mombasa i Kenya, där hon började studera igen. Men året därpå drabbades hon av ett nervöst sammanbrott.

Mina bröder, Peter och David, ordnade så att hon kunde komma till England, där hon fick behandling. Hon återhämtade sig och började återigen studera med vittnena. Ni kan föreställa er min fars glädje när hon skrev för att berätta för honom att hon skulle bli döpt vid en sammankomst i London år 1972. Min fru och jag flög över från USA för att vara med henne vid dopet.

Följande år var det min fars tur att åka hem på semester, och medan han var i England, hade han glädjen att få arbeta med min mor i tjänsten från hus till hus. Efteråt kom han och hälsade på vår familj i USA. Min far och min mor hade pratat om att flytta ihop igen, men hon sade till honom: ”Vi har varit åtskilda för länge. Det skulle bli svårt. Låt oss vänta till den nya ordningen, när allt kommer att bli bra.” Så min far återvände till sitt förordnande. Min mors sjukdom i Kenya hade satt sina spår hos henne, och till sist måste hon komma in på sjukhus där hon dog år 1985.

År 1986 blev min far mycket sjuk, så min bror Peter och jag besökte honom i hans hem i Zimbabwe. Det blev till stor uppmuntran för honom och tycktes ge honom nytt liv. De afrikanska bröderna tyckte sig inte kunna göra nog för mig, eftersom jag var Lesters son! Min fars exempel hade verkligen haft en positiv inverkan på alla han träffat.

Nu är jag själv sjuk. Läkarna säger att jag har bara en kort tid kvar att leva. De säger att jag har amyloidos, en sällsynt och dödlig sjukdom. Men jag är lycklig över att mina barn följer mitt exempel, liksom jag följde min trogne fars exempel. De tjänar alla fortfarande lojalt Jehova tillsammans med oss. Det är verkligen trösterikt att veta att vare sig vi lever eller dör har vi det säkra hoppet om att för evigt få åtnjuta rika välsignelser från vår kärleksfulle himmelske Fader, eftersom vi troget har gjort hans vilja! (Hebréerna 6:10) — Berättat av Michael Davey.a

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Till vänster: Mina föräldrar med min storebror och mig

[Bild på sidan 22]

Jag hade möjlighet att utförligt berätta om Guds kungarike för Winston Churchill

[Bildkälla]

Foto: USAF

[Bild på sidan 23]

Min far, Lester, kort före sin död

[Bild på sidan 24]

Tillsammans med min hustru, Kae