Från liftande hippie till missionär i Sydamerika
ÅR 1974 liftade jag med min franska flickvän till Birmingham i England. Två Jehovas vittnen som var på väg hem från arbetet körde förbi oss, och när den ene av dem, John Hyatt, tittade bakåt på oss, sade han till sin kamrat: ”Hur kan sådana som de någonsin lära känna sanningen om Gud?” Att han undrade över det fick jag naturligtvis inte reda på förrän senare. De tog i alla fall inte upp oss, och det skulle inte heller du ha gjort, för jag såg ut som en typisk hippie.
Men låt mig börja från början. Jag föddes år 1948 i Richmond i Virginia i Förenta staterna. Mitt tidigaste minne är från det att jag var fem år och inte kunde gå. Jag hade polio. Min mor badade mig på en bår i badkaret. Med mina föräldrars och läkares hjälp tillfrisknade jag lyckligtvis efter fyra eller fem veckor och kunde gå igen.
Vi var en typisk sydstatsfamilj — konservativa och sydstatsbaptister. Våra föräldrar krävde att vi barn — mina två bröder, min syster och jag — följde med till kyrkan tills vi blev 18 år. När vi blev 18 lämnade vi kyrkan. Som sjuåring hade jag blivit döpt vid ett av Billy Grahams väckelsemöten. Jag tog allvarligt på dopet; det gjordes inte i något känslomässigt rus. Jag minns tydligt att jag överlämnade mitt liv åt Gud, även om jag inte visste vem han var.
Våra föräldrar lärde oss goda moralnormer och att respektera myndigheterna och ha aktning för Bibeln. Dessa tidiga tankar påverkade de beslut jag skulle komma att fatta under resten av livet. Jag är än i dag tacksam för den fostran våra föräldrar gav oss i det avseendet.
Jag minns att jag i sjätte klass funderade över världsförhållandena och tänkte: ”Så här kan det bara inte fortsätta.” Redan då tänkte jag att de politiska systemen inte kunde bestå.
I de tidiga tonåren utvecklade jag skolios, en sjuklig krökning av ryggraden som möjligen orsakades av den polio jag hade haft tidigare. Läkarna gjorde mig till försökskanin genom att spärra in min kropp från höften till halsen i en stödkorsett, en gjuten form som fungerade som ett yttre skelett.
Det var inte alls den modell jag skulle ha valt. Jag såg ut som en vandrande staty. Barnen i skolan var snälla, men under det år på högstadiet då jag bar korsetten lärde jag mig en sak, nämligen att man måste acceptera det man inte kan göra något åt.
Man förväntade att jag skulle börja vid college, och därför gjorde jag det. Jag avslutade utbildningen år 1970. På 1960-talet var hippierörelsen i ropet, och omoraliskhet och narkotika hörde till ordningen för dagen. Under collegetiden arbetade jag för att få pengar till skolgången, och mitt arbete på ett kontor krävde att jag var kortklippt och bar kostym. Men den frigjorda anda och ovilja mot att följa mängden som rådde bland mina vänner tilltalade mig. De kände samma avsmak för samhället som jag gjorde. Jag bar jeans under min examenskappa.
Utbildningen hade inte gett mig några tillfredsställande svar. Efter att ha iakttagit min förmögne farbror hade jag blivit övertygad om att pengar inte gav lösningen. Han var inte lyckligare än de som var fattiga. Vad var det egentligen för mening med alltsammans? Jag gav därför upp, lät håret växa och började söka efter den verkliga meningen med livet.
Jag tågluffade och liftade i Europa. Målet var att lifta världen runt. Kanske skulle jag finna svaren någonstans. I ryggsäcken hade jag två par jeans, tre skjortor och en bibel.
När jag satt på barerna och drack öl och läste Bibeln brukade jag ställa frågor till dem som fanns omkring mig, och jag fick alla möjliga svar. Jag sökte, letade och kände mig för efter något — men efter vad? Jag visste inte säkert.
I London fångade ”Guds barn” mitt intresse. Men precis som det var med alla unga hippies’ budskap var hela deras budskap barnsligt — urskillningslös kärlek. Här fann jag inga svar.
Vid ett besök i en mycket vacker anglikansk kyrka, en tidigare katolsk katedral, fylldes jag av vördnad. Jag frågade kyrkoherden som lett rundvandringen varför han blev präst. Han höll upp handen och gnuggade tummen mot fingrarna som om han kände pengar! Jag blev helt förkrossad. Vilket skrymteri! Efter att ha fått nog samlade jag ihop all min religiösa litteratur och satte eld på den.
I september 1973 var jag ute på vägarna och åkte på tummen igen — på väg till Liverpool för att se Beatles och höra dem spela. Gordon Marler tog upp mig. Eftersom vi båda läste Bibeln, började vi samtala om den och utbytte skriftställen vi kände till.
Därefter blev Gordon min länk till ”sanningen”. Vi höll brevkontakt, och våren 1974 skrev han att han studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Namnet Jehovas vittnen sade mig ingenting, för de hade aldrig besökt mig i Richmond. Några månader senare fick jag ett brev med en inbjudan: ”Kom och var med vid ett bibelstudium.” Han berättade att han hade sitt bibelstudium på onsdagskvällarna. En onsdagsmorgon var jag därför ute och liftade igen. Eftersom jag hade min franska flickvän med mig, var det lättare att få skjuts.
Vi följde med Gordon till hans bibelstudium. Värden visade sig vara John Hyatt, den man som tidigare hade kört förbi oss och undrat: ”Hur kan sådana som de någonsin lära känna sanningen om Gud?” När han blev presenterad utropade han: ”Å, hippieparet från vägen, jänkarna!”
Det var så det började. Eftersom jag hade läst Bibeln, hade jag många frågor. Tiden räckte inte till för att få alla frågor besvarade, för Jehovas vittnens stora sammankomst skulle börja morgonen därpå. John gav mig en bok, Sanningen som leder till evigt liv, och uppmanade mig att välja ut ett kapitel, ta med mig alla mina frågor och komma tillbaka nästa onsdag. Han inbjöd mig till sammankomsten på söndagen. De rena och artiga människorna gjorde intryck på mig. Min flickvän var inte intresserad. När jag sade till henne att jag älskade Gud mer än jag älskade henne, lämnade hon mig.
På onsdagen var jag tillbaka hemma hos John, och jag hade valt ut kapitlet om Jesus Kristus. Jag hade uttryckliga frågor om sexuellt uppförande och om Daniels profetia om de 70 årsveckorna. John var heltidsförkunnare och kunde verkligen Bibeln. Han berättade att sex enligt Bibeln är förbehållet gifta par, och han klargjorde för mig innebörden i de 70 veckorna i Daniels bok. Jag fick alla frågetecken från min bibelläsning uträtade. Klockan två på morgonen sade jag: ”Det här är sanningen.” Jag hade tänkt sova i parken, vilket jag ofta hade gjort tidigare, men John sade nej och bäddade åt mig på golvet i vardagsrummet.
Att han gjorde det tycktes vara en försynens skickelse, för den natten var det fyllebråk i hissen bland ett gäng skinheads. Om jag hade kommit där hade jag helt säkert fått rejält med stryk.
Allteftersom studiet gick framåt fick jag veta att jag som barn hade haft rätt, nämligen att denna tingens ordning inte kan fortsätta så här. Den vinglar mot att falla i glömska. Gud själv skall ställa saker och ting till rätta genom sin regering, det kungarike som jag hade bett om men aldrig förstått betydelsen av. (Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10) Den avsmak jag kände för skrymteriet var berättigad. Jesus tyckte inte heller om det. (Matteus, kapitel 23) Jag hade känt mig för efter Gud, och han hade låtit sig finnas av mig. — Apostlagärningarna 17:27.
Jag talade om sanningen med alla jag träffade. Genast ville jag åka hem och dela med mig av kunskapen till min familj. Det var just vad jag gjorde hemma i Richmond.
Dessutom ringde jag till Rikets sal. Broder Herbert Lohwasser svarade i telefonen. Han arbetade med den nya Rikets salen och gjorde förberedelser inför överlämnandet. Jag bad honom om ett bibelstudium. Han berättade om ett möte med ett bibliskt föredrag som skulle hållas dagen därpå och som alla i staden blivit inbjudna till. Jag gick dit.
Jag avvek verkligen från mängden, och mitt yttre tillkännagav att jag var en främling på besök. En ung ensamstående pionjär som hette Mike Bowles presenterade sig och erbjöd mig att sitta med honom längst fram. Efteråt tisslade och tasslade man: ”Vem var den där flickan med det långa vackra håret som satt bredvid Mike Bowles?” Det var jag!
Efter tredje studiet lät jag klippa håret och ändrade klädstil. Mitt yttre började motsvara mitt inre. I oktober skrev jag in mig i skolan i teokratisk tjänst, och i november började jag ta del i predikoarbetet. Det dröjde inte länge förrän jag ledde bibelstudier med andra. I mars 1975 blev jag återigen döpt, den här gången som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova, den Gud som jag slutligen hade lärt känna.
Jag började i heltidstjänsten, precis som de som hade varit mig till så stor hjälp. I maj 1976 blev Betel i Brooklyn i New York, Jehovas vittnens världshögkvarter, mitt hem. Jag hade två arbetsuppgifter: att sköta en hiss och att dela ut post. Båda uppgifterna gav mig privilegiet att få tala med andliga bröder varje dag.
Efter två år återvände jag hem till Virginia och var heltidsförkunnare en tid. Så småningom blev jag äldste i församlingen. Arbetet var en glädje, men jag hade en olustig känsla inombords. Jag tänkte: ”Det måste finnas någonting mer jag kan göra i tjänsten för Gud.” Missionärstjänst? Kunde det vara det? Jag ansökte till Vakttornets Bibelskola Gilead och blev antagen för utbildning av missionärer i den klass som började vintern 1983.
Före avslutningen tillkännagav man mitt missionärsförordnande: Colombia i Sydamerika. Återigen var jag ute på vägarna, men den här gången åkte jag inte på tummen.
Det första uppehållet gjorde jag vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Santa Fe de Bogotá, där jag studerade spanska intensivt i tre månader. Sedan blev jag förordnad till ett missionärshem i Medellín, där vi studerade spanska fyra timmar om dagen, sex dagar i veckan.
Det hade sina sidor att börja predika på ett nytt språk. I ett tidigt skede, när jag ensam knackade på en dörr och en spansktalande syster iakttog det hela inom hörhåll, erbjöd jag våra kristna tidskrifter till en kvinna för 30 pesos. Kvinnan tittade förnärmat på mig och stängde dörren! När jag kom tillbaka till systern fick jag förklaringen. ”Var noga med uttalet”, sade hon. ”Du sade besos, inte pesos.” Jag hade bett kvinnan om 30 kyssar!
Det är vackert i Colombia. Folket är den stora attraktionen. De är varmhjärtade och mera jordnära än människor i mer industrialiserade samhällen. Därför är det annorlunda att undervisa i Bibeln här. Colombianer reagerar positivt på berättelser, liknelser och erfarenheter ur det verkliga livet utan invecklade detaljer. De har anpassat sig mera efter livets realiteter. Här lever människor nära varandra. De är känslosamma och tillgängliga. Mina åhörare liknar de åhörare som Jesus talade till, jordnära människor, och därför försöker jag noga efterlikna Jesus i min undervisning. Folket påminner mig om Efesierna 3:19, där Paulus talade om ”Kristi kärlek, som överträffar kunskapen”.
År 1989 fick jag ett nytt förordnande, som kretstillsyningsman. Det innebär att jag varje vecka reser till olika församlingar av Jehovas vittnen och bor hos dem, går tillsammans med dem från dörr till dörr för att söka efter sådana som vill lära känna Gud, håller tal i Rikets sal och följer med bröderna och systrarna på bibelstudier.
Jehova fortsätter att fostra och förfina mig på många sätt. Det är särskilt en händelse jag drar mig till minnes. Jag skulle betjäna Mosqueraförsamlingen utanför Bogotá, och vännerna hade i vanlig ordning ordnat med logi hos en familj — en syster, hennes icke troende man och deras två barn.
När jag kom dit fann jag en bostad med i huvudsak ett rum och ett litet krypin med våningssäng, skilt från den övriga bostaden av ett mycket tunt draperi. Jag blev anvisad det utrymmet, och när jag anmodades att välja säng, valde jag den nedre britsen. Det var på tisdagen. När jag låg och läste Bibeln vid halvtiotiden på kvällen, kom de två barnen in, och ett tu tre var de uppe i den övre britsen.
Det gick runt i huvudet. ”Å, nej! Jag behöver mer avskildhet än det här. Vad gör jag här, jag som är van vid eget rum (eller åtminstone en egen avskild plats i en park)?” Jag bestämde mig för att söka få annat logi vid nästa besök i den församlingen och somnade. Samma sak hände varje kväll. Men när jag låg och läste på torsdagskvällen, kikade ett litet huvud ner från den övre britsen. Det var nioårige Andrés. ”Broder Fleet”, frågade han, ”sover du?” ”Nej”, svarade jag bryskt. En fråga till. ”Broder Fleet, har du bett ännu?” Ännu ett nej.
Då frågade Andrés: ”Får jag komma ner när du skall be, så att du kan be för mig också?” Jag blev rörd och ändrade attityd. Ja, min inställning till hela besöket ändrades. Här var en liten ”faderlös pojke” som ville att en man skulle be tillsammans med honom. Jag var den mannen. Jag bad tillsammans med honom. Och jag bodde hos den här familjen vid ett senare besök. Lille Andrés hjälpte mig att inrikta mig mindre på mina egna behov och mer på brödernas personliga behov. Jag började söka upp de ”faderlösa pojkarna” — de som känner sig för efter Gud, alldeles som jag gjorde som barn. (Psalm 10:14) Andrés’ far är nu med vid mötena i Rikets sal och har börjat ta del i predikoarbetet.
Sedan jag kom till Colombia har antalet tillbedjare av Jehova ökat från 22.000 till 55.000. Jag kämpar inte längre med den olustiga känslan att jag borde göra mer, utan är nöjd med att vara i det här fina landet. Jag kommer alltid att vara tacksam mot den barmhärtige Gud som såg rakt igenom mitt hippieliknande yttre och såg en person som kämpade för att finna den sanne Guden, vars namn är Jehova. — Berättat av Richard Fleet.
[Bild på sidan 19]
Richard år 1973
[Bild på sidan 21]
Richard Fleet, missionär i Sydamerika