Han kom ihåg sin Skapare i sin ungdom

ADRIAN drog alltid till sig mer än sin beskärda del av vår uppmärksamhet som föräldrar”, säger hans far. ”När han var fyra år körde han familjens bil rätt in i ett träd, så att alla kom för sent till mötet. När han var fem år samlade han ihop massvis av grodor och släppte in dem i huset. Det tog flera dagar att bli av med dem. Vi kände oss som en egyptisk familj under den grodplåga som Bibeln talar om.

När han var 11 år, hittade han tre tvättbjörnsungar vid vägkanten och tog med sig dem till skolan i sin väska. När lärarinnan kom in i klassrummet var allting ett enda kaos — barnen stod i en klunga kring Adrians skolväska och pratade upphetsat. Lärarinnan tittade ner i skolväskan, fick syn på tvättbjörnarna och körde i väg Adrian och hans kelgrisar till en inrättning som tog hand om övergivna djur. Adrian storgrät vid tanken på att förlora ungarna, men när han hade gått runt på anläggningen och sett rävungar och andra övergivna djur som var väl omhändertagna, gick han med på att lämna kvar tvättbjörnsungarna.”

Hans far fortsätter: ”Adrian var inte en stygg pojke — bara oerhört livlig. Han hade en livlig fantasi, som gjorde livet spännande.”

Adrians mor avslöjar en annan sida hos honom — han var hemkär och släktkär, en mycket varmhjärtad pojke. Hon berättar: ”Barnen i skolan beskrev honom som en person som aldrig ville göra någon illa. En flicka i hans klass hade lite svårt för sig, även om hon inte var efterbliven. Hon åkte med samma skolbuss som Adrian. De andra barnen retades med henne, men hennes mamma talade om för oss att Adrian alltid behandlade hennes dotter med respekt och var särskilt vänlig mot henne. Det fanns ett allvarsamt drag hos honom — han funderade mycket och hade djupa känslor, även om han inte lät dem komma till uttryck så ofta. Men när han gjorde det, förvånade han oss ofta med kommentarer som var precis på kornet.”

Hon avslutade beskrivningen av sin son med orden: ”Hans sjukdom gjorde att han mognade fortare och utvecklade en djupare andlighet.”

Han var orubblig — inget blod!

Hans sjukdom? Ja, den började i mars 1993, när Adrian var 14 år. Det konstaterades att han hade en snabbt växande tumör i magen. Läkarna ville göra en biopsi men var rädda för omfattande blödningar och sade därför att han kanske skulle komma att behöva en blodtransfusion. Adrian vägrade att gå med på det. Han var orubblig. Han sade med tårar i ögonen: ”Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag tog emot blod.” Han och hans familj var Jehovas vittnen, som vägrar att ta emot blodtransfusioner av skäl som finns angivna i 3 Moseboken 17:10—12 och Apostlagärningarna 15:28, 29 i Bibeln.

Medan Adrian låg inlagd på barnsjukhuset Dr Charles A. Janeway Child Health Centre i S:t John’s på Newfoundland för att genomgå en biopsi — som skulle utföras utan blod — bad onkologen dr Lawrence Jardine honom säga sin egen mening i blodfrågan.

”Det har ingen betydelse om mina föräldrar är Jehovas vittnen eller inte”, förklarade Adrian. ”Jag skulle i alla fall inte ta emot blod.”

Doktor Jardine frågade: ”Inser du att du skulle kunna dö om du inte tar emot en blodtransfusion?”

”Ja.”

”Och du är villig att göra det?”

”Ja, om det är nödvändigt.”

Hans mamma, som också var närvarande, frågade: ”Varför intar du en sådan ståndpunkt?”

Adrian svarade: ”Det skulle inte vara någon bra bytesaffär, mamma. Att vara olydig mot Gud och förlänga livet nu i några få år och sedan på grund av olydnad gå miste om uppståndelsen och evigt liv på hans paradisiska jord — det verkar inte särskilt smart!” — Psalm 37:10, 11; Ordspråken 2:21, 22.

Biopsin utfördes den 18 mars. Den visade att Adrian hade en stor lymfomatös tumör. Ett benmärgsprov bekräftade misstanken att han hade leukemi. Doktor Jardine förklarade att intensiv kemoterapi (cellgiftsbehandling) i kombination med blodtransfusioner var det enda sättet att möjligen kunna rädda Adrians liv. Adrian vägrade emellertid fortfarande att ta emot blod. Kemoterapin påbörjades — utan blodtransfusioner.

I det här kritiska skedet av behandlingen var man emellertid rädd för att socialnämnden skulle kunna ingripa och med hjälp av domstol ta ifrån föräldrarna vårdnaden om Adrian för att låta ge honom blodtransfusioner. Enligt kanadensisk lag har personer över 16 år rätt att själva fatta beslut i frågor som rör deras behandling. Det enda sättet för ett barn under 16 år att få denna rättighet är att klassas som en ”mogen underårig”.

I Newfoundlands högsta domstol

Söndagsmorgonen den 18 juli vidtog socialnämndens tillförordnade ordförande lagliga åtgärder för att omhänderta Adrian för samhällsvård. En mycket skicklig och respekterad advokat i S:t John’s, David C. Day, vidtalades genast för att föra Adrians talan. Samma eftermiddag, klockan 15.30, sammanträdde Newfoundlands högsta domstol. Domaren Robert Wells ledde förhandlingarna.

Under eftermiddagssessionen gjorde dr Jardine klart för domaren att han ansåg Adrian vara en mogen underårig, som hade en orubblig övertygelse om att det var orätt att ta emot blod och att han själv, dr Jardine, hade lovat Adrian att han inte skulle inbegripa blodtransfusioner i behandlingen. Domaren frågade dr Jardine om han skulle gå med på att ge Adrian en blodtransfusion om domstolen beordrade det. Doktor Jardine svarade: ”Nej, jag för min del skulle inte göra det.” Han nämnde också att Adrian var övertygad om att det skulle äventyra hans bibliska hopp om evigt liv. Det uppriktiga vittnesmål som den här framstående läkaren avgav var både överraskande och hjärtevärmande, och Adrians föräldrar fick tårar i ögonen av glädje.

”Var snälla och respektera mig och mina önskemål!”

När förhandlingarna återupptogs måndagen den 19 juli, delade David Day ut kopior av en edligt undertecknad viljeförklaring som Adrian — som var för sjuk för att kunna vara närvarande — hade iordningställt och undertecknat och i vilken han uttryckte sin önskan att få bli behandlad för sin cancer utan blod eller blodprodukter. Så här skrev Adrian i sin viljeförklaring:

”Man tänker mycket när man är sjuk, och om man är sjuk i cancer, då vet man att man kanske kommer att dö och tänker på det. ... Jag kommer inte att gå med på att ta emot blod eller tillåta att det används på något sätt — nej, aldrig. Jag vet att jag kan dö om jag inte får blod. Men det är mitt beslut. Ingen har övertalat mig till det. Jag har mycket stort förtroende för dr Jardine. Jag tror att han är en person som står vid sitt ord. Han säger att han skall ge mig intensivbehandling utan blod. Han har berättat om riskerna. Jag är medveten om dem. Jag vet att det värsta kan hända. ... Att bli påtvingad blod skulle för mig vara som en våldtäkt, en kränkning av min kropp. Jag skulle hata min kropp om något sådant inträffade. Jag skulle inte stå ut med det. Jag vill inte ha någon behandling alls, om det finns minsta risk för att man kommer att använda blod. Jag kommer att göra allt jag kan för att förhindra det.” Adrians försäkran slutade med följande vädjan: ”Var snälla och respektera mig och mina önskemål!”

Adrian var kvar på sjukhuset under hela rättegången, och domaren Robert Wells var vänlig nog att komma dit och besöka honom, tillsammans med David Day. När Day senare återgav deras samtal, berättade han om det gripande och övertygande sätt på vilket Adrian lade fram sina synpunkter för domaren. Han sade bland annat: ”Jag vet att jag är mycket sjuk, och jag vet att jag kan dö. En del här på sjukhuset säger att blodtransfusioner skulle hjälpa. Det tror inte jag, med tanke på alla de risker som jag har läst om. Men vare sig det skulle hjälpa eller inte, så är det emot min tro att ta emot blod. Om ni respekterar min tro, så respekterar ni mig. Men om ni inte respekterar min tro, kommer jag att känna mig kränkt. Om ni respekterar min tro, kan jag bära min sjukdom med värdighet. Min tro är i stort sett det enda jag har, och den är till större hjälp för mig än någonting annat i min kamp mot sjukdomen.”

Day sade senare om Adrian: ”Han var en klient som var kapabel att kämpa mot sin livshotande sjukdom med tålamod, tapperhet och stoiskt lugn. Det fanns beslutsamhet i hans ögon, dämpad självtillit i hans röst, kurage i hans uppträdande. Framför allt vittnade både hans ord och hans kroppsspråk om en aldrig sviktande tro. Han formligen utstrålade tro. Den svåra sjukdomen gjorde det nödvändigt för honom att bygga broar mellan ungdomens drömmar och vuxenlivets verklighet. Hans tro hjälpte honom att göra det. ... Han var tveklöst uppriktig och, enligt min mening, sannfärdig. ... Jag var medveten om möjligheten att hans föräldrar [kunde ha pådyvlat] honom sin motvilja mot att blod kom till användning vid behandlingen av hans sjukdom. ... Jag blev [emellertid] övertygad om att hans önskan om blodfri behandling var ett uttryck för hans egen uppfattning.”

Vid ett annat tillfälle kommenterade David Day Adrians tro och sade att den ”var dyrbarare för honom än själva livet”. Han tillade sedan: ”Den här ståndaktige unge mannen, som bär sina problem med sådan resning, får mig att tycka att mina egna bekymmer i livet är små och betydelselösa. Jag kommer att minnas honom så länge jag lever. Han är en mogen underårig med enastående mod, insikt och intelligens.”

Beslutet — Adrian är en mogen underårig

Måndagen den 19 juli avslutades förhandlingarna, och domare Wells meddelade sitt beslut, som senare publicerades i Human Rights Law Journal för 30 september 1993. Här följer ett utdrag ur domstolsutlåtandet:

”Socialnämndens hemställan avslås av följande skäl: barnet är inte i behov av beskydd; det har inte kunnat påvisas att användning av blod eller blodprodukter för transfusions- eller injektionsändamål är av behovet påkallad, utan skulle under de speciella omständigheter som råder i detta fall tvärtom kunna vara skadlig.

Såvida inte en förändring inträffar som skulle nödvändiggöra ett nytt beslut, må därför blod eller blodprodukter ej komma till användning vid behandlingen; och pojken må betraktas som en mogen underårig, vars önskan att få medicinsk behandling utan blod eller blodprodukter skall respekteras. ...

Det råder inget tvivel om att denne ’yngling’ är mycket modig. Jag anser att han har stöd av en kärleksfull och omtänksam familj och att han bär sin sjukdom med stort mod. Enligt hans religiösa övertygelse är det orätt av honom att använda blodprodukter genom att låta dem införas i kroppen i något som helst syfte. ... Jag hade i går förmånen att få läsa en viljeförklaring som gjorts av A., och jag har även haft förmånen att höra hans mor, som avlade vittnesmål, och att tala med A. själv.

Jag är övertygad om att han av hela sitt hjärta tror att det skulle vara orätt att ta emot blod och att en påtvingad blodöverföring under rådande omständigheter skulle vara en kränkning av hans kropp, en kränkning av hans integritet och en kränkning av hela hans varelse, i så hög grad att det skulle inverka menligt på hans krafter och hans förmåga att klara av de fruktansvärda prövningar som ligger framför honom, vad utgången än blir.

Jag anser att läkaren framförde en oerhört viktig synpunkt när han sade att patienten måste ha en samarbetsvillig och positiv inställning till kemoterapi och andra behandlingsformer för att det skall finnas något hopp, något verkligt hopp, om en lycklig utgång, och att en patient som påtvingas något mot sin innersta övertygelse skulle vara en patient vars möjlighet att reagera gynnsamt på behandlingen drastiskt skulle minska. ...

Jag anser att det som A. varit med om har gjort att han har uppnått en mogenhet som skulle vara otänkbar för en 15-åring som inte måste konfronteras med och leva med det som han tvingas uppleva och uthärda. Jag anser att hans situation är den värsta tänkbara och anar att ett av de ting som uppehåller honom och hans familj är deras tro. Jag anser att det som har hänt har gjort att A. besitter en mogenhet som man normalt inte kan förvänta av en 15-åring. Jag anser att den pojke som jag talade med i morse är helt annorlunda än en vanlig 15-åring just på grund av dessa tragiska upplevelser.

Jag anser att han är tillräckligt mogen för att uttrycka en bestämd uppfattning, och han har uttryckt en sådan för mig. ... Jag är också övertygad om att det är tillbörligt ... att ta hänsyn till hans önskemål, vilket jag också gör. Hans önskan är att inga blodprodukter ges, och jag är dessutom övertygad om att om socialnämnden går emot dessa önskemål på något sätt genom ett beslut i denna domstol, kommer dessa bästa avsikter att uppenbart och på ett mycket påtagligt sätt få en negativ effekt. ... Om han skulle duka under för denna sjukdom — vilket är mycket troligt — skulle han faktiskt göra det i ett sinnestillstånd som, med tanke på hans trosuppfattningar, skulle vara mycket sorgligt, mycket olyckligt och inte alls önskvärt. Alla dessa fakta måste tas i betraktande. ...

Med tanke på alla dessa omständigheter anser jag det riktigt att avslå [socialnämndens] hemställan om att få använda blodprodukter vid behandling av A.”

Adrians svar till domaren

Det var ett mycket tänkvärt meddelande som den här unge mannen, som visste att han var döende, sände till domaren Robert Wells genom sin advokat, David Day. Day skrev: ”Det skulle vara försumligt av mig att inte, som representant för min klient, med vilken jag talade endast en kort stund efter det att Ni lämnade sjukhuset tidigare i dag, tacka Er från djupet av hans hjärta — som är ett mycket stort hjärta — för att Ni har behandlat detta ärende så skyndsamt och grannlaga och med sådan rättvisa. Han är Er oändligt tacksam, herr domare, och jag vill att detta skall framgå av protokollet. Ett stort tack.”

Adrians mor avslutar berättelsen:

”Efter rättegången frågade Adrian dr Jardine: ’Hur lång tid har jag kvar att leva?’ Doktorn svarade: ’En eller två veckor.’ Jag såg min son fälla en enda tår, som sipprade fram mellan hans hårt sammanpressade ögonlock. Jag gick fram för att lägga armen om honom, men han sade: ’Vänta, mamma. Jag ber till Jehova.’ Efter en liten stund frågade jag: ’Hur känns det, Adrian?’ ’Mamma, jag kommer att leva även om jag dör. Och om jag bara har två veckor kvar att leva, då vill jag njuta av dem. Så försök att vara glad.’

Han ville besöka Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Georgetown i Canada. Han fick göra det. Han badade i swimmingpoolen där tillsammans med en av sina kamrater. Han gick och såg en match med basketbollaget Blue Jays och blev fotograferad tillsammans med några av spelarna. Och det viktigaste av allt: han hade i sitt hjärta överlämnat sig åt Jehova Gud och ville nu symbolisera sitt överlämnande genom att bli döpt. Vid det här laget hade hans tillstånd försämrats, och han kunde inte längre lämna sjukhuset. De vänliga sköterskorna ordnade därför så att han kunde använda en av de stora rostfria behållarna inne på fysioterapin. Han döptes där den 12 september och dog följande dag, den 13 september.

Hans begravning var den största som begravningsbyrån hade haft hand om — där fanns sköterskor, läkare, föräldrar till patienter, klasskamrater, grannar och många av hans andliga bröder och systrar från hans egen och andra församlingar. Vi föräldrar hade aldrig riktigt insett vilka underbara egenskaper som vår son lade i dagen under sina många prövningar och den vänlighet och omtänksamhet som kom att bli en del av hans kristna personlighet. Den inspirerade psalmisten sade: ’Söner är en arvedel från Jehova.’ Han var verkligen det, och vi ser fram emot att få träffa honom i Jehovas nya rättfärdiga värld, som snart skall upprättas på en paradisisk jord.” — Psalm 127:3; Jakob 1:2, 3.

Må vi alla se fram emot den dag då Adrian får uppleva uppfyllelsen av Jesu löfte i Johannes 5:28, 29: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.”

Genom att vägra att ta emot blodtransfusioner som möjligen kunde ha förlängt hans nuvarande liv visade sig Adrian Yeatts vara en av de många ungdomar som sätter Gud främst.

[Ruta på sidan 5]

Livet är i blodet

Blodet är en ofattbart komplicerad vätska, som når ut till varenda cell i kroppen. En enda droppe blod innehåller 250.000.000 röda blodkroppar som transporterar syre till cellerna och för bort koldioxid, 400.000 vita blodkroppar som spårar upp och förgör ovälkomna inkräktare och 15.000.000 blodplättar som genast rusar till om ett sår uppstår och börjar reparera skadan. Alla dessa celler simmar omkring i en klar, gulaktig vätska som kallas plasma och som i sig själv består av hundratals ingredienser som spelar en viktig roll vid verkställandet av blodets många uppgifter. Forskarna har ännu inte kunskap om allt som blodet gör.

Det är därför inte så underligt att Jehova Gud, Skaparen av denna fantastiska vätska, förklarar att ”livet” (King James Version) eller ”köttets själ är i blodet”. — 3 Moseboken 17:11, 14.

[Ruta på sidan 7]

Hjärttransplantation utan blod

I oktober förra året lades treåriga Chandra Sharp in på ett sjukhus i Cleveland i Ohio i USA med hjärtförstoring och hjärtsvikt. Hon var undernärd och liten till växten — hon vägde bara 9 kilo — och behövde en hjärttransplantation. Läkarna sade att hon bara hade några veckor kvar att leva. Hennes föräldrar samtyckte till transplantationen, men de förklarade att den måste göras utan blod. De är Jehovas vittnen.

Detta var inget problem för kirurgen, dr Charles Fraser. I Michigantidningen The Flint Journal för 1 december 1993 kunde man läsa: ”Fraser förklarade att Cleveland Clinic och andra sjukhus blivit skickliga på att utföra många olika slag av kirurgiska ingrepp — däribland transplantationer — utan att tillföra patienten andra människors blod. ’Vi har lärt oss mer om hur man kan nedbringa blodförlusterna och hur man kan ladda hjärt-lungmaskinen med andra vätskor än blod’, sade Fraser.” Han tillade: ”Vissa specialistsjukhus har i årtionden utfört komplicerad hjärt- och kärlkirurgi utan blodtransfusioner. ... Vi försöker alltid operera utan (tillförsel av) blod.”

Den 29 oktober utförde han hjärttransplantationen på Chandra utan blod. En månad senare rapporterades det att Chandra var på bättringsvägen.