Krakatoa – en återblick på en katastrof

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I INDONESIEN

CARITA BEACH förefaller så fridfull. Det finns ingenting där som påminner om ett sorgmättat förflutet. Så vitt man kan se är den en fridfull tillflyktsort på Java, omkring 15 mil väster om staden Jakarta och belägen vid Sundasundet som skiljer de indonesiska öarna Java och Sumatra från varandra. Trängseln och trafikstockningarna i Jakarta förefaller mycket avlägsna, och atmosfären känns lugn och rogivande. Ortsborna har tillitsfullt byggt sina hus alldeles i närheten av vattenbrynet.

Men det där namnet — Carita Beach — är egentligen en underfundig ledtråd till en orolig historia. ”Carita” är ett indonesiskt ord som betyder ”berättelse”, och den här platsen bär, liksom så många andra i området, i själva verket på en mängd tragiska berättelser, vilka alla stammar från en enda naturkatastrof som ödelade hela trakten och gjorde sig förnimbar världen runt.

När man från Carita Beach ser ut över Sundasundets lugna och blå vatten, kan man se en grupp små öar. Från en av dem — Anak Krakatau (Krakatoas barn) — stiger det fortfarande upp rök. Namnet, som låter olycksbådande, påminner om dess vredgade ”fader”, berget Krakatoa, som till största delen försvann under Sundasundets vatten den 27 augusti 1883, efter ett utbrott vilket var den största explosion som ägt rum i modern tid.

Vi var en grupp på 17 personer som for ut från Carita Beach för att besöka ögruppen. Vi hyrde en båt för den fyra mil långa resan över sundet. Medan Javas kust försvann i diset bakom oss, lät jag tankarna vandra tillbaka till Krakatoas våldsamma förflutna.

Krakatoas våldsamma historia

Med Krakatoa menar man i våra dagar en grupp om fyra öar: Rakata, Panjang och Sertung, och så nykomlingen Anak Krakatau i mitten. Rakata var länge centrum för den vulkaniska aktiviteten. För flera hundra år sedan växte den ofantligt, då ytterligare två vulkankäglor sköt upp ur havet i närheten och så småningom smälte samman med Rakata och bildade det rasande berget Krakatoa. Det förefaller som om all denna verksamhet lyckligtvis hindrade ön från att bli bebodd.

Det sägs visserligen att ett lindrigt utbrott år 1680 skulle ha förstört all växtlighet, men år 1883 var Krakatoa på nytt täckt av frodig tropisk vegetation. Men den 20 maj 1883 levde vulkanen upp igen med dunder och brak. I ett våldsamt utbrott sprutade den ut pimpsten, aska och moln av vattenånga. Detta inferno fortsatte under hela juni och juli. I mitten av augusti spydde alla tre huvudkratrarna ut stora pelare av ånga, stoft, pimpsten och aska. Fartyg som passerade genom sundet måste plöja sig fram bland stora flak av pimpsten, medan askan likt regn föll ner på däck.

Det enda som damp ner på vårt däck medan vi färdades över samma vatten var enstaka flygfiskar som inte orkade ta sig över båten i ett enda språng. Det var svårt att föreställa sig att en dyster stämning en gång varit lägrad över dessa lugna vatten när tillintetgörelse hotade. Men katastrofen hade nätt och jämnt börjat.

Slutet nalkades den 26 augusti, då den ena explosionen efter den andra övergick i ett ihållande dån. Fyra större detonationer skakade slutligen vulkanen på morgonen och förmiddagen den 27 augusti — klockan 5.30, 6.44, 10.02 och 10.52. Den tredje explosionen bildade kulmen och var ojämförligt mycket större än den över Hiroshima och varje annan atomsprängning sedan dess. Somliga säger faktiskt att den hade en styrka som motsvarade 100.000 vätebomber. Den kunde höras i Australien och Myanmar och på Rodrigues, en ö i Indiska oceanen, 500 mil längre bort. Tryckvågorna i atmosfären kretsade runt jorden sju och en halv gånger innan de dog ut. Så långt borta som i Engelska kanalen fick de bortdöende seismiska vågorna båtar att gunga.

Ett askmoln steg till en höjd av uppskattningsvis 8 mil och antog en svampliknande form. Ett mörker täckte hela regionen under två och en halv dagar. The New York Times för 30 augusti 1883 åberopade Lloyd’s of London och uppmanade alla fartyg att undvika Sundasundet. Det var farligt att trafikera området, eftersom inga fyrtorn nådde fram med sitt sken. Stoft från vulkanen trängde högt upp i atmosfären, där luftströmmar spred stoftet runt planeten inom några veckor. Ett par års lysande soluppgångar, solnedgångar, solgårdar och andra atmosfäriska fenomen var en av följdverkningarna.

Ödeläggelse av allt levande

Explosionen förorsakade enorma seismiska vågor, så kallade tsunamier, vilka nådde en höjd av 15 meter i öppet hav. När en våg kom farande in i den avsmalnande viken till den javanesiska staden Merak, antas den framrusande vattenmuren ha hävt sig upp till en höjd av 40 meter. Den brakade ner över staden och förstörde den fullständigt. Ungefär samma öde drabbade flera andra städer längs Javas och Sumatras kuster. Tsunamier dränkte den dagen nästan 37.000 människor. Ett krigsskepp hittades uppe på land, tre kilometer från stranden!

Vad var det exakt som hade hänt? Det skräckinjagande Krakatoa hade spytt ut 20 kubikkilometer söndersprängda klippstycken och länsat sin väldiga underjordiska kammare på magma. Väggarna till den tomma kammaren rasade in, varvid två tredjedelar av ön störtade ner i havet. Land som hade nått 300 meter över havet sjönk ner till 300 meter under havet. Bara hälften av den högsta käglan, Rakata, blev kvar.

Vad som var kvar av Rakata, jämte öarna Panjang och Sertung, täcktes av ett 30 meter tjockt lager av het och steril aska. Man antog att allt liv hade ödelagts. När man nio månader senare företog en besiktning, fann man bara en enda liten spindel som spann ett nät. Under de år som följde blev Krakatoa någonting av ett forskningslaboratorium genom att vetenskapsmän besökte de tre öarna för att utforska och kartlägga livets återkomst. Närmaste land varifrån liv kunde komma låg 4 mil bort.

För något mer än 60 år sedan sköt en ny vulkankägla upp ur havet mellan de tre öarna. Detta Krakatoas barn (Anak Krakatau) har sedan dess ständigt haft utbrott och har växt under årens lopp. I dag är det omkring 200 meter högt och två kilometer brett — och mycket aktivt! Det var detta temperamentsfulla barn som vi först besökte.

Ett besök hos Krakatoas barn och grannar

Vi styrde in alldeles intill stranden av Anak Krakatau. Med viss svårighet kravlade vi oss ur båten och ner på den glänsande svarta sanden. Öns östra spets var rikligt bevuxen med casuarinaträd, somliga med stammar på upp till 60 centimeter i diameter. Där fanns förvånansvärt många andra växter och blommor. Många sorters fåglar flög av och an mellan träden, och fladdermöss hängde upp och ner i ett fikonträd. Ödlor kilade genom undervegetationen. Och den skogbevuxna delen av ön myllrade av fjärilar och andra insekter.

Anak Krakataus pånyttfödelse har emellertid under årens lopp hindrats av otaliga eruptioner; fortfarande är bara omkring 5 procent av ön täckt av växtlighet. Medan vi gick genom den djupa svarta askan mot vulkanens topp, såg vi att en mängd växter redan har börjat kolonisera dessa karga sluttningar och hela tiden kryper uppåt tills nästa eruption tvingar fram ett återtåg.

Ånga trängde fram ur sprickor på vulkanens sida. När vi från kraterns kant tittade ner i detta inferno, kunde vi i första hand bevittna hur oregerligt det här eldiga barnet var. Det var inte svårt att föreställa sig hur de väldiga tektoniska plattorna långsamt skrapar mot varandra långt under Sundasundet och gör det här området till det mest aktiva vulkaniska området i världen.

Skogens återkomst har skett snabbare på de närbelägna öarna Sertung, Rakata och Panjang, vilka omger Anak Krakatau. Själva har de inte haft några eruptioner sedan den oförglömliga explosionen år 1883. På något mer än 100 år har de blivit helade och föryngrade och har åter förvandlats till fridfulla öar som överflödar av tropisk växtlighet. Inom bara 20 till 40 år efter utbrottet var faktiskt de här öarna redan på nytt bevuxna med skog och koloniserade av en mängd fåglar, ödlor, ormar, fladdermöss och insekter. Sedan dess har livet på öarna återhämtat sig snabbt.

Fanns det några livsformer som kunde överleva Krakatoas förfärliga hetta och askregn? Många botanister och zoologer tror inte det, även om somliga ifrågasätter deras slutsats. I allmänhet förmodar de att frötransporterande fåglar och drivande bråte från översvämmade floder på Sumatra och Java har fört med sig den återvändande strömmen av levande ting.

Medan vår båt stävade ut på det lugna blå vattnet innanför kretsen av öar på återfärden till Java, kunde jag inte låta bli att fundera över vilken utomordentlig läkekraft vår planet besitter. När man låter jorden vara i fred, kan den återställa sig själv. Det kändes skönt att veta detta, särskilt med tanke på att mänskligheten i detta nu låter en katastrof av globala dimensioner gå ut över den här planeten. I våra dagar åstadkommer människan successivt en skadegörelse som till och med ställer den gigantiska förödelsen av Krakatoa i skuggan. Men när människan slutar med detta — och hon kommer att sluta — kommer jorden att läkas. När vi plöjde igenom Sundasundets azurblå böljor, såg jag tillbaka på de gröna öarna som hade fått liv igen sedan Krakatoa somnat in. Ja, jorden kan läkas. Det skall verkligen bli underbart att få se detta inträffa i global omfattning! — Jesaja 35:1—7; Uppenbarelseboken 11:18.

[Bild på sidan 15]

Anak Krakatau i fjärran