Utbildad till att döda – erbjuder nu hopp om liv
”Terrorister håller gisslan i ett hus i norra Israel.”
JAG hade helgpermission från den israeliska armén och campade vid Galileens hav, som i dag kallas Kinneretsjön, när jag hörde nyheterna på radion. Jag visste mycket väl vad de orden innebar. Jag var officer i ett särskilt förband med yrkesmilitärer utbildade till att bekämpa terrorism. Jag visste även att jag måste vara bland dem som bryter sig in, dödar terroristerna och befriar gisslan. Utan att tveka hoppade jag in i bilen och körde så snabbt jag kunde till platsen för gisslandramat.
Eftersom officerare i den israeliska armén alltid går in först, visste jag att jag måste vara bland dem som först måste möta terroristerna, men tanken på att jag kunde bli dödad eller skadad avskräckte mig inte. Jag kom fram till platsen bara minuter efter det att mina vänner i vårt förband hade utfört arbetet, dvs. dödat de fem terroristerna och befriat gisslan. Jag kände mig så besviken över att jag kom för sent till ingripandet.
Varför kände jag det så? Därför att jag var mycket nationalistisk, och jag ville visa hur mycket jag älskade mitt land. Men hur hamnade jag i denna specialiserade antiterroriststyrka?
Jag föddes år 1958 i Tiberias i Israel och uppfostrades i ett mycket nationalistiskt hem. Jag ansåg att mitt land alltid hade rätt. När jag år 1977 gick in i armén, anmälde jag mig därför frivilligt till det mest professionella stridande förbandet i den israeliska armén. Bara några få procent av dem som ansöker blir antagna till den mycket svåra utbildningen. Det är inte alla som fullföljer den, och av dem som gör det är det bara ett fåtal som blir uttagna till officerare. Jag var en av dem.
Min framgång var verkligen en återspegling av hur mycket jag älskade mitt land. Jag hade goda skäl att känna mig stolt. Trots allt var jag officer i ett särskilt stridande förband som utförde saker och ting som mannen på gatan sällan får se ens på film. Men framgången, berömmelsen och sekretessen förde med sig en andlig tomhet som blev allt större, tills jag insåg att livet måste vara mer än detta. Efter mer än fyra mycket besvärliga år lämnade jag därför armén för att resa och se världen.
Varför jag lämnade Israel
Mina resor runt om i världen fick ett slut när jag i Thailand träffade Kunlaya, min blivande hustru, som vid den tiden studerade konst vid universitetet i Bangkok. Ingen av oss hade haft någon tanke på att gifta sig, men vår kärlek var större än vi insåg. Kunlaya avbröt därför sina studier, och jag avslutade min resa, och så bestämde vi oss för att dela livet med varandra. Var? I Israel naturligtvis. ”Jag måste hjälpa till att skydda mitt land”, sade jag till henne.
I Israel får en judisk man bara gifta sig med någon som också är jude. Jag var därför väl medveten om att Kunlaya, som då var buddhist, måste konvertera till judendomen, vilket hon gärna ville. Men de religiösa judar som skulle vara ansvariga för en sådan konvertering ville inte acceptera henne. Vart vi än vände oss för att få hjälp mötte vi samma negativa reaktion: ”En sådan som du borde skaffa en fin judisk flicka och inte gifta sig med en sådan hedning.” Kunlaya var inte bara hedning, utan också av en annan ras.
Efter att ha försökt i sex månader blev vi till slut anmodade att inställa oss inför den religiösa domstolen för att utfrågas av tre rabbiner, som skulle avgöra om Kunlaya skulle få konvertera eller inte. Där klandrade man mig för att jag ville gifta mig med en hedning. De uppmanade mig att skicka hem henne. ”Ta henne som slav i stället!” föreslog en rabbin. De avslog vår ansökan.
Jag hade fått nog. Medan de ännu talade, tog jag Kunlaya i handen och lämnade rättssalen och sade att Kunlaya aldrig skulle bli jude, inte ens om hon fick, och att jag inte längre ville vara jude. ”En religion som behandlar människor på det här sättet är värdelös”, tänkte jag för mig själv. Nu när jag hade fattat mitt beslut, gjorde man särskilda ansträngningar för att skilja oss åt. Till och med mina kära föräldrar blev indragna i det hela på grund av starka religiösa känslor och de påtryckningar man utövade för att få oss att lämna varandra.
Under tiden hade kriget i Libanon brutit ut mellan de israeliska styrkorna och den palestinska gerillan. Jag blev naturligtvis inkallad till striderna, och medan jag riskerade livet för mitt land långt inne på fiendens territorium, tog man ifrån Kunlaya hennes pass och anmodade henne att lämna landet. Allt detta ingick i ansträngningen att skilja oss åt. I samma ögonblick som jag insåg vad som hade hänt dog min kärlek till mitt land. För första gången började jag inse vad nationalism egentligen är. Jag hade varit villig att ge så mycket för mitt land, och nu tilläts jag inte ens gifta mig med den kvinna jag älskade! Jag kände mig både sårad och bedragen. Att uppmana Kunlaya att lämna landet var för mig detsamma som att uppmana mig att göra det. Att kämpa för att få Kunlaya att stanna i Israel var faktiskt detsamma som att kämpa för min egen rätt att bo i Israel, något jag inte var villig att göra.
Vi hade inget annat val än att flyga till ett annat land och gifta oss och sedan återvända till Israel för att göra de slutliga anordningar som måste göras innan vi kunde lämna landet. Vi lämnade Israel i november 1983 efter att först ha slutit fred med mina föräldrar. Jag hade alltid betraktat skrymteriet inom religionen som den främsta orsaken till våra, dvs. judarnas, bekymmer, men jag hade aldrig stått så långt ifrån religion som jag gjorde då.
Jag finner sanningen om Messias
Det förvånade oss att en särskild immigrationslag hindrade oss från att bo i min hustrus land. Vi måste se oss om efter ett tredje land att bo i! Vår förste son föddes i Australien, men vi kunde inte stanna där heller. Vi flyttade från land till land. När två år hade gått, började vi förlora hoppet om att finna ett land där vi kunde stanna för gott. I oktober 1985 kom vi till Nya Zeeland. ”Ännu ett genomgångsland”, tänkte vi när vi liftade norrut med vår 11 månader gamle pojke. Men hur fel hade vi inte!
En kväll blev vi bjudna på mat hos ett trevligt par. När hustrun hade hört vår berättelse, erbjöd hon sig att hjälpa oss att söka permanent uppehållstillstånd i Nya Zeeland. Dagen efter, strax innan vi skulle ta adjö, gav hon mig en liten bok som hette ”Nya testamentet” (De grekiska skrifterna). ”Läs den”, sade hon. ”Alla dess skribenter var judar.” Jag stoppade ner den i väskan och lovade att titta på den. Jag hade ingen aning om vad boken innehöll — judar läser i allmänhet inte kristen litteratur. Senare köpte vi en gammal bil och bodde i den medan vi fortsatte söderut.
Vid ett uppehåll kom jag ihåg vad jag hade lovat. Jag tog fram boken och började läsa i den. Där fick jag lära mig en del om den man som den judiska tron hade lärt mig att tycka illa om, ja rentav avsky. Till min förvåning läste jag att Jesus hade tillbringat större delen av sitt liv där jag hade tillbringat större delen av mitt, runt Galileens hav. Det han sade förvånade mig ännu mer. Jag hade aldrig hört någon tala som han.
Jag försökte finna fel hos den mannen, men jag kunde inte. I stället tyckte jag om det han lärde, och ju mer jag läste om honom, desto mer undrade jag varför judarna hade ljugit för mig om honom. Jag började förstå att jag, trots att jag aldrig hade varit religiös, hade blivit hjärntvättad av religionen på samma sätt som jag hade blivit det av nationalismen. Jag undrade: ”Varför hatar judarna honom så mycket?”
Jag fick frågan delvis besvarad, när jag läste kapitel 23 i Matteus’ evangelium. När jag läste att Jesus modigt avslöjade den tidens judiska religiösa ledares skrymteri och onda uppförande, hoppade jag bokstavligt talat upp ur stolen. ”Allt är sig likt”, tänkte jag. ”Jesu ord stämmer helt och fullt in på vår tids judiska religiösa ledare. Jag har själv sett och upplevt det!” Jag kunde inte annat än känna djup respekt för den här mannen som så oförskräckt sade sanningen. Jag sökte inte någon annan religion, men jag kunde inte ignorera kraften i Jesu undervisning.
Jag får höra namnet Jehova
Jag hade läst omkring hälften av de grekiska skrifterna, när vi kom till Milford Sound i Fiordland på Sydön. Vi parkerade bilen vid sidan av en annan bil, och intill den satt en asiatisk kvinna. Min hustru började tala med henne. När hennes brittiske man kom, berättade vi helt kort vår historia för dem. Mannen började då berätta att Gud i den nära framtiden skall tillintetgöra våra dagars regeringar och låta sin regering härska över en rättfärdig värld. Även om det lät bra, tänkte jag: ”Den här mannen drömmer.”
Mannen fortsatte att berätta om religiöst skrymteri och om kristenhetens kyrkors falska läror. Sedan sade hans hustru: ”Vi är Jehovas vittnen.” Då tänkte jag: ”Vad har de här hedningarna med judarnas Gud att göra? Och med det där namnet Jehova!” Jag kände till namnet, men det var första gången jag hörde det uttalas. Judar får inte uttala det namnet. Paret gav oss sin adress och en del biblisk litteratur, och sedan åkte vi. Föga anade vi att vårt möte med dem skulle förändra vårt liv.
Vi finner sanningen
Två veckor senare var vi tillbaka i Christchurch. Där var det ordnat så att vi skulle stanna och hjälpa till på en fårfarm som några pingstvänner ägde. På farmen läste jag ut de grekiska skrifterna och började läsa dem en gång till. Jag lade märke till hur verklig Gud var för Jesus. För första gången i mitt liv undrade jag: ”Existerar Gud verkligen?” Jag började söka svaret. Jag lyckades få tag i ett exemplar av hela Bibeln på mitt eget språk, hebreiska, och började läsa den för att få veta mer om Jehova, honom som gjorde anspråk på att vara den allsmäktige Guden.
Min hustru och jag insåg snart att det vi fick lära oss av dem som ägde farmen inte stämde med det vi läste i Bibeln, lika lite som deras uppförande. I ett skede var jag faktiskt så upprörd över hur vi blev behandlade på farmen att jag skrev ett brev och berättade om det för kvinnan som hade gett oss de grekiska skrifterna. ”Hittills har Gud, tror jag, visat oss vilken ’kristendom’ som är falsk, och nu kommer han, om han verkligen finns, att visa oss den sanna kristendomen.” Jag skrev till henne utan att veta hur rätt jag hade. Det var då jag drog mig till minnes vad de två vittnena hade sagt om skrymteriet i kyrkorna. Vi bestämde oss för att träffa vittnena igen.
Det här paret ordnade så att två andra Jehovas vittnen, som bodde i närheten, besökte oss några dagar senare. De bjöd hem oss på middag. Hemma hos dem samtalade vi om Bibeln, och vi tyckte verkligen om det vi hörde. Dagen därpå blev vi hembjudna till dem igen och hade ännu ett långt samtal. Det de visade från Bibeln lät så förnuftigt att både min hustru och jag kände att vi hade funnit något underbart, ja, sanningen!
Vi kunde knappt somna den kvällen. Vi visste att livet inte mer skulle bli som förut. Jag började läsa boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, som vittnena ger ut, och när jag läste den, kändes det som om jag hade varit blind men nu kunde se! Jag förstod meningen med livet, varför människan sattes på jorden, varför vi dör, varför Gud tillåter så mycket lidande och hur världshändelserna uppfyller Bibelns profetior. Jag lånade så många böcker jag kunde av Jehovas vittnen och satt i timmar och läste dem. Jag kunde med lätthet se att sådana läror som treenigheten, ett brinnande helvete och själens odödlighet var falska. Jag tyckte om logiken och den kraftfulla bibliska bevisföringen i publikationerna.
Jag jämför biblar och troende
De som ägde farmen försökte avskräcka oss från att studera tillsammans med Jehovas vittnen. ”De har en annan bibel, en felaktig översättning”, sade de till oss. ”Jaså, det måste jag undersöka”, sade jag. Jag lånade några bibelöversättningar av farmaren och fick även tag i ett exemplar av Nya Världens översättning av den Heliga skrift och jämförde allesammans med Bibeln på hebreiska. Det var hänförande att upptäcka att Nya Världens översättning var den mest korrekta och riktiga översättningen. Min tillit till Sällskapet Vakttornets publikationer växte.
Första gången vi var med vid ett möte i Rikets sal förstod vi inte allt som avhandlades, men vi hade inga svårigheter att förstå den fantastiska kärlek som församlingen visade oss. Det gjorde intryck på oss att namnet Jehova nämndes så ofta. ”Jehova, Jehova”, sade jag om och om igen på vägen hem från mötet. ”Nu är det inte bara ’Gud’, utan ’Jehova Gud’”, sade jag till min hustru.
Så småningom flyttade vi till Christchurch för att kunna umgås mer med Jehovas vittnen och vara med vid alla möten. Boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? lämnade inget tvivel i mitt sinne om att Jehova Gud verkligen existerar och att han är Skaparen.
Vi kommer i kontakt med palestinska bröder
Sedan vi fått kontakt med Jehovas vittnens avdelningskontor i Israel, fick jag några brev från vittnen där. Ett av breven kom från en palestinsk kvinna som bodde på Västbanken, och hon började brevet med orden: ”Min broder Rami.” Jag tyckte det var helt otroligt, eftersom palestinier var fiender till mig, och här kallar en av dem mig ”Min broder”. Jag började uppskatta den unika världsvida kärlek och endräkt som råder bland Jehovas vittnen. Jag läste att Jehovas vittnen i Tyskland sattes i koncentrationsläger under andra världskriget, att de fick lida och blev avrättade därför att de inte ville lära sig att strida mot sina andliga bröder i andra länder. Ja, det var så jag väntade mig att Jesu sanna efterföljare skulle vara. — Johannes 13:34, 35; 1 Johannes 3:16.
Vi fortsatte att göra framsteg i vårt studium. Under tiden visade immigrationsmyndigheterna på Nya Zeeland oss välvilja och lät oss stanna, vilket enbart bidrog till vår glädje. Nu kunde vi bosätta oss och tillbe Jehova i ett av världens vackraste länder.
Mina föräldrar tar ställning för sanningen
Så snart vi hade lärt känna dessa underbara sanningar från Bibeln började jag naturligtvis skriva om dem till mina föräldrar. De hade redan uttryckt en önskan att få komma och hälsa på oss. ”Jag har funnit något som är mer värt än all världens pengar”, skrev jag för att väcka deras förväntningar. De kom till Nya Zeeland i slutet av år 1987, och vi började nästan genast tala om Bibelns sanning. Min far trodde att tron på Jesus hade gjort mig galen och gjorde allt för att bevisa att jag hade fel. Vi hade hetsiga debatter nästan varje dag. Men så småningom övergick debatterna i lugnare samtal, och samtalen i ett bibelstudium. Den uppriktiga kärlek som vittnena visade mot mina föräldrar gjorde att de kunde urskilja det vackra och det logiska i sanningen.
Vilken glädje jag kände då mina föräldrar befriades från slaveriet under falsk religion och senare även från nationalism! När de hade varit hos oss i fyra månader, tog de sanningen med sig och återvände till sin hemstad vid Galileens hav. Där fortsatte de att studera tillsammans med två Jehovas vittnen från den närmast belägna församlingen, som låg 65 kilometer därifrån. Det dröjde inte länge förrän de började tala med andra om Jehova och hans ord. Några dagar innan kriget vid Persiska viken började symboliserade de sitt överlämnande åt Jehova.
Under tiden hade min hustru och jag anslutit oss till Jehovas vittnens världsvida familj, vilket vi gjorde när vi offentligt symboliserade vårt överlämnande åt Jehova Gud i juni 1988. Då visste jag att det bara fanns ett sätt för mig att tjäna Jehova, och det var som heltidsförkunnare, och därför började jag i heltidstjänsten vid första möjliga tillfälle. Jag glömmer aldrig hur mycket jag var villig att göra för mitt land, ja även riskera livet för det. Hur mycket mer borde jag då inte vara villig att göra för Jehova Gud, som jag vet aldrig kommer att göra mig besviken! — Hebréerna 6:10.
Vi tackar Jehova för det fantastiska hopp han ger oss, hoppet att planeten jorden snart skall bli ett vackert hem för dem som uppriktigt älskar rättfärdighet — ett hem fritt från nationalism och falsk religion och följaktligen fritt från krig, lidande och orättvisa. (Psalm 46:8, 9) — Berättat av Rami Oved.
[Bild/Karta på sidan 17]
(För formaterad text, se publikationen)
LIBANON
SYRIEN
ISRAEL
Tiberias
Ockuperade områden
Jeriko
Jerusalem
Gazaremsan
JORDAN
[Bild på sidan 18]
Rami Oved med sin familj i dag