En solförmörkelse och astronomins tjusning

DEN 10 maj 1994 var en mycket speciell dag för vissa människor i Nordamerika. Då inträffade nämligen en ringformig solförmörkelse. Under några få korta timmar blev miljontals människor medvetna om astronomins tjusning. Men vad är egentligen en förmörkelse?

I astronomiska sammanhang innebär en förmörkelse ”ett partiellt eller fullständigt bortskymmande, beroende på observatörens position, av en himlakropp medelst en annan”. (The American Heritage Dictionary of the English Language) En sol- eller månförmörkelse inträffar bara när jorden, solen och månen befinner sig på en nästan rät linje. Om det blir en solförmörkelse eller en månförmörkelse beror på vilken himlakropp som blir bortskymd. Ibland är det jorden som kastar sin skugga på månen, och resultatet blir då en månförmörkelse. I maj förra året var det däremot månen som kastade sin skugga på jorden i ett smalt band på mellan 230 och 310 kilometer. Månen passerade således mellan jorden och solen och dolde så gott som fullständigt solen. Månskuggan svepte fram över Stilla havet och Nordamerika från sydväst mot nordost. Månen tycktes passera långsamt framför solen, men i själva verket rörde sig månskuggan över jorden med en hastighet av cirka 3.200 kilometer i timmen.

Människor använde alla möjliga metoder för att kunna betrakta solförmörkelsen utan att skada ögonen. Somliga tittade på den genom svetsglasögon. Andra använde ett starkt filter. Åter andra projicerade en bild av förmörkelsen på papper genom ett litet hål. En fotograf lät någon hålla upp ett durkslag mot solen, och när ljuset passerade genom hålen i durkslaget, projicerades massor av små bilder av förmörkelsen på marken. Liknande effekter uppstod när ljuset passerade genom trädens lövverk. En annan metod var att låta ljuset passera genom en kikare för att få en dubbel bild på en mörk yta.

Högst fem solförmörkelser och högst tre månförmörkelser kan äga rum på ett år. ”Minst två solförmörkelser av något slag måste inträffa varje år”, sägs det i The International Encyclopedia of Astronomy. Varje förmörkelse är emellertid synlig endast på vissa platser. En nordamerikan som missade solförmörkelsen år 1994 måste därför vänta till år 2012 för att få en ny chans eller också resa till Peru, Brasilien eller Sibirien, om han vill se en tidigare.a

Mystiken kring totala sol- och månförmörkelser

Totala solförmörkelser, när månen helt skymmer solen, vållade skräck och panik i forna tider. Varför det? The International Encyclopedia of Astronomy förklarar: ”Mystiken kring en total förmörkelse förstärks av att den oinvigde inte får någon förvarning om det annalkande skådespelet, eftersom månen inte är synlig när den närmar sig solen.” Själva skådespelet beskrivs på följande sätt: ”Himlen blir mörkare och antar ofta en kuslig, grönaktig ton, som är helt obeskrivbar och helt olik den fördunkling som orsakas av moln. ... Under de sista sekunderna av den partiella fasen avtar ljuset snabbt, det blir märkbart kallare, fåglar slår sig ner för att sova, vissa blommor sluter sina kalkar och vinden mojnar. ... Mörkret lägrar sig över nejden.”

I sin bok The Story of Eclipses beskriver George Chambers ”en av de mest berömda [sol]förmörkelserna under medeltiden ... , synlig som en total förmörkelse i Skottland”, vilken inträffade den 2 augusti 1133. William av Malmesbury skrev: ”Vid sjätte timmen den dagen höljde solen sin strålande yta ... i ett fasansfullt mörker och oroade människors hjärtan genom en förmörkelse.” En forntida anglosaxisk krönika förklarade att ”människor blev storligen förvånade och förskräckta”.

Chambers’ bok innehåller också en målande beskrivning av en månförmörkelse som inträffade den 2 september 1830. Två ögonvittnen som var på resa i Afrika berättar: ”När månen skymdes mer och mer, greps alla av fruktan. Allteftersom förmörkelsen framskred, blev de alltmer förskräckta. Alla sprang upprörda i väg för att rapportera saken för sin härskare, ty det fanns inte ett enda moln som kunde åstadkomma en så djup skugga, och de kunde inte förstå förmörkelsens natur eller innebörd.”

I vår moderna tid har den astronomiska forskningen skingrat människans fruktan för solförmörkelser — vi vet att solen kommer att visa sig igen.

Hur jesuiterna utnyttjade en solförmörkelse

År 1629 lyckades jesuitiska missionärer i Kina vinna kejsarens ynnest med hjälp av en solförmörkelse. Hur gick det till?

Jesuiterna hade lagt märke till att ”den kinesiska månkalendern var felaktig, vilket den hade varit i hundratals år. Kejsarens astronomer hade gång på gång gjort felberäkningar i sina förutsägelser av solförmörkelser. ... Jesuiternas stora chans kom när en förmörkelse förväntades äga rum på förmiddagen den 21 juni 1629. Kejsarens astronomer förutsade att förmörkelsen skulle inträffa klockan 10.30 och att den skulle vara i två timmar. Jesuiterna beräknade att förmörkelsen inte skulle komma förrän klockan 11.30 och att den skulle vara i endast två minuter.” Vad hände?

”När den stora dagen kom och klockan blev 10.30, lyste solen fortfarande med full glans. Kejsarens astronomer hade fel, men hade jesuiterna rätt? Exakt klockan 11.30 började förmörkelsen och varade i endast två minuter, precis som jesuiterna hade förutsagt. Kejsarens förtroende för dem var nu grundmurat.” — Daniel J. Boorstin: The Discoverers.

Astronomin och Bibeln

Även Bibeln innehåller astronomiska upplysningar. Flera stjärnbilder nämns i Jobs bok. Jehova uppmanar också sina tjänare att granska stjärnhimlen, inte för att ägna sig åt astrologi eller annan falsk tillbedjan, utan för att inse och uppskatta det storslagna i hans skapelse. Profeten Jesaja blev inspirerad att skriva: ”Lyft upp era ögon mot höjden och se. Vem har skapat dessa ting? Det har Han som för ut hären av dem, ja efter antal; dem alla kallar han rentav vid namn. På grund av överflödet på dynamisk energi, också därför att han är väldig i kraft, saknas inte en enda av dem.” — Jesaja 40:26.

Job erkände också Skaparens överhöghet, när han sade om honom: ”Han ... som gör stjärnbilden Ash [möjligen Stora Björnen], stjärnbilden Kesil [möjligen Orion] och stjärnbilden Kima [möjligen stjärnhopen Plejaderna i stjärnbilden Oxen] och Söderns inre rum [troligen stjärnbilderna på södra halvklotet].” — Job 9:7—9.

Så fascinerande det kommer att bli att studera astronomi, när Jehova skänker lydiga människor evigt liv! Då kommer universums hemligheter undan för undan att uppenbaras, allteftersom vi kommer till insikt om Guds uppsåt i förbindelse med det omätliga universum. Då kommer vi att kunna upprepa Davids ord med ännu större inlevelse: ”När jag ser dina himlar, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en dödlig människa, att du kommer ihåg henne, och en jordemänniskas son, att du tar dig an honom?” — Psalm 8:3, 4.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 12]

Foto genom tillmötesgående från NASA/Finley-Holiday Film Corporation