Hur kunde de?
HUR kunde människor rättfärdiga slavhandeln? Historiker påpekar att det ända fram till 1700-talet var mycket få som ifrågasatte det moraliska i slaveriet. Boken The Rise and Fall of Black Slavery förklarar: ”Vid den tid då Columbus råkade stöta på de västindiska öarna hade varken kyrkan eller de skrifter som den godkände gett presumtiva kolonister någon antydan om att deras bruk av tvångsarbete kunde betraktas som omoraliskt, även om några enstaka präster hade låtit förstå att de hyste vissa betänkligheter. ... Det fanns ingenting som tydde på att slaveriet såsom institution, intimt sammanflätat med hela det europeiska samhället, borde sättas i fråga.”
När den transatlantiska slavhandeln hade kommit i gång på allvar, var det många präster som använde sig av religiösa argument för att försvara slaveriet. I boken American Slavery heter det: ”Protestantiska präster [i Amerika] spelade en framträdande roll när det gällde att försvara slaveriet. ... Det kanske vanligaste och mest effektiva religiösa argumentet var att slaveriet helt enkelt var ett led i Guds plan att låta människor som hittills varit hedningar få del av kristendomens välsignelser.”
Men för att kunna försvara den ofta grymma och kränkande behandling som slavarna utsattes för krävdes kraftigare argument än förespeglingar om framtida ”välsignelser”. Såväl slavägarna i Amerika som författare och filosofer i Europa försökte därför intala sig själva att svarta och vita inte var likvärdiga. Edward Long, en plantageägare som längre fram skrev boken History of Jamaica, sade till exempel: ”När vi tänker på dessa människors karaktär och de stora olikheterna mellan dem och den övriga mänskligheten, måste vi då inte dra slutsatsen att de tillhör en annan art?” Konsekvenserna av ett sådant tänkesätt framgår av följande uttalande av en guvernör på ön Martinique: ”Jag har nått det stadium att jag fullt och fast tror att man måste behandla negrer på samma sätt som man behandlar djur.”
Med tiden kom emellertid ekonomiskt egenintresse och humanitära hänsyn att samverka i att göra slut på den transatlantiska slavhandeln. Afrikanerna själva motstod slaveriet redan från början, och i slutet av 1700-talet var revolter vanligt förekommande. Oroliga slavägare började finna sin situation alltmer ohållbar. De började också ifrågasätta om det inte skulle vara billigare att leja arbetare vid behov än att hålla slavar.
Samtidigt började också moraliska, religiösa och humanitära argument mot slaveriet väcka allt större genklang i Europa och Amerika. Abolitionistiska rörelser fick stort inflytande. Trots att slavhandeln blev förbjuden i lag i många länder från och med år 1807, levde dess verkningar kvar.
TV-programmet The Africans: A Triple Heritage (Afrikanerna: Ett trefaldigt arv) gjorde sig till tolk för Afrikas söner och döttrar: ”Långt före slavhandelns tid bodde vi i ... Afrika. Men sedan kom främlingar dit och förde bort några av oss. I dag är vi så kringspridda att solen aldrig går ner över Afrikas ättlingar.” Att det i dag finns miljontals människor av afrikansk härkomst i Nord- och Sydamerika, den karibiska övärlden och Europa är ett konkret bevis på slavhandelns följder.
Vem som bar skulden för den transatlantiska slavhandeln är en fråga som fortfarande är föremål för debatt. En expert på Afrikas historia, Basil Davidson, skriver i sin bok The African Slave Trade: ”Afrika och Europa bar gemensamt ansvaret.”
”Må ditt kungarike komma”
Vi kan lära oss något av allt detta — något som har med mänskligt styre att göra. Den vise mannen skrev: ”Jag ... [såg] alla handlingar av förtryck som utförs under solen, och se! de förtrycktas tårar, men de hade ingen tröstare; och på deras förtryckares sida fanns makt.” — Predikaren 4:1.
Tyvärr är dessa ord, som skrevs långt innan den afrikanska slavhandeln tog sin början, fortfarande sanna. De förtryckta och deras förtryckare finns fortfarande bland oss, och i vissa länder även slavar och deras herrar. Men de kristna vet att Jehova snart, med hjälp av sitt kungarike, ”kommer att befria den fattige som ropar på hjälp, också den betryckte och den som ingen hjälpare har”. (Psalm 72:12) Av detta och andra skäl fortsätter de att frambära denna bön till Gud: ”Må ditt kungarike komma.” — Matteus 6:10.