Bibelns syn

Förlåta och glömma — Går det?

”JAG KOMMER ATT FÖRLÅTA DERAS MISSGÄRNING, OCH DERAS SYND SKALL JAG INTE MER KOMMA IHÅG.” — JEREMIA 31:34.

DESSA ord, som nedtecknades av profeten Jeremia, uppenbarar något anmärkningsvärt om Jehovas barmhärtighet: När han förlåter, så glömmer han också. (Jesaja 43:25) Bibeln säger vidare: ”Såsom Jehova villigt har förlåtit er, just så skall också ni göra.” (Kolosserna 3:13) Som kristna bör vi därför efterlikna Jehova i att förlåta.

Men det uppstår några viktiga frågor. Kommer Jehova verkligen inte längre ihåg våra synder, när han förlåter oss? Och måste vi, när vi förlåter, glömma i den bemärkelsen att vi inte kan påminna oss saken längre? Kan det sägas att vi inte riktigt har förlåtit, om vi inte förlåter så?

Hur Jehova förlåter

Att förlåta innebär att inte längre känna förbittring eller hysa agg. När Jehova förlåter, förlåter han fullständigt.a Psalmisten David skrev: ”Han [Jehova] kommer inte för alltid att fortsätta att klandra, inte heller kommer han att fortsätta att vara förbittrad till obestämd tid. Så långt bort som soluppgången är från solnedgången, så långt bort har han avlägsnat våra överträdelser från oss. Som en far visar barmhärtighet mot sina söner, så har Jehova visat barmhärtighet mot dem som fruktar honom.” — Psalm 103:9, 12, 13.

Hur fullständigt Gud förlåter synder framgår också av Apostlagärningarna 3:19: ”Ändra därför sinne och vänd om, för att få era synder utplånade.” Uttrycket ”få ... utplånade” är översatt från ett grekiskt verb (e·xa·lẹi·fo) som betyder ”torka bort, stryka bort”. (Se Uppenbarelseboken 7:17; 21:4.) I The New International Dictionary of New Testament Theology heter det: ”Här och kanske också på andra ställen innehåller verbet högst sannolikt tanken på att putsa ytan på en skrivtavla av vax för att åter kunna använda den.” Ordet för alltså tanken till att något skrivet raderas ut eller att en griffeltavla suddas ren. När vi ångrar våra synder torkar Jehova det förflutna rent eller stryker ett streck över det. Innebär det att han inte längre kommer ihåg våra synder? Låt oss ta ett exempel som finns upptecknat i Bibeln.

När kung David begick äktenskapsbrott med Batseba och längre fram försökte dölja detta genom att se till att hennes man blev dödad, sände Jehova profeten Natan för att tillrättavisa David. (2 Samuelsboken 11:1—17; 12:1—12) Med vilket resultat? David ångrade sig uppriktigt, och Jehova förlät honom. (2 Samuelsboken 12:13; Psalm 32:1—5) Glömde Jehova Davids synder? Inte alls! Bibelskribenterna Gad och Natan nedtecknade senare hela händelsen i Andra Samuelsboken (fullbordad omkring 1040 f.v.t.) kort före Davids död.

Uppteckningen eller minnet av Davids synder och även uppteckningen av hans ånger och den därpå följande förlåtelse han fick av Jehova fortlever till den dag som i dag är till nytta för dem som nu läser Bibeln. (Romarna 15:4; 1 Korinthierna 10:11) Eftersom ”Jehovas uttalande [som finns i Bibeln] består för evigt”, kommer faktiskt berättelsen om Davids synder aldrig att glömmas. — 1 Petrus 1:25.

Hur kan det då sägas att Jehova drar ett streck över det förflutna, om vi uppriktigt ångrar våra synder? Hur kan vi förstå Jehovas ord: ”Jag kommer att förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg”? — Jeremia 31:34.

Hur Jehova glömmer

Det hebreiska verb som här har översatts med ”komma ihåg” (za·khạr) avser inte bara att erinra sig det förflutna. Enligt Theological Wordbook of the Old Testament kan det betyda ”nämna, förklara, läsa upp, tillkännage, åkalla, bevara minnet av, anklaga, bekänna”. I Theologisches Wörterbuch zum Alten Testament heter det: ”[Za·khạr] uttrycker faktiskt mycket ofta en handling eller förekommer tillsammans med ett verb som uttrycker handling.” När Jehova säger om sitt egensinniga folk att han ”kommer ... ihåg deras missgärning”, menar han således att han skall vidta åtgärder mot dem för deras brist på ånger. (Jeremia 14:10) När Jehova å andra sidan säger: ”Deras synd skall jag inte mer komma ihåg”, försäkrar han oss att han inte, när han väl har förlåtit våra synder, kommer att ta upp dem igen för att anklaga, fördöma eller straffa oss.

Genom profeten Hesekiel förklarade Jehova i vilken bemärkelse han förlåter och glömmer: ”Vad nu den ondskefulle angår, ifall han skulle vända om från alla sina synder som han har begått och han verkligen skulle hålla alla mina stadgar och utöva rättvisa och rättfärdighet, kommer han med visshet att förbli vid liv. Han kommer inte att dö. Alla hans överträdelser som han har begått — de kommer inte att bli ihågkomna till hans nackdel. För sin rättfärdighet som han har utövat kommer han att förbli vid liv.” (Hesekiel 18:21, 22; 33:14—16) Ja, när Jehova förlåter en ångerfull syndare, stryker han ett streck över synderna och glömmer dem i den bemärkelsen att han inte någon gång i framtiden kommer att vidta åtgärder mot personen i fråga för dessa synder. — Romarna 4:7, 8.

Eftersom vi är ofullkomliga kan vi aldrig förlåta i fullkomlig bemärkelse som Jehova gör — hans tankar och vägar är ju så oändligt mycket högre än våra. (Jesaja 55:8, 9) I vilken utsträckning kan vi då rimligtvis förväntas förlåta och glömma när andra syndar mot oss?

Hur vi kan förlåta och glömma

”Förlåt varandra villigt”, uppmanas vi i Efesierna 4:32. Enligt lexikografen W. E. Vine har det grekiska ord som kan återges ”villigt förlåta” (kha·rị·zo·mai) innebörden ”villkorslöst bevilja en ynnest”. Det är inte så svårt att förlåta mindre förseelser som begås mot oss, och om vi hela tiden är medvetna om att vi själva också är ofullkomliga, kan vi lättare ha överseende med andras brister. (Kolosserna 3:13) När vi förlåter slår vi bort förbittringen, och vårt förhållande till den som har försyndat sig mot oss behöver inte lida någon bestående skada. Med tiden kommer antagligen minnet av en sådan mindre försyndelse att förblekna.

Men hur är det då om andra begår allvarligare synder mot oss och vållar oss stor skada? I extrema fall, till exempel vid incest, våldtäkt och mordförsök, kan en rad faktorer vara inbegripna för att vi skall ge förlåtelse, i synnerhet om personen som har syndat mot oss inte erkänner sin synd, inte ångrar sig och inte kommer med en ursäkt.b (Ordspråken 28:13) Jehova förlåter inte obotfärdiga och förhärdade syndare. (Hebréerna 6:4—6; 10:26) Om ett sår är djupt kanske vi aldrig lyckas fullständigt avlägsna det som har hänt ur vårt sinne. Men vi kan finna tröst i försäkran att i den kommande nya världen kommer ”de förra tingen ... inte att bli ihågkomna, inte heller kommer de att stiga upp i hjärtat”. (Jesaja 65:17; Uppenbarelseboken 21:4) Vad det än är som vi då kan minnas, så kommer det inte då att vålla oss den djupa skada eller smärta som vi nu kan känna.

I andra fall kanske vi måste ta vissa initiativ för att reda upp saken innan vi kan förlåta, till exempel tala med den som har försyndat sig mot oss. (Efesierna 4:26) Därigenom kan eventuella missförstånd klaras upp, lämpliga ursäkter framföras och förlåtelse ges. Hur är det då med att glömma? Vi kanske aldrig helt kan glömma det som har gjorts, men vi kan glömma det i den bemärkelsen att vi inte hyser agg mot personen i fråga eller i framtiden drar upp det igen. Vi skvallrar inte heller om det, och vi undviker inte heller helt den person som har försyndat sig mot oss. Men det kanske kan ta lite tid att reparera vårt förhållande till personen, och vi kanske inte kan känna samma förtrolighet som tidigare.

För att ta ett exempel: Tänk dig att du i förtroende berättar något högst personligt för en vän som du litar på och att du senare får veta att han har spritt ut detta till andra, till stor förlägenhet eller stort förfång för dig. Du kontaktar honom och resonerar igenom saken, och han är mycket ledsen och ber om ursäkt och ber att du skall förlåta. När du hör hans uppriktiga ursäkt får ditt hjärta dig att förlåta honom. Glömmer du lätt det som har hänt? Antagligen inte, och du skulle säkert vara mycket försiktig med att anförtro dig åt honom i framtiden. Men du förlåter honom verkligen, och du fortsätter inte att älta saken med honom. Du hyser inte agg, och du skvallrar inte heller om det till andra. Du kanske inte känner dig lika förtrolig med honom som tidigare, men du älskar honom fortfarande som din kristne broder. — Jämför Ordspråken 20:19.

Men tänk om den som har försyndat sig inte, trots dina ansträngningar att göra upp saken, medger att han har handlat fel och inte ber om ursäkt. Kan du då förlåta i den bemärkelsen att du inte hyser agg? Att vi förlåter andra innebär inte att vi överser med eller bagatelliserar det de har gjort. Agg och förbittring är en tung börda att bära på, en börda som helt kan uppta våra tankar och beröva oss friden. Om vi väntar på en ursäkt som aldrig kommer, kanske vi bara blir ännu mer frustrerade. Då låter vi faktiskt den person som har försyndat sig mot oss behärska våra känslor. Vi måste således förlåta andra eller slå bort förbittringen, inte bara för deras skull, utan också för vår egen, för att kunna leva vidare.

Det är inte alltid så lätt att förlåta andra, men när det finns uppriktig ånger kan vi försöka efterlikna Jehova i fråga om att förlåta. När han förlåter ångerfulla syndare, hyser han inte agg, utan han stryker ett streck över deras synder och glömmer dem genom att han inte kommer att dra upp dem igen i framtiden. Vi kan också arbeta på att inte hysa agg, när den person som har försyndat sig mot oss ångrar sig. Men det kan finnas tillfällen då vi faktiskt inte är förpliktade att förlåta. Inget offer för en ytterst orättvis eller grym behandling bör tvingas förlåta en obotfärdig syndare. (Jämför Psalm 139:21, 22.) Men i de flesta fall, när andra syndar mot oss, kan vi förlåta i den bemärkelsen att vi inte hyser agg, och vi kan glömma i den bemärkelsen att vi inte någon gång i framtiden drar upp saken igen.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 9]

Josef och hans bröder