”Tack, mamma, för att du tog mig hem”

JAG var alltid orolig när min make, Glen, gav sig i väg för att flyga, och jag kunde inte bärga mig tills han kom hem igen. Oftast flög han för nöjes skull, men den här gången hade någon hyrt honom för att ta några flygbilder. Vår yngre son, Todd, följde med honom. Glen var alltid noggrann som pilot och tog aldrig några onödiga risker.

När telefonen ringde den där söndagseftermiddagen, den 25 april 1982, hade jag onda aningar när jag svarade. Det var min svåger. ”Glen och Todd har råkat ut för en flygolycka”, sade han. ”Vi träffas på sjukhuset.”

Tillsammans med min 13-årige son, Scott, bad jag en bön och skyndade i väg till sjukhuset. När vi kom fram fick vi veta att planet hade kraschat omkring tio mil norr om staden New York. (Den exakta olycksorsaken blev aldrig klarlagd.) Glen och Todd var vid liv, men deras tillstånd var kritiskt.

Jag undertecknade formulären som gav läkarna tillstånd att ge den nödvändiga behandlingen. Som ett Jehovas vittne kunde jag dock inte gå med på användandet av blodtransfusioner. Att göra det skulle ha inneburit en överträdelse av Bibelns befallning att man skall fortsätta med att ”avhålla ... [sig] från blod”. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Glen hade ett medicinskt dokument som tydligt angav hans övertygelse i den här frågan. Däremot gav vi läkarna tillåtelse att använda plasmasubstitut som inte innehöll blod.a

Glen hade svåra skall- och bröstskador. Han dog inom några få timmar. Att gå in i väntrummet till min son Scott och tala om för honom att hans far just hade dött var det svåraste jag har varit med om i hela mitt liv. Han kastade sig om halsen på mig och sade: ”Vad skall jag göra nu? Jag har just förlorat min bäste vän!” Ja, Glen hade varit den bästa vännen för båda sina söner och hade tillbringat tid tillsammans med dem både i samband med avkoppling och vid tillbedjan. Han var också min bäste vän och min äkta make. Hans död var en fruktansvärd förlust.

Vi håller fast vid vår övertygelse

Todd hade brutit ett ben och ett finger; käkbenen var krossade, och dessutom hade han fått en allvarlig hjärnskada. Han föll i koma. Så svårt det var att se min nioårige son, som för bara några timmar sedan hade varit så full av liv! Todd hade alltid varit en så härligt aktiv pojke. Han var pratsam och älskade att sjunga och spela. Nu var han inte ens medveten om att vi var där.

Läkarna, som fruktade att Todd skulle behöva opereras, krävde att jag skulle ge mitt samtycke till en blodtransfusion. Jag vägrade. De svarade med att skaffa fram ett domstolsutslag som gav dem tillåtelse att använda blod. Det visade sig emellertid inte vara nödvändigt att operera, och Todd hade inte haft några inre blödningar. Några dagar senare sade emellertid läkarna till mig att de tänkte ge honom blod i alla fall. Vi blev chockade. ”Vi måste helt enkelt göra det!” var den enda förklaring hans läkare gav oss. De kastade utan vidare våra religiösa trosuppfattningar åt sidan och gav Todd tre enheter blod. Jag kände mig oerhört hjälplös.

Under flera dagar efter olyckan var vi förstasidesnyheter. Lokaltidningen fick läsarna att tro att Glen hade dött på grund av att han hade vägrat att ta emot blod, och man citerade till och med en läkare som hade uttryckt den uppfattningen! Detta var inte sant. Senare bekräftade undersökningsläkaren att Glen helt enkelt inte skulle ha kunnat överleva sina svåra skall- och bröstskador. Som väl var blev flera representanter för Jehovas vittnen inbjudna till den lokala radiostationen för att förklara vår på Bibeln grundade ståndpunkt. Detta ledde till en del god publicitet, och Jehovas vittnens ståndpunkt i fråga om blodet blev ett allmänt samtalsämne i vårt arbete från dörr till dörr.

Ansträngningar att få Todd att återhämta sig

Todd förblev i ett tillstånd av koma. Sedan, den 13 maj, vände en sköterska på honom i hans säng, och då, äntligen, öppnade han ögonen! Jag kramade honom och försökte tala med honom, men det blev ingen reaktion. Han kunde inte ens blinka eller trycka min hand. Men från och med då började han göra stadiga framsteg. När vi kom in i rummet, vände han huvudet mot dörren. När vi talade till honom, såg han på oss. Men förstod Todd verkligen att vi var där? Vi visste inte det. Vi började arbeta för att hålla honom mentalt och fysiskt stimulerad. Från första dagen talade vi med honom, läste för honom och spelade kassettband med musik och bibliska artiklar. Jag spelade till och med gitarr för honom. Det var terapi för oss båda.

Vi fick mycket hjälp från församlingen av Jehovas vittnen. Min äldre son, Scott, påminde sig nyligen: ”Två familjer tog mig bokstavligen till sig som om jag varit deras egen son, och de tog mig med på semester tillsammans med deras familj.” Andra klippte vår gräsmatta, tvättade våra kläder och lagade mat åt oss. Vänner och släktingar turades också om att sitta hos Todd på sjukhuset om nätterna.

Under flera veckor kunde Todd likväl inte visa någon reaktion på denna omsorg — inte ens med ett leende. Så fick han lunginflammation. Läkaren bad mig om lov att ansluta Todd till respiratorn igen. Risken var att han kunde bli varaktigt beroende av den. Tänk bara: Detta avgörande som gällde liv och död låg i mina händer! Men när det var fråga om en blodtransfusion, hade man fullständigt ignorerat mina önskemål! Hur som helst valde vi att använda respiratorn och hoppades på det bästa.

Samma eftermiddag återvände jag hem för att snygga till mig. I trädgården framför huset stod en man som representerade myndigheterna. Han upplyste mig om att vi var tvungna att sälja vårt hus, eftersom man behövde plats för en väg som skulle byggas ut. Nu hade vi ytterligare ett stort problem att brottas med. Jag hade alltid sagt till andra att Jehova aldrig skulle låta oss gå igenom mer än vad vi kan klara av. Jag brukade citera orden i 1 Petrus 5:6, 7: ”Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja er vid bestämd tid; medan ni kastar allt ert bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om er.” Nu sattes min tro och förtröstan på Jehova under provsättning som aldrig tidigare.

Veckorna kom och gick, och Todd fick den ena infektionen efter den andra. Dagarna fylldes av blodprover, ryggmärgsprover, benundersökningar, hjärnröntgen, lungprover och oändliga röntgenundersökningar. Till sist, i augusti, hade Todds kroppstemperatur återgått till det normala, och då kunde man också ta bort de sonder som Todd hade haft för att få näring och andas! Nu stod vi inför den största utmaningen av dem alla.

Att komma hem

Läkarna hade sagt att det bästa för Todd vore att komma till ett sjukhem. En läkare påminde om att Scott och jag måste leva vårt eget liv. Till och med en del välmenande vänner resonerade på liknande sätt. Men vad de inte insåg var att Todd i högsta grad var en del av vårt liv! Och om vi kunde klara av att vårda honom hemma, så skulle han vara omgiven av dem som älskade honom och som delade hans tro.

Vi köpte en rullstol och en sjukhussäng. Några vänner hjälpte oss att slå ut en vägg i mitt sovrum, installera skjutbara glasdörrar och bygga en plattform och en ramp utomhus, så att man skulle kunna köra in Todd direkt till hans sovrum.

På morgonen den 19 augusti var det dags att ta hem min son, som fortfarande låg i halvkoma. Todd kunde hålla ögonen öppna och röra lite grann på högra benet och armen, men hans läkare förutspådde att han inte skulle bli så mycket bättre. Några veckor senare tog vi Todd till en mycket välrenommerad neurolog, bara för att få höra de där orden upprepas. Men ändå var det en underbar känsla att få ta hem honom! Min mor och några nära vänner var där och väntade på oss. Vi var till och med på Rikets sal tillsammans den kvällen. Det gav oss en föreställning om vilka enorma ansträngningar det skulle innebära att vårda Todd.

Att vårda Todd i hemmet

Att vårda en handikappad person visade sig vara oerhört mycket mer tidskrävande än vi hade föreställt oss. Det tog över en timme för Todd att äta en måltid. Det tar mig fortfarande nästan en timme att tvätta honom med en tvättsvamp, klä på honom och tvätta hans hår. Att bada bubbelpool kan ta honom gott och väl två timmar. Att resa någonstans är en stor händelse som fordrar avsevärd fysisk ansträngning. Även om Todd har gjort stora framsteg på senare tid, har han stora svårigheter att sitta upprätt, även med hjälp av en justerbar rullstol; därför har han vanligtvis behövt ligga raklång på golvet. Under flera år satt jag med honom på golvet i den bakre delen av Rikets sal. Vi lät i alla fall inte detta hindra oss från att vara närvarande vid kristna möten, och vanligtvis var vi där i tid.

Våra tålmodiga ansträngningar har gett resultat. Läkarna trodde för en tid att olyckan hade gjort Todd döv och blind. Före olyckan hade jag emellertid börjat lära mina pojkar teckenspråk. Under den första veckan hemma började Todd teckna ja och nej på frågor som vi ställde. Längre fram utvecklade han förmågan att peka. Vi brukade visa honom bilder på vänner och be honom peka ut vissa av dem, och det gjorde han riktigt. Han kunde likaså uppfatta siffror och bokstäver rätt. Längre fram gick vi över till ord. Hans uppfattningsförmågor var välbehållna! Så i november, bara sju månader efter olyckan, inträffade en efterlängtad händelse.

Todd log. Och i januari följdes hans leende av skratt.

Som du kommer ihåg blev vi tvungna att sälja vårt hus. Men det skulle visa sig vara en välsignelse i förklädnad, eftersom vårt tvåvåningshus var litet och lade stora hinder i vägen för Todds rörlighet. Eftersom vi inte hade så mycket pengar, skulle det bli svårt att hitta ett hus som passade våra behov. En vänlig mäklare hittade ändå ett. Huset ägdes av en änkeman vars hustru hade varit rullstolsburen, och huset hade byggts och anpassats efter hennes behov. Alldeles utmärkt för Todd!

Huset behövde förstås rengöras och målas. Men när vi var redo att måla, kom mer än 25 vänner från vår församling med rollrar och penslar i händerna.

Att klara av det dagliga livet

Glen hade alltid tagit hand om familjens affärer, betalat räkningar och liknande. Jag kunde utan alltför stora problem ta över det som rörde den sidan av livet. Men Glen hade inte tyckt att det var så viktigt att ha ett testamente eller ett gott försäkringsskydd. Vi skulle ha besparats många ekonomiska bekymmer — varav en del håller i sig fortfarande — om han hade tagit sig tid till att sköta om detta. Efter att ha sett vad vi varit med om började många av våra vänner se till att ha ordning på sina förhållanden i detta avseende.

Att tillfredsställa våra känslomässiga och andliga behov var en annan utmaning. Efter det att Todd hade kommit hem från sjukhuset uppträdde somliga som om krisen var över. Men Scott behövde fortfarande hjälp och uppmuntran. De vykort, brev och telefonsamtal som vi fick kommer alltid att vara kära minnen. Jag minns ett brev vi fick från en person som gav oss ekonomiskt bistånd. I brevet stod det: ”Jag undertecknar inte det här brevet, eftersom jag inte vill att ni skall tacka mig, utan att ni skall tacka Jehova, eftersom det är han som får oss att nå ut till varandra med vår kärlek.”

Vi har dock lärt oss att inte vara fullständigt beroende av andra för att få uppmuntran, utan vidta positiva steg för att hjälpa oss själva. När jag känner mig nere, försöker jag ofta tänka på andra. Jag tycker om att baka och att laga mat, och lite då och då bjuder jag hem några vänner eller bakar någonting för att ge bort. När jag verkligen är slutkörd eller behöver lite andrum, tycks det alltid komma en inbjudan till middag eller lunch eller en inbjudan att resa bort ett veckoslut tillsammans med vänner. Ibland erbjuder sig någon till och med att stanna hos Todd ett tag, så att jag kan gå ärenden eller gå och handla.

Scott, min äldste son, har också varit en underbar välsignelse. Närhelst det var möjligt tog Scott med sig Todd till bjudningar och sällskaplig samvaro. Han fanns alltid till hands för att hjälpa till med vården av Todd på ett eller annat sätt, och han klagade aldrig över att han behövde ta på sig för mycket ansvar. Scott sade en gång: ”Om jag någon gång kom på mig själv med att önska att jag hade ett mera ’normalt’ liv, så påminde jag mig snabbt hur mina erfarenheter hade dragit mig närmare Gud.” Jag tackar dagligen Jehova för att han låtit mig få en sådan kärleksfull, andligt sinnad son. Han tjänar som biträdande tjänare i sin församling och gläds över att vara i heltidstjänsten tillsammans med sin hustru.

Och Todd då? Han har fortsatt att göra stadiga framsteg. Inom några år började han tala igen. Till en början var det korta ord. Sedan blev det meningar. Nu kan han till och med uttrycka sig vid kristna möten. Han arbetar hårt på att lära sig att tala mer flytande, och talterapi har varit till hjälp. Fortfarande älskar han att sjunga — särskilt i Rikets sal. Han förblir också optimistisk vid alla tillfällen. Med hjälp av en gåstol kan han nu stå upp. För en tid sedan fick vi möjlighet att berätta en del av våra erfarenheter vid en av Jehovas vittnens sammankomster. När Todd tillfrågades vad han skulle vilja säga till alla de närvarande bröderna och systrarna, sade han: ”Var inte oroliga. Jag kommer att bli bättre.”

Vi ger all ära åt Jehova för att han har uppehållit oss genom allt detta. Vi har sannerligen fått lära oss att förlita oss på honom på ett sätt som aldrig förr. Alla dessa sömnlösa nätter, allt det hårda arbete det inneburit att sörja för Todds personliga behov och välbefinnande och alla de uppoffringar vi har gjort har varit värda det. När vi för en tid sedan åt frukost tillsammans, tittade jag upp och fann att Todd såg på mig med ansiktet upplyst av ett stort leende. Han sade: ”Jag älskar dig, mamma. Tack för att du tog mig hem från sjukhuset.” — Berättat av Rose Marie Boddy.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 13]

Det svåraste var att tala om för min son Scott att hans far hade dött

[Bild på sidan 15]

Tillsammans med mina söner