Indiens kvinnor — på väg in i 2000-talet
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I INDIEN
De är långa, de är korta. De är smala, de är tjocka. De är gladlynta, de är tungsinta. De är oerhört rika, de är helt utfattiga. De är välutbildade, de är analfabeter. Vilka är de? Jo, Indiens kvinnor. Och vart är de på väg? De är på väg in i 2000-talet.
FÖR de flesta utanför Indien är bilden av den indiska kvinnan en behagfull varelse — vacker och full av mystik och charm. Många män vänder sig till Indien för att finna sig en hustru, delvis därför att man menar att indiska kvinnor är mer benägna att vara underdåniga, att behaga sina män och att vara goda husmödrar än deras självständigare medsystrar i Väst. Men det är fel att tala om en typisk indisk kvinna i denna stora smältdegel av varierande etniska, religiösa och sociala bakgrunder. Alla slags kvinnor bor i detta fascinerande land.
Indiens historia är en berättelse om många kulturer som blandats antingen på fredlig väg eller med våld. Man har spekulerat om varifrån de tidiga bosättarna, draviderna, kom. De tycks ha sitt ursprung i en blandning av folkslag från Australien och från södra Medelhavsområdet — med speciell anknytning till Kreta. När arierna och perserna flyttade in i Indien från nordväst och mongolerna från nordost, drog sig draviderna söderut. Därför finner man att kvinnorna i södra Indien i allmänhet är mer kortväxta och mörkhyade än kvinnorna i norr, som verkar vara längre och mer ljushyade men ändå har mörkt hår och mörka ögon. Folken i de nordöstra delarna har ofta orientaliska drag.
Religionen har i hög grad påverkat kvinnans ställning i Indien. Eftersom det moderna Indien är en sekulariserad stat, gör man stora ansträngningar för att förändra traditionella synsätt som har verkat hindrande på kvinnors utveckling. Stora framsteg görs för att öka möjligheterna till utbildning, inte bara för de rika och inflytelserika kvinnorna, utan för alla kvinnor. Läs- och skrivundervisning, yrkesorienterad utbildning i byarna och fri skolundervisning för flickor håller på att förbättra indiska kvinnors ställning.
Den 22 juni 1994 togs ett stort steg framåt i delstaten Maharashtra, när man offentliggjorde ett regeringsprogram för kvinnofrågor. Indiens vicepresident, K. R. Narayanan, beskrev detta program som ”historiskt” och ”revolutionerande”. Det riktade uppmärksamheten på kvinnors stora problem, till exempel samäganderätt, förmyndarskap, bostadsförmåner och jämställdhet i fråga om arbetstillfällen.
Eftersom fler kvinnor studerar vid universitet och ger sig ut på arbetsmarknaden och alltså inte längre är bundna till hemmet, har frågan om förändringar i det moraliska klimatet blivit aktuell. Det rapporteras om drogmissbruk och försämrad moral på högskolorna. Massmedierna spelar en framträdande roll i förändringen när det gäller en del yngre indiska kvinnor. Om man jämför filmer som spelats in för 30 år sedan med dagens, finner man att kvinnor framställs helt annorlunda. En indisk kvinna kommenterade: ”Den blygsamma, blida, självuppoffrande hjältinnan i min ungdoms filmer har ersatts av den moderna kvinnan, som när hon är olycklig lämnar sin man och sina svärföräldrar och kämpar för sina rättigheter och sitt oberoende.”
Men i Indien är man ändå på det hela taget återhållsam i uppträdande och klädsel jämfört med hur det är i många andra länder. Det vanligaste klädesplagget, den vackra sarin, täcker anständigt största delen av kroppen. Hos yngre kvinnor, särskilt i de norra delarna av landet, är shalwar-kameez, en löst sittande klänning som bärs över pyjamasliknande långbyxor, populär. Västerländska klädstilar, som mest ses i Bombay, Goa och Calcutta, är vanligtvis anständiga både i stil och längd.
Nya arbetstillfällen öppnas
Vad för slags arbeten finns det för indiska kvinnor, när de är på väg mot 2000-talet? En stor del av Indiens befolkning bor i byar, och de arbetar i jordbruket. Miljoner arbetar ute på fälten. Kvinnor arbetar vid sidan av männen och utför allt slags jordbruksarbete. De bär också vatten långa sträckor från floder och källor och samlar under stor möda ved till bränsle. När man arbetar, bär man sina små på höften eller lägger dem i hängmattor som man hänger upp i träd.
Sedan början av 1900-talet har indiska familjer från landsbygden strömmat in i städerna för att söka arbete. Kvinnor har fått arbete i industrin. Men moderniseringen av industrin har påverkat kvinnliga arbetare mer än män. Männen utbildades att sköta maskinerna, men kvinnorna fick ingen sådan utbildning. Det gjorde att kvinnor fick slita ont. De degraderades till att bära material på byggarbetsplatser, dra handkärror lastade med tunga säckar, sälja begagnade kläder eller utföra andra dåligt betalda arbeten.
Samhällsreformatorer gjorde försök att förbättra kvinnornas situation. Rörelser som SEWA (Self-Employed Women’s Association) dök upp. De hade som mål att hjälpa de outbildade kvinnliga arbetarna att sköta sin hälsa så att de kunde arbeta, att hjälpa dem att bli tillräckligt läskunniga för att de skulle undvika att bli fångade i bedrägliga affärsmetoder, att förbättra sin arbetsskicklighet och att lära sig att spara för att bygga upp ett eget kapital och undvika de höga räntor som samvetslösa penningutlånare tar ut. På frågan om kvinnorörelsen kunde hjälpa till svarade den framstående sociologen Zarina Bhatti: ”I Indien betyder kvinnorörelsen att lyssna till kvinnors problem, organisera dem, försöka ge dem teknisk utbildning och på samma gång förmedla kunskaper i hälso- och näringslära.”
Samtidigt har synen förändrats på situationen för välutbildade kvinnor från rika familjer som ansågs stå högre på den sociala rangskalan, och likaså för kvinnor från medelklassfamiljer. Nu kan man finna kvinnor med dessa båda bakgrunder i alla slags yrken, inte bara som lärare eller läkare. De är piloter, fotomodeller, flygvärdinnor och poliser, och man finner dem också på ledande poster. Under många år hade Indien en kvinnlig premiärminister som valts i världens största demokrati. Indiska kvinnor innehar poster i det militära och är jurister och domare, och tusentals är egna företagare.
Förändringar inom äktenskapet
Hurdan är den moderna indiska kvinnans inställning till äktenskap med tanke på denna utveckling mot anställningsförhållanden som ger oberoende arbete? Under 1800- och 1900-talen skedde stora förändringar för gifta kvinnor i Indien. Den gamla sedvänjan sati (änkebränning), då en änka frivilligt lät sig brännas till döds på sin avlidne mans likbål, avskaffades under det brittiska styret. Barnäktenskap har förbjudits i lag, vilket innebär att en flicka under 18 år nu inte kan gifta sig lagligen. Att begära hemgift från en flickas familj har också förbjudits i lag, men detta missförhållande förekommer fortfarande. Tusentals unga kvinnor har mördats på ett eller annat sätt, antingen därför att deras familj inte har kunnat betala en tillräckligt stor hemgift eller på grund av att mera pengar kunde fås ut genom ett andra giftermål.
Så småningom har man riktat uppmärksamheten på de underliggande orsakerna till dödsfall i samband med hemgift. Av tradition flyttade en indisk flicka när hon gifte sig till sin make i hans föräldrars hem och förblev där till sin död. Under inga omständigheter kunde hennes föräldrar ta henne tillbaka till sitt hem. Eftersom de flesta kvinnor saknade skolutbildning, kunde de inte lämna sin mans hem och arbeta för att försörja sig själva. Unga kvinnor behandlades därför ofta mycket illa och hade ett dödshot hängande över sig. Om den stackars kvinnans föräldrar inte kunde få fram mer pengar eller varor för att tillfredsställa giriga svärföräldrar, fick hon vänta i mållös vånda på sitt slutliga öde, vanligtvis en arrangerad dödsolycka där ett fotogenkök exploderade eller en tunn sari fattade eld.
Numera ger lagstiftningen, särskilda enheter inom polisen, vissa domstolar och stödgrupper en gift kvinna möjlighet att vända sig dit för att få hjälp om hon känner att hennes liv är i fara. I och med att kvinnor kan få bättre utbildning och ges större möjligheter till arbete, väljer en del kvinnor att inte gifta sig eller att gifta sig mycket senare i livet, sedan de skaffat sig ett yrke. Därför är beroendet av män, som ofta leder till förtryck, inte lika stort längre.
Flickor får mer uppmärksamhet
Ett annat problem som berör kvinnor och som förändras allteftersom 2000-talet närmar sig är den överdrivna önskan att få söner. Grundad på uråldriga religiösa läror och underblåst av ekonomiska omständigheter har denna inställning lett till mord på nyfödda flickor och sämre behandling av flickor genom att man ger dem mindre mat, utbildning och hälsovård än vad som ges pojkar.
På senare tid har användningen av fostervattensprov för att avgöra fostrets kön blivit mycket vanlig, och det har ofta lett till abort på foster av kvinnligt kön. Fastän detta förfaringssätt är reglerat i lag, är det fortfarande mycket vanligt. Stora ansträngningar görs för att ändra på inställningen att det är bättre att få en son.
Mänskliga filosofier har nedvärderat kvinnor på många sätt. Behandlingen av änkor är ett exempel. I det forntida Indien kunde änkor gifta om sig, men från omkring 500-talet v.t. började lagstiftare motsätta sig detta, och änkornas lott blev beklagansvärd. Eftersom de inte fick gifta om sig och släktingar ofta berövade dem den avlidne makens ägodelar och de blev behandlade som ett gissel för familjen, valde många änkor att offra sig på sin makes likbål hellre än att leva ett liv i förödmjukelse och förnedring.
Från slutet av 1800-talet försökte reformivrare lätta sådana kvinnors börda, men djupt rotade vanor är svåra att förändra. I många samhällen är situationen för änkan — ibland en mycket ung kvinna vars åldrige make har dött — verkligen eländig. Doktor Saharada Jain vid Institute for Development Studies säger: ”Änkeståndets trauma har huvudsakligen sin rot i det faktum att kvinnors hela personlighet är utformad efter och beroende av makens ställning.” Ansträngningar görs för att hjälpa änkor att gå mot 2000-talet med värdighet.
Skillnader mellan landsbygd och städer
Skillnaden är mycket stor mellan kvinnor i städer och kvinnor på landsbygden. Man har beräknat att 25 procent av kvinnorna på landet kan läsa och skriva. I städerna är det många fler som kan utnyttja skolor och universitet. För att hjälpa kvinnor på landsbygden har socialarbetare ordnat med läs- och skrivkurser, sörjt för utbildning i hälsovård och ordnat med arbetsprojekt. Några delstatsregeringar har reserverat 30 procent av arbetstillfällena inom den allmänna sektorn, de kooperativa företagen och den kommunala verksamheten för kvinnor. Kvinnorörelser försöker lindra det lidande och den misär som är miljoner människors lott i Indien. Till viss grad har de lyckats. Vad kan vi då säga om framtiden för Indiens kvinnor?
Framåt in i 2000-talet!
Förändras den indiska kvinnans roll när hon är på väg in i 2000-talet? Ja, och det går fort! Men indiska kvinnor står inför en liknande situation som deras medsystrar över hela världen. Det förekommer framsteg, men också bakslag. Det finns hopp, men också misströstan. Det finns vackra hem och luxuösa livsstilar, men där finns också slum, obeveklig fattigdom och förlamande hunger. För miljoner är allt över existensminimum något ouppnåeligt. Andra tycks äga allt som världen kan bjuda. För de flesta kvinnor i Indien är framtiden oviss — de har drömmar, men också tvivel.
För en del indiska kvinnor är dock framtiden ljus och löftesrik, särskilt för dem som hoppas på en kommande paradisisk jord under Guds rikes styre med Kristus Jesus som kung. (Uppenbarelseboken 21:1, 4, 5) Dessa människor ser framåt med full förtröstan mot ett 2000-tal då kvinnor skall njuta av livet helt och fullt.
[Bild på sidan 16]
Kvinna som bär tegel till en byggplats
[Bild på sidan 17]
Kvinna som hämtar vatten
[Bild på sidan 18]
På konferens tillsammans med män
[Bild på sidan 18]
I arbete med dator