Där aids är en pandemi

PÅ MINDRE än 15 år har aids kastat sin skugga över varje kontinent på jorden. På bara några få år har denna biologiska bomb exploderat, så att sjukdomen nått pandemisk omfattning. WHO (Världshälsoorganisationen) har beräknat att 5.000 blir smittade varje dag världen över. Det är mer än tre i minuten! De länder som drabbats hårdast har varit de fattigare länderna, länder bland de så kallade utvecklingsländerna. WHO räknar med att år 2000 kommer dessa länder att ha 90 procent av alla hivinfektioner och så småningom 90 procent av alla aidsfall.

De värst drabbade

Rose var 27 år, var gift och hade tre barn när hennes man plötsligt blev sjuk. Några månader senare dog han. Vid den här tiden kände man inte till orsaken till hennes mans död. Läkare menade att det var tuberkulos. Släktingar sade att han hade blivit förhäxad. Släktingarna till Roses man lade beslag på hennes ägodelar. De tog med sig hennes barn med våld när hon inte var hemma. Rose tvingades återvända till sin egen by. Två år senare fick hon kräkningsanfall och diarré. Hon insåg då att hennes man hade dött i aids och att också hon hade blivit smittad. Rose dog tre år senare, 32 år gammal.

Sådana här tragiska berättelser är nu vanliga. I vissa områden har hela familjer och till och med byar utplånats.

”Det största hälsoproblemet i vår tid”

Regeringar i utvecklingsländer ligger i underläge när de försöker lösa problemet. På grund av brist på pengar och därför att de gör andra överhängande och kostsamma prioriteringar, visar sig aids vara droppen som får bägaren att rinna över. Den världsomfattande konjunkturnedgången, matbrist, naturkatastrofer, krig, kulturella sedvänjor och vidskepelser bidrar bara till att försvåra problemet. Det är kostnadskrävande att ge särskild vård som kräver utrustning och mediciner åt aidspatienterna, som ofta drabbas av infektioner. Många av de stora sjukhusen är nu överbelagda, nergångna och underbemannade. Flertalet aidspatienter skickas nu hem för att dö och på så sätt ge rum åt ett ständigt växande antal andra behövande patienter. I samband med aids förekommer en alarmerande ökning av olika sekundära infektioner, till exempel tuberkulos. En del länder har rapporterat att antalet döda i tuberkulos har fördubblats de tre senaste åren, och upp till 80 procent av de aidspatienter som är inlagda på sjukhus har tuberkulos.

Sjukdomens sociala inverkan

Aidspandemin inverkar inte bara på hälsovårdssystemet, utan också på alla sektorer inom ekonomin och samhället. Så mycket som 80 procent av de infekterade är mellan 16 och 40 år, den produktivaste åldersgruppen i samhället. Flertalet familjeförsörjare är i denna åldersgrupp. De flesta familjer är beroende av dem, men när de blir sjuka och till sist dör lämnas barnen och de äldre utan någon som kan försörja dem. I alla afrikanska samhällen blir ett barn traditionellt adopterat och upptaget i den utvidgade familjekretsen när föräldrarna till det dör. Men nu för tiden är mor- och farföräldrarna eller andra kvarlevande släktingar ofta för gamla eller redan nertyngda av att försöka försörja sina egna barn. Det har lett till en krissituation med föräldralösa barn och till att antalet gatubarn ökat. WHO beräknar att enbart i de delar av Afrika som ligger söder om Sahara kommer mer än 10 miljoner barn att vara föräldralösa vid slutet av det här århundradet.

För kvinnor är aidsplågan dubbelt så utmattande och betungande. Det är oftast kvinnorna som blir tvungna att ge de sjuka och döende den dygnet runt-vård de behöver — detta utöver alla hushållssysslor som de måste utföra.

Vad som görs åt situationen

Eftersom många myndighetspersoner i början av 1980-talet var fördomsfulla på grund av den skam som var förbunden med aids och omedvetna om den hastighet som sjukdomen skulle komma att spridas med, var de apatiska och oengagerade. Men år 1986 förklarade regeringen i Uganda krig mot aids. Under de nio senaste åren har Uganda hedrats för att ”till dags dato ha kommit med de mest nyskapande ansträngningarna för att hindra spridningen av aids”.

I dag finns det mer än 600 nationella och internationella organisationer och organ i Uganda vilka är engagerade i att försöka hindra spridningen av aids. De här filantropiska organen har organiserat ett nätverk av utbildningscentraler i hela landet där man informerar om aids. För att göra allmänheten medveten om aidsplågan riktar man människors uppmärksamhet på den genom dramer, danser, sånger, radio- och TV-program, tidningar och telefonsamtal. Förutom att hemsjukvård och materiellt bistånd ges åt såväl aidssjuka som änkor och föräldralösa får de också rådgivning.

Bland Jehovas vittnen betraktas omvårdnad om änkor och föräldralösa som en del av kristen tillbedjan. (Jakob 1:27; 2:15—17; 1 Johannes 3:17, 18) Församlingen tar inte över familjemedlemmarnas ansvar att ta hand om sina egna. Men om det inte finns några nära familjemedlemmar, eller om föräldralösa och änkor helt enkelt inte kan försörja sig själva, kommer församlingen kärleksfullt till deras hjälp.

Joyce, till exempel, var ett Jehovas vittne som bodde i Kampala, Ugandas huvudstad. Hon blev offer för aids och dog i augusti 1993. Innan hon dog skrev hon följande: ”Jag uppfostrades som protestant och gifte mig senare med en katolik. Men eftersom jag såg många i min kyrka leva ett omoraliskt liv, slutade jag att gå dit. Min äldsta syster studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och när hon besökte mig berättade hon om det hon fick lära sig från Bibeln.

Min man gjorde våldsamt motstånd mot mitt bibelstudium. Till och med mina föräldrar började motstå mig, särskilt min far. Det här motståndet pågick i två år, men det gjorde mig inte missmodig, eftersom jag var övertygad om att det jag fick lära mig var sanningen. När jag talade om för min man att jag ville bli döpt, blev han rasande. Han misshandlade mig och sade åt mig att ge mig av hemifrån. Så jag flyttade och bodde ensam i ett litet hyresrum.

Någon tid senare bad min man mig att återvända. Sedan jag hade återvänt hem dröjde det inte länge förrän han började bli svag och sjuk. Jag var förvånad, eftersom han alltid hade haft god hälsa. Så småningom förstod vi att han hade aids. Han dog år 1987. Jag var då reguljär pionjär [heltidsförkunnare], och trots att jag var änka och hade fem barn, fortsatte jag som pionjär.

Fyra år senare, år 1991, insåg jag att min man hade smittat mig med aids. Jag började bli allt svagare och led av hudutslag och snabb viktminskning och var ständigt sjuk i influensa. Jag var fortfarande pionjär och ledde 20 bibelstudier, men när mina krafter tynade var jag tvungen att begränsa antalet bibelstudier till 16. Sju av dem som jag studerade med lät slutligen döpa sig.

Jag kände mig aldrig isolerad eller deprimerad, eftersom församlingen var ett verkligt stöd för mig. Så småningom var jag tvungen att utebli från vissa möten därför att jag var så fysiskt svag. Bröderna spelade in mötena på kassettband åt mig, och jag fick hela tiden andlig föda. Äldstebröderna i församlingen gjorde upp en lista så att mina andliga systrar i tur och ordning skulle kunna se till mina behov och till och med stanna vid min sida över natten. Men en sak oroade mig — mina barn. ’Vad kommer att hända med dem när jag har gått bort?’ undrade jag.

I Afrika tar ofta den dödes släktingar hand om kvarlåtenskapen, så jag bad därför ständigt till Jehova om den saken. Jag bestämde mig för att sälja mitt hus och bygga ett hus med rum för uthyrning, så att mina barn alltid skulle ha någonstans att bo och samtidigt få en regelbunden inkomst. Bröderna i församlingen sålde huset åt mig, hjälpte mig att köpa ett annat jordstycke och byggde det nya huset åt mig. Jag bodde i ett av rummen och kände en inre frid av att veta att mina barn skulle bli omhändertagna.

Mina släktingar var mycket arga för att jag hade sålt huset, och de satte i gång en rättsprocess mot mig. Återigen kom bröderna till min hjälp och behandlade ärendet åt mig. Vi vann rättsfallet. Trots att jag nu känner mig mycket svagare, hjälper Jehovas kärleksfulla organisation och hoppet om hans kungarike mig att hålla modet uppe. På grund av mitt tillstånd är jag nu inlagd på sjukhus. Mina andliga systrar är fortfarande vid min sida för att se till mina behov dag och natt, eftersom sjukhuset inte kan sörja för tillräckligt med mat och sängkläder.”

Joyce skickades hem efter sex månader på sjukhus. Hon dog två dagar senare. En pionjärsyster i församlingen tar nu hand om hennes fem barn trots att systern har tre egna barn.

Lösningen

I Uganda är aids redan en pandemi. Landets president, Yoweri Kaguta Museveni, sade: ”Jag tror att den bästa reaktionen på det hot som aids och andra sexuellt överförda sjukdomar utgör är att på nytt offentligt och rättframt bekräfta den aktning, den respekt och det ansvar som varje människa är skyldig sin nästa.” Kort sagt: Det finns ett behov av att återvända till monogami inom äktenskapsanordningen. Alla håller med om att detta är det enda sättet att vara helt säker och det enda sättet att hindra aids. Det är däremot få som tror att det går att förverkliga sådana moraliska normer.

Jehovas vittnen tillhör dem som inte bara tror att en sådan moral är möjlig — de tillämpar den. Dessutom tror de, alldeles som Joyce gjorde, på Guds löfte om nya himlar och en ny jord i vilka rättfärdighet skall bo. (2 Petrus 3:13) I en värld där all ondska har sopats undan kommer Jehova Gud att uppfylla löftet som finns nertecknat i Uppenbarelseboken 21:4: ”Han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.”

[Bild på sidan 10]

En far för bort sin son, som dog i aids, för att begrava honom

[Bildkälla]

WHO/E. Hooper