Djuret med de högt värderade hornen

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SYDAFRIKA

PLÖTSLIGT satte noshörningen full fart. Mannen kastade sig åt ena sidan och sprang mot ett litet träd i närheten. Men noshörningen tvärvände häpnadsväckande snabbt och gav honom inte tid att sätta sig i säkerhet. Mannen jagades runt trädet flera gånger innan han hakades fast vid hornet och kastades upp i luften. Den stackars mannen föll ner och studsade först på noshörningens rygg innan han slog i marken. Där låg han och väntade på att bli trampad eller stångad till döds. När noshörningen gick fram höjde mannen sin fot, men noshörningen luktade bara på den och lunkade därifrån!

Detta är Afrikas svarta noshörning — nyfiken, stridslysten, lättretad. Om noshörningens utmärkta luktsinne eller hörsel gör den uppmärksam på något som den inte kan se (den har dålig syn), rusar den ivrigt fram till föremålet — vilket kan vara allt från ett tåg till en fjäril! Trots att den är en och en halv meter över manken och väger så mycket som 1.000 kilo, kan den likväl galoppera i en hastighet av omkring 50 kilometer i timmen och tvärt vända helt om!

Ibland anfaller den bara för att skrämmas eller till och med för att den tycker att det är roligt. Yuilleen Kearney, som en gång ägde en unge av svart noshörning kallad Rufus, berättar att ”ju mer damm som flög omkring, desto lyckligare var Rufus”. Hon påminner sig gärna ett tillfälle när Rufus kom ”fnysande, pustande och brakande” genom bushen och ”rusade fram genom trädgården bara för att tvärstanna framför verandan, andäktigt gå upp för trappstegen och lägga sig ner vid sidan om [hennes] vilstol”.

Många som har studerat den svarta noshörningen delar den här kärleken. De håller emellertid alla med om att personligheten skiftar bland noshörningar, alldeles som bland människor. Var därför på din vakt mot dem som har dåligt humör! I en populär fälthandbok om djur i södra Afrika sägs det varnande att man ”aldrig bör lita på” den svarta noshörningen och att man bör ”hålla sig på behörigt avstånd”. Sorgligt nog är det ofta människans ofredande som får den att bli aggressiv. Professor Rudolf Schenkel, som överlevde noshörningsattacken som beskrevs tidigare, beklagar det faktum att människan har gjort sig själv till noshörningens enda fiende.

Hur är det då med Afrikas andra noshörning, den vita? Den är vanligen fridsam till sin natur i motsats till sin vildsintare kusin. Den är också nästan dubbelt så stor som den svarta och är det tredje största landdjuret i världen. Dess stora huvud är så tungt att det krävs fyra man för att lyfta det! Trots det är den lika snabb och rörlig som sin svarta kusin.

När en vit noshörning i vilt tillstånd stöter på en människa, flyr den vanligen i panik så fort den ser, hör eller känner vittringen av henne. Men Daryl och Sharna Balfour varnar i sin bok Rhino för att ta detta för självklart. ”Den vita noshörningen har vållat mer skada än den svarta de senaste åren”, skriver de och tillägger att det troligen beror på människans ”bristande respekt” för den.

Favorittidsfördriv

Det finns en viss kärlek som de afrikanska noshörningarna delar. Det är kärleken till gyttja — mycket gyttja! Många ökar farten när de närmar sig sin favoritgyttjepöl och ger ifrån sig glädjetjut vid blotta tanken på vad som väntar dem. Paret Balfour, som ofta har iakttagit detta, berättar att noshörningen brukar sjunka sakta ner i gyttjan — ”sedan hör man en suck, och det tillfredsställda djuret lägger sig på ena sidan i några minuter ... innan det fortsätter sin tvagning genom att ofta rulla över på ryggen med fötterna pekande rakt upp i vädret”.

Båda noshörningsarterna delar ibland samma gyttjepöl och frångår all värdighet i sin kärlek till sitt klafsiga tidsfördriv. Unge Rufus, som nämndes tidigare, blev så begeistrad över sitt gyttjebad att ”han ibland hoppade upp ur pölen innan badet var över, bara för att springa ett varv i trädgården, sparkande som en otämjd häst, innan han återvände till pölen för att njuta av härligheten en gång till”.

Men gyttjepölen tjänar inte bara som ett nöjsamt tidsfördriv. Den utgör en plats för social samvaro med artfränder och andra gyttjeälskande djur, den befriar till viss del noshörningen från irriterande insektsbett och svalkar dess kropp mot solens hetta. Det är därför inte förvånande att en noshörning ibland kan ses stanna kvar i sin gyttjebädd i timmar i sträck.

Vilken är vilken?

Hur kan man se skillnaden — avgöra vilken noshörning som är vilken? Är den ene verkligen svart och den andre vit? Nej. De är båda grå — fast i olika grå nyanser — om man över huvud taget kan se den grå färgen. Vad man i själva verket ser är färgen på leran från deras senaste gyttjebad, eftersom leran har bildat en skorpa på skinnet.

Men man kan genast se vilken som är vilken av formen på munnen. Den svarta noshörningen är bladätare och har en spetsig överläpp som den använder för att gripa eller plocka blad och kvistar från buskar. Det mer passande namnet är därför spetsnoshörning. Den vita noshörningen är däremot gräsätare. Den har därför en bred, rak nos som gör att den kan beta gräs som en gräsklippare. Det är därför inte förvånande att det mer passande namnet är trubbnoshörning. Men av någon anledning har benämningarna svart och vit, som de första holländska nybyggarna i södra Afrika verkar vara upphovet till, blivit bestående.

De högt värderade hornen

Benämningen noshörning kommer av två grekiska ord som betyder ”näsa” och ”horn”. Och vad består då noshörningens horn av? Somliga menar att det består av sammanpressat hår, eftersom hornen har en benägenhet att fransa sig nära basen. Men i själva verket består hornen inte av hår, säger dr Gerrie de Graaff, vetenskaplig rådgivare vid Sydafrikas National Parks Board, utan de är ”mikroskopiskt detsamma som hovarna hos hovdjur”.

Hornet fortsätter att växa precis som fingernaglar. En känd svart noshörning vid namn Gertie kunde ståta med ett horn som var omkring 1,4 meter långt, och en vit noshörning hade ett horn som hade vuxit och blivit hela 2 meter! Skulle hornet brytas av, vilket ibland händer, växer det ut igen med en tillväxthastighet på omkring åtta centimeter om året.

Varför är noshörningshorn så högt värderade? Många använder dem till mediciner, och andra betraktar det som status att äga en dolk med skaft av noshörningshorn. Efterfrågan är så stor och marknaden så lukrativ att tusentals noshörningar har slaktats av giriga människor.

Den vita noshörningen var en gång nära att dö ut, men den har nu återhämtat sig skapligt tack vare naturvårdarnas ihärdiga ansträngningar. Men så är inte fallet med dess svarta kusin. Olika projekt som är i gång för att stoppa tjuvskyttet inbegriper att såga av noshörningarnas horn. Men den här mastodontuppgiften visar sig ha begränsat värde. Eftersom noshörningshornen säljs för upp till 15.000 kronor per kilo, tycker tjuvskyttarna att det lönar sig att karva ur den lilla stump som är kvar sedan hornet sågats av. Förhoppningsvis kommer människans girighet inte att segra, så att framtida generationer också skall kunna glädja sig åt att bekanta sig med detta fascinerande djur.

[Infälld text på sidan 27]

Hur kan man se skillnaden mellan den svarta och den vita noshörningen när båda är grå?

[Bild på sidan 26]

En vit noshörning och hennes unge

[Bildkälla]

National Parks Board, Sydafrika