Den plötsliga katastrofen i Japan — Hur människor klarade av situationen

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I JAPAN

ENA minuten var Kobe i Japan en blomstrande hamnstad med 1.500.000 invånare, men nästa minut — på bara 20 sekunder — förvandlade en jordbävning, som mätte 7,2 på Richterskalan, en stor del av staden till ruiner. Tiotusentals byggnader förstördes eller skadades, och över 300.000 människor blev hemlösa.

Katastrofen slog till den 17 januari 1995, exakt på dagen ett år efter den jordbävning som orsakade svåra skador i Northridge i Kalifornien i Förenta staterna och dödade 61 människor. Skalvet i Kobe utlöste omkring dubbelt så mycket seismisk energi som den jordbävningen. Dödssiffran uppgick till över 5.500, vilket gjorde att det var den mest förödande jordbävningen i Japan sedan år 1923, då omkring 143.000 människor dödades i den stora jordbävning som ödelade Tokyo och Yokohama.

Ett fasansfullt ögonblick

Klockan 5.46 denna ödesdigra morgon delade Ryuji ut tidningar i centrala Kobe. Det var fortfarande mörkt. Plötsligt hördes ett ljud som av ett tåg som går på en högbana. Vägen och byggnaderna böljade som havsvågor. Sedan slocknade alla lysen.

Motorvägar som löpte över markplanet störtade samman och tippade ner fordon på vägarna nedanför. Järnvägsräls kröktes, och tåg spårade ur. Gamla träbyggnader rasade samman, och tvåvåningshus såg plötsligt ut som envåningshus. De flesta av Kobes invånare skakades ur sin sömn.

Bränder bröt omedelbart ut, och hela kvarter brann. Brandmännen såg hjälplöst på, eftersom skalvet hade skurit av vattenförsörjningen. På ett ögonblick hade myten om jordbävningssäkra byggnader krossats.

Med knapp nöd räddade och tragedier

I det område som direkt påverkades av skalvet fanns det 3.765 Jehovas vittnen fördelade på 76 församlingar. Morgonen efter skalvet stod det klart att 13 Jehovas vittnen och 2 odöpta förkunnare hade dödats. (Predikaren 9:11) Vid den tidpunkten uppgavs dödssiffran av polisen till 1.812, men inom en vecka steg siffran till över 5.000. Eftersom Jehovas vittnen snabbt hade spårat dem som var anslutna till deras församlingar, förblev deras dödssiffra densamma.

Misaos make hade åkt hemifrån tidigt till sitt arbete. ”Omkring en timme senare skakade huset”, sade Misao. ”Takskivor föll ner runt omkring mig. En stor skiva träffade kudden där min make hade legat med huvudet bara en timme tidigare.” En byrå och en bokhylla föll mot varandra rakt över Misao. Det räddade henne från att bli begravd under takskivorna.

En jamande katt väckte Hiromasa, en 16-årig skolpojke. När han släppte ut katten, slog jordbävningen till. Han återvände in och fann sin mor liggande under TV-apparaten och bokhyllan. Så lättad han blev när han märkte att hon levde! Hiromasa lånade en ficklampa av en granne och hjälpte sin mor att komma loss. Tusentals berättar om hur de med knapp nöd blev räddade. Men andra Jehovas vittnen upplevde smärtsamma tragedier.

Hiroshi och Kazu Kaneko begravdes under spillrorna när deras lägenhet raserades. Medlemmar av den kristna församlingen skyndade dit för att hjälpa dem. Inte förrän klockan 10.00 lyckades man få loss Hiroshi, och han fördes till sjukhus. Men Kazu var död när hon senare drogs fram.

Miyoko Teshima, 24 år gammal och döpt i bara omkring två år, hade som mål att bli heltidsförkunnare. Den morgonen jordbävningen inträffade låg hon och sov på första våningen i det bostadshus där hon bodde, när andra våningen rasade ihop. Miyoko begravdes under taksparrarna och bjälkarna. Hennes föräldrar och grannar försökte röja undan spillrorna, men kunde inte. Hennes mor, som studerar Bibeln, kontaktade Jehovas vittnen, som kom och hjälpte dem.

När Miyoko drogs fram efter omkring sju timmar, levde hon fortfarande. Tre kristna äldste turades om med läkaren och en sjuksköterska och gav henne hjärtmassage, men Miyoko dog. Hennes far, som hade motstått hennes tro, blev rörd av de ansträngningar som vittnena gjorde för att rädda hans dotter, och han gick med på den önskan som hon tidigare hade uttryckt om att bli begravd enligt Jehovas vittnens ordning.

Takao Jinguji, en kristen äldste, bodde på första våningen i ett gammalt bostadshus tillsammans med sin hustru och deras dotter. ”När skalvet inträffade”, sade han, ”föll golvet i våningen ovanför ner över oss, och jag klämdes fast under en bokhylla. Till slut lyckades jag komma loss och började försöka ta mig ut ur byggnaden. Plötsligt hörde jag en röst. Det var en granne som är ett Jehovas vittne och som hade kommit för att söka efter oss.”

När Takao till slut lyckades ta sig ut ur huset, såg han hur eld från omkringliggande byggnader spred sig mot hans våning. Han kröp därför tillbaka in bland spillrorna och försökte desperat dra ut sin hustru. Men det var för sent. Eiko, hans hustru sedan 26 år, och deras dotter, Naomi, var döda. Trots detta började han hjälpa andra medlemmar av sin församling. ”Jag kunde inte göra mer för min familj”, sade han senare, ”så jag inriktade mig på att hjälpa andra. Det var en lättnad att finna att alla andra i vår församling var i säkerhet.”

En desperat situation

Tusentals människor tog sin tillflykt till skolor och offentliga byggnader. Andra, som fruktade för efterskalv, tältade på gatorna eller sov i sina bilar. Järnvägar och motorvägar var raserade, och de vägar som det gick att transportera hjälpsändningar på var packade med tusentals fordon. I flera dagar hade många människor lite eller ingenting alls att äta. Anmärkningsvärt nog rapporterades det inte om några plundringar, och många delade med sig av den lilla mat de hade.

”Det är precis som efter andra världskriget”, sade en äldre man, som var insvept i en filt, med tårarna rinnande nerför sina kinder. Japans premiärminister, Tomiichi Murayama, inspekterade skadorna och rapporterade: ”Jag har aldrig sett något liknande. Det är mycket värre än man kan föreställa sig.”

Jehovas vittnen reagerar omedelbart

När Keiji Koshiro, en kristen äldste, besökte centrala Kobe samma morgon skalvet inträffade och såg den fruktansvärda förödelsen, återvände han hem och ordnade med att medlemmar av hans församling lagade mat åt medkristna som hade drabbats svårare. På kvällen körde han mat och dryck med bil till församlingar i centrala Kobe. Morgonen därpå ordnades med ytterligare mat och vatten. Eftersom man räknade med att det skulle bli trafikstockningar, organiserade vittnena en konvoj på 16 motorcyklar som levererade förnödenheterna.

Många andra tog också omedelbart initiativet att leta reda på sina kristna bröder och hjälpa dem. Tomoyuki Tsuboi och en annan äldste gav sig i väg på motorcyklar till Ashiya, en stad som ligger nära Kobe och som också blev svårt skadad. I Rikets sal i centrala Ashiya upptäckte de att den resande tillsyningsmannen, Yoshinobu Kumada, redan hade inrättat en hjälpcentral där.

Man kontaktade bröder per telefon och underrättade dem om behovet, och snart anlände förnödenheter. Nio bilar lastade med filtar, mat och vatten var snart på väg till Ashiya. Dessa förnödenheter levererades till två Rikets salar i staden, dit mellan 40 och 50 personer hade tagit sin tillflykt. Andra fann skydd i medtroendes hem. Följande dag lagade vittnen i ett närliggande område mat åt 800 personer. Maten till de nödställda var så rikligt tilltagen att vittnena delade med sig åt behövande grannar.

I hela det område som påverkades av skalvet kom Jehovas vittnen omedelbart till sina medtroendes hjälp. Detta gjorde stort intryck på många iakttagare. En vecka efter jordbävningen sade en helikopterförare till ett Jehovas vittne i Yokohama: ”Jag for till katastrofområdet samma dag skalvet inträffade och var där en vecka. Jehovas vittnen var de enda som snabbt kom på plats. Jag blev djupt imponerad.”

Hjälpprogram organiseras

Jehovas vittnens avdelningskontor i Japan, vilket ligger i Ebina, sände strax fyra representanter till Kobe-området för att organisera hjälparbetet. ”Vi kom genast överens om att ta reda på vilka Rikets salar som inte var förstörda och att sända hjälpsändningar dit”, rapporterade en representant. ”Vi fann sex salar, och på fem timmar var de fyllda till bristningsgränsen. Andra hjälpsändningar skickades till två stora sammankomsthallar som Jehovas vittnen har i närheten.”

Ett bankkonto öppnades för pengar till nödhjälp, och Jehovas vittnens församlingar i hela Japan underrättades. På tre dagar hade över sju miljoner kronor donerats. Pengarna användes genast till att hjälpa de nödställda.

Församlingar underrättades om att de kunde hämta de förnödenheter de behövde vid de anvisade hjälpcentralerna. De äldste i varje församling ordnade med distributionen av förnödenheterna till de medlemmar i deras respektive församlingar som behövde hjälp. Icke troende familjemedlemmar till vittnena förbisågs inte. Fadern till en kristen äldstebroder i det drabbade området — vilken tidigare hade varit kritiskt inställd till Jehovas vittnen — hördes stolt säga på telefon till en släkting: ”Människor från min sons religion kommer och hjälper oss!”

Inte bara materiellt bistånd

Man organiserade omedelbart kristna möten. En församling samlades i en park till sitt möte på tisdagen, samma dag skalvet inträffade. På söndagen höll de flesta församlingarna i det drabbade området sitt ordinarie möte för studium av Vakttornet, antingen i små grupper eller i Rikets salar som inte hade blivit svårt skadade. Det nummer av Vakttornet som studerades den veckan, numret för 1 december 1994, handlade mycket lämpligt om privilegiet att ”hjälpa dem som har drabbats av naturkatastrofer”. En kvinna vid mötet gav den här kommentaren: ”För första gången är vi på mottagarsidan och får ta emot hjälp. Jag är så tacksam att jag inte kan uttrycka det i ord. När allt blir normalt igen skall jag göra min del på givarsidan.”

Representanter från avdelningskontoret använde motorcyklar för att besöka de områden som var värst drabbade. ”Det var gripande att se bröderna i tårar”, berättade en av dem. ”De sade till oss: ’Vi gråter inte för att vi har förlorat allt, utan för att vi är så rörda över att ni bröder kommer ända från Ebina och besöker oss.’”

Inom 24 timmar efter jordbävningen hörde Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York i Förenta staterna av sig och uttryckte sin oro, och det gjorde även avdelningskontor i andra delar av världen. Många fler hörde av sig under de följande dagarna. Ett fax från västra församlingen i Wŏnju i Sydkorea, vilken hade förlorat 15 medlemmar vid en mordbrand två år tidigare, var särskilt gripande.a Det avslutades: ”Den smärta våra bröder i Kobe känner är vår smärta och sorg. Kom ihåg att — precis som vi själva fick uppleva — ni inte är ensamma i er nöd. Kära bröder, ge inte upp!”

Avdelningskontorets representanter gjorde anordningar för att bröderna skulle få fortsatt andligt stöd. Extra resande tillsyningsmän fick i uppdrag att tillfälligt besöka Kobe-området för att ge uppmuntran. Kristna äldste från andra delar av Japan inbjöds också att besöka Kobe en vecka eller mer åt gången för att ge andligt och känslomässigt stöd åt de drabbade.

Med sådan omsorg och uppmuntran från medtroende i hela världen bevarade Jehovas vittnen i det drabbade området en positiv och tacksam inställning. Efter att ha besökt det första mötet efter jordbävningen sade ett vittne: ”Vi var lite oroliga tills i går, eftersom vi inte hade någonstans att ta vägen. Men att komma hit och få höra om de kärleksfulla anordningar som gjorts för oss — vi har bland annat tillgång till tvätt och bad och får använda sammankomsthallarna som tillfälliga bostäder — har befriat oss från vår oro. Det här är verkligen Guds organisation!”

Att Jehovas vittnen lägger eftertryck vid andliga rikedomar har hjälpt dem att klara av situationen. En kvinna i tjugoårsåldern sade: ”Ända från det jag var tre år har min mamma lärt mig att förtrösta på Jehova. Den undervisning jag fått av henne och av den kristna församlingen har hjälpt mig att stå ut med den här smärtsamma upplevelsen.”

Organiserade för återuppbyggnadsarbete

Omkring 350 av vittnenas hus blev svårt skadade eller förstörda; hundra av dem var privatägda. Ytterligare mer än 630 av vittnenas hus krävde mindre reparationer. Dessutom var tio Rikets salar så svårt skadade att de inte gick att använda.

Man gjorde snabbt anordningar för att återuppbygga Rikets salar åt de församlingar som hade förlorat sina. De 11 regionala byggnadskommittéerna i Japan organiserade vardera ett lag på 21 personer som skulle reparera vittnenas skadade hus.

Ett tidstecken

Jordbävningar inträffar allt oftare. ”Enbart förra året”, påpekades det i tidskriften Maclean’s, ”inträffade ett flertal jordbävningar [i Japan] som var större än den i Kobe.” En var ett stort skalv med magnituden 8,1, men den drabbade ett glest befolkat område i norr.

En sådan ökning av antalet jordbävningar förvånar inte Jehovas vittnen. Genast efter det att skalvet hade skakat hans hus i Kobe gick femårige Atsushi omkring och sade: ”Det skall vara jordbävningar på den ena orten efter den andra!” (Markus 13:8) Han hade lärt sig den här profetian av sin mor. Jesus Kristus inbegrep jordbävningar när han beskrev ”tecknet på ... [sin] närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. Andra delar av tecknet skulle vara krig, livsmedelsbrist och farsoter och att kärleken hos flertalet skulle svalna. — Matteus 24:3—14; 2 Timoteus 3:1—5.

Jordbävningen i Kobe är bara ytterligare ett bevis för att vi lever i de sista dagarna för den här världen. Lyckligtvis är den en del av Jesu tecken som nu går i uppfyllelse och som bevisar att den här världen snart kommer att ersättas av en rättfärdig ny värld. — 1 Johannes 2:17.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 23]

Takao Jinguji förlorade sin familj i de här ruinerna

[Bild på sidan 24]

En förstörd järnvägsstation

[Bilder på sidan 24, 25]

Raserad motorväg byggd på betongpelare

[Bilder på sidan 26]

Jehovas vittnen organiserade snabbt ett hjälpprogram för offren