Att utforska flyttningens mysterium

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN

DET finns en gammal sång som säger att svalorna återvänder till den gamla missionsstationen i San Juan Capistrano i Kalifornien varje år. Det sägs att de ofelbart kommer tillbaka till sina bon där den 19 mars varje år.

Europeiska svalor följer en liknande tidtabell. Ett spanskt talesätt förutsäger att svalans sång skall höras ännu en gång, den 15 mars.

På norra halvklotet har människor på landsbygden i alla tider välkomnat svalans återkomst som vårens traditionsenliga budbärare. Men en del vetgiriga funderade också på var svalorna hade varit under sin vinterfrånvaro. Somliga trodde att de hade gått i ide. Andra menade att de hade farit till månen — någon räknade ut att de kunde flyga dit på två månader. En svensk ärkebiskop på 1500-talet påstod att svalorna övervintrade under vatten, tätt hopkrupna på botten av sjöar och träsk. Hans skildring innehöll till och med en bild som föreställde fiskare som drog in en not full av fiskar blandade med svalor. Hur underliga de här idéerna än kan låta i dag, skulle sanningen visa sig vara nästan lika overklig som dikten.

Under det här århundradet har ornitologer ringmärkt tusentals svalor. En liten, men betydelsefull, andel av dessa ringmärkta fåglar påträffades i sina vinterkvarter. Även om det verkar otroligt har man funnit att svalor från Storbritannien och Ryssland övervintrar tillsammans tusentals kilometer hemifrån — längst ut på Afrikas sydöstra spets. Några av deras släktingar från Nordamerika flyger så långt som till Argentina eller Chile. Och svalorna är inte de enda fåglar som gör sådana vidlyftiga resor. Hundratals miljoner fåglar från norra halvklotet övervintrar på södra halvklotet.

Ornitologer blev förbluffade när de upptäckte att en så liten fågel som svalan kunde göra en långfärd på 22.500 kilometer innan den återvände till samma bo följande vår. När man fick veta var svalorna hade varit, blev de förbryllande frågorna bara fler.

”Svala, varför lämnar du ditt bo?”

Vad får en fågel att flyga till andra sidan jordklotet? Eller, för att använda ett spanskt talesätt: ”Svala, varför lämnar du ditt bo?” Är det på grund av kylan, eller är det för att finna föda? Svaret på frågan är utan tvivel deras behov av ett pålitligt förråd av föda, snarare än vintervädrets ankomst, eftersom många småfåglar som har svårt att överleva kalla vintrar inte flyttar. Men fågelflyttningen är inte bara ett kringflackande på jakt efter föda. Till skillnad från människor som utvandrar, väntar inte fåglarna tills det blir dåliga tider innan de flyttar.

Vetenskapsmän har upptäckt att det är dagarnas kortare längd som väcker till liv instinkten att flytta. Fåglar i fångenskap blir rastlösa på hösten, när antalet timmar med dagsljus minskar. Så är det även när ljuset framställs på konstgjord väg och fåglarna fötts upp hos forskare. Den inburade fågeln vänder sig till och med i den riktning som den av instinkt vet att den skall flyga när den flyttar. Instinkten att flytta i en viss riktning och vid en viss tid på året är uppenbarligen medfödd.

Hur lyckas fåglarna navigera på långa avstånd? Många flyttfåglar drar i väg över oceaner och öknar där det inte finns några särskilda orienteringspunkter, och de gör det både på dagen och på natten. Bland en del arter flyttar de unga fåglarna för sig själva, utan hjälp från de erfarna vuxna fåglarna. På något sätt lyckas de hålla kursen, trots stormar och sidvindar.

Att navigera — särskilt över vidsträckta hav eller öknar — är inte lätt på något vis. Det tog människan tusentals år att lära sig att behärska den konsten. Christofer Columbus skulle helt visst aldrig ha gett sig av på en upptäcktsfärd utan sådana navigationshjälpmedel som astrolabiet och den magnetiska kompassen.a Trots detta var det fåglarna som vid slutet av hans första resa visade honom vägen till Bahamas. Han följde de gamla sjöfararnas vana och ändrade kursen till sydväst, när han såg att flyttfåglarna flög i den riktningen.

Framgångsrik navigering fordrar ett system för att kunna hålla en stadig kurs och dessutom ett hjälpmedel för att bestämma sin position. Enkelt uttryckt måste man veta var man är i förhållande till sitt slutmål och vilken riktning man måste slå in på för att komma dit. Vi människor är inte utrustade för att klara av det utan instrument — men det är tydligen fåglarna. Vetenskapsmän har tålmodigt samlat in och sammanställt data som kastar ljus över hur fåglarna avgör i vilken riktning de skall flyga.

Några av svaren

Brevduvor är favoriter bland försöksdjur för de vetenskapsmän som är beslutna att utforska mysterierna kring fåglarnas navigeringsförmåga. Tåliga duvor har utrustats med frostade ”glasögon”, så att de inte kunnat se vissa orienteringspunkter på land. Andra har utrustats med magnetiska ”ryggsäckar” för att förhindra att de använder jordens magnetfält för att få vägledning. En del var till och med drogade under tiden de fördes till den plats där de skulle släppas ut, för att man skulle vara säker på att de inte kunde ha kännedom om vilken väg man tagit på utresan. De fyndiga duvorna klarade alla handikappen vart och ett för sig, även om en kombination av vissa svårigheter hindrade dem från att återvända hem. Det är tydligt att fåglarna inte är beroende av bara ett navigationssystem. Vilka metoder använder de då?

Experiment där man använt artificiella solar eller natthimlar visar att fåglarna kan navigera med hjälp av solen under dagen och med hjälp av stjärnorna på natten. Men hur är det om himlen är täckt av moln? Fåglarna kan också ”fixera” en flygrutt genom att använda jordens magnetfält, precis som om de hade en inbyggd kompass. För att kunna återvända till samma bo eller rede måste de också kunna känna igen välbekanta orienteringspunkter. Forskare har också funnit att fåglar är mycket mer känsliga för ljud och dofter än vad människan är — även om man inte vet i vilken utsträckning den förmågan kan användas i samband med navigation.

Mysteriet med ”fåglarnas karta”

Även om all denna forskning har gjort att man kommit en bra bit på väg för att förstå hur fåglarna kan flyga mot ett visst mål, återstår det ännu ett svårlöst problem. Det är en sak att ha en tillförlitlig kompass, men för att komma hem behöver man också en karta — först för att avgöra var man befinner sig och därefter för att staka ut den bästa kursen.

Vilka ”fågelkartor” använder fåglarna? Hur kan de veta var de befinner sig efter att ha förts till en okänd plats hundratals kilometer hemifrån? Hur kan de räkna ut vilken väg som är den bästa, när de uppenbarligen inte har några kartor eller skyltar som vägleder dem?

Biologen James L. Gould säger att ”det verkar troligt att en fågels kartsinne behåller sin ställning som det mest gäckande och förbryllande mysteriet bland djurens beteenden”.

Hjärnan bakom mysteriet

Vad som står fullständigt klart är att flyttningen är ett instinktivt beteende. Många fågelarter är genetiskt programmerade till att flytta vid en viss tid på året, och de är födda med de förmågor och sinnen som behövs för att kunna navigera framgångsrikt. Men varifrån har den instinktiva förmågan kommit?

Denna instinktiva vishet skulle rimligtvis bara kunna komma från en vis Skapare, som kunde ”programmera” den genetiska koden hos fåglarna. Rakt på sak frågade Gud patriarken Job: ”Är det från dig som en hök lär sig hur den skall flyga, när den breder ut sina vingar mot södern?” — Job 39:26, Today’s English Version.

Efter hundra år av intensiv forskning kring fåglarnas flyttning har vetenskapsmännen fått respekt för fåglarnas små hjärnor. Sedan vetenskapsmännen kunnat rita in de främsta flyttstråken kan de bara förundra sig över vilka otroliga sträckor somliga fåglar flyger. Miljontals flyttfåglar flyger kors och tvärs över jorden vår och höst, årskull efter årskull. De navigerar efter solen om dagen eller efter stjärnorna om natten. I molnigt väder utnyttjar de jordens magnetfält, och de lär sig snabbt att känna igen välbekanta landskap. Det är möjligt att de också kan orientera sig efter dofter eller infraljud.

Hur de ”kartlägger” sina färder förblir ett mysterium. Vi vet vart alla svalor tar vägen, men vi vet inte hur de lyckas komma dit. Inte desto mindre kan vi, när vi ser svalorna samla sig i flockar på hösten, stanna upp en stund och förundras över Guds vishet som har gjort deras flyttning möjlig.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 18]

Världsmästare bland flyttfåglar

Avstånd. Sommaren 1966 ringmärkte man en silvertärna i norra Wales i Storbritannien. I december samma år dök den passande nog upp i New South Wales i Australien. På sex månader hade den flugit mer än 1.800 mil. En sådan bedrift är troligen ganska normal för silvertärnor. En del av dessa fåglar gör regelbundet en jordenruntresa under loppet av ett år.

Hastighet. Tundrapiparen är kanske den snabbaste flyttfågeln. En del av dessa fåglar har på bara 35 timmar flugit över de 3.200 kilometer hav som skiljer Hawaii från Aleuterna utanför Alaska — det innebär en medelhastighet på 91 kilometer i timmen!

Uthållighet. Den vitkindade, eller streckade, skogssångaren, som finns i Nordamerika och väger bara omkring 20 gram, är maratonflygaren framför andra. På sin färd till Sydamerika flyger den 3.700 kilometer nonstop över Atlanten på bara tre och en halv dagar. Detta enastående uthållighetsprov har jämförts med att en människa skulle springa 190 mil med en medelhastighet på omkring 25 kilometer i timmen — utan att stanna! Flygningen är önskedrömmen för en viktväktare, för den vitkindade skogssångaren förbränner nästan hälften av sin kroppsvikt under flygningen.

Punktlighet. Förutom svalan har också den vita storken (som ses här ovan) rykte om sig att vara punktlig. Profeten Jeremia beskrev storken som en fågel som ”känner sina bestämda tider väl” och noga iakttar tiden ”för sin ankomst”. (Jeremia 8:7) Närmare en halv miljon storkar passerar Israel varje vår.

Navigationsförmåga. För den mindre liran gäller talesättet ”borta bra men hemma bäst”. En honfågel som togs från sitt rede i Storbritannien släpptes omkring 500 mil därifrån — i Boston i Förenta staterna. Hon flög över Atlanten på tolv och en halv dagar och kom hem före det flygpostbrev som angav detaljerna om när och var man släppte ut henne. Det som gjorde denna bedrift ännu mer häpnadsväckande var att dessa fåglar under sina flyttningar aldrig flyger över Atlanten.

[Bild på sidan 16]

Storken återvänder punktligt till sitt bo varje år

[Bild på sidan 17]

Flyttande tranor i karakteristisk V-formation

[Bildkälla på sidan 15]

Foto: Caja Salamanca y Soria