Den afrikanska skolan — Vilken undervisning gav den?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I GHANA
DEN afrikanska skolan? En del västerlänningar kanske blir förvånade över att få veta att det faktiskt fanns en sådan en gång i tiden. Tyvärr är det inte lätt att få ”Hollywoodbilden” av afrikanen, som visar honom som en hotfull vilde med spjutet i högsta hugg, att försvinna ur människors medvetande. Många kan helt enkelt inte föreställa sig att afrikanen i det flydda på något som helst sätt kunde ha betraktats som utbildad.
Det skall medges att det är sant att afrikaner som växte upp i traditionella samhällen inte fick någon boklig bildning eller konventionell skolutbildning. Men långt innan den europeiska typen av konventionell utbildning fördes till den här kontinenten hade många afrikanska samhällen effektiva utbildningssystem som hjälpte barnen att bli väl rustade för att fungera och ha framgång i sin egen kultur. Betrakta till exempel utbildningen bland det twitalande akanfolket i Ghana.
Skola hemma
Bland akanfolket var det i första hand hemmet som fungerade som klassrum. Barnets utbildning började i och med att det lärde sig att tala med sina föräldrars hjälp. Samtidigt fick det också sina första lektioner i gott uppförande. Om till exempel en besökare i hemmet skulle säga en hälsningsfras till barnet, fick barnet lära sig hur det på ett lämpligt och artigt sätt skulle svara. Längre fram, när barnet skulle gå ärenden, fick det lära sig hur det artigt skulle framföra meddelanden.
Akanfolkets utbildningsfilosofi var alltså inte olik den som man finner i Bibeln, i Ordspråken 22:6: ”Öva en pojke i enlighet med vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” Föräldrarna, och särskilt fadern, visade intresse för att fostra sina barn. Ett av akanfolkets ordspråk löd: ”Om ett barn inte tar efter sin mor, tar det efter sin far.”
Allteftersom barnet växte till, ökade också bredden på undervisningen. Man förmedlade lärdomar om livet, inte genom böcker, utan genom fantasifulla berättelser, till exempel berättelserna om sagospindeln Kwaku Ananse. Tänk hur barnen älskade dessa sagor! I den tidiga aftonbrisen, eller under en sval, månbelyst kväll, kunde de sitta runt en eld och entusiastiskt njuta av dessa berättelser om triumfer och misslyckanden.
En berömd berättelse handlade om hur Ananse reste kors och tvärs över jorden för att samla all världens vishet i en kruka. När hans uppdrag tycktes vara fullbordat, beslutade han sig för att hänga upp krukan högt uppe i ett träd, så att ingen annan kunde komma åt hans vishet. Han påbörjade sin svåra klättring uppför trädet med den av vishet fyllda krukan hängande i ett snöre, dinglande från hans mage. Medan Ananse kämpade med det, dök hans förstfödde son, Ntikuma, upp och ropade till honom: ”Far, far! Det är väl ingen som klättrar uppför ett träd med en kruka på magen? Varför bär du inte krukan på ryggen, så att du får plats att röra dig?” Ananse tittade ner på sin son och skrek: ”Hur vågar du undervisa mig?”
Men nu var det ju uppenbart att det fortfarande fanns lite vishet kvar utanför Ananses kruka! Förargad över insikten om detta kastade han ner krukan, så att den krossades och all visheten spreds ut. De som kom dit först blev de visaste. Lärdomen: Ingen har monopol på vishet. Bland akanfolket brukade man därför säga: ”Ett huvud utgör ingen rådsförsamling.” — Jämför Ordspråken 15:22; 24:6.
Färdigheter för livet
Utbildningen bland akanfolket omfattade också träning i livsnödvändiga färdigheter. De flesta pojkar lärde sig samma yrke som fadern — vanligtvis jordbruk. Men det fanns andra färdigheter man behövde lära sig, såsom jakt, palmvinsframställning och hantverk, till exempel korgflätning. För mera komplicerade företag, såsom träsnideri eller vävning, fick pojkar gå som lärlingar hos någon mästerhantverkare. Flickorna då? Deras träning inriktade sig huvudsakligen på färdigheter i hushållet, sådant som hur man utvinner olja ur växter, gör tvål och lerkärl, spinner bomull och annat liknande.
Vetenskapen utelämnades inte ur den traditionella skolans ”kursplan”. Kunskap om medicinalväxter, hur man bereder dem och använder dem, fördes vidare från far till son och från far- och morföräldrar till barnbarn. Ett barn fick också lära sig att räkna genom att använda fingrarna, kulor, stenar och markeringar på stickor. Spel, som oware och damspel, skärpte barnens förmåga att räkna.
Genom att vara närvarande vid öppna domstolsförhandlingar kunde de unga bland akanfolket också skaffa sig insikt i det politiska och det juridiska systemet. Vid begravningar, liksom vid festliga tillfällen, gavs möjlighet att lära sig sorgesånger, poesi, historia, musik, hantering av trummor och dans.
Samhällsansvar
Bland akanfolket isolerades inte barnet från de vuxna. Barnet fick tidigt i livet lära sig att det hade ett ansvar gentemot samhället. De första lektionerna på det här området fick barnet när det var tillsammans med sina jämnåriga för att leka. Lite senare i livet fick det ta del i arbeten där man samarbetade med andra, såsom samhällstjänst. När barnet uppförde sig illa, bestraffades det, inte bara av föräldrarna, utan av vilken vuxen medlem av samhället som helst. Man betraktade det rentav som varje vuxens moraliska plikt att tukta ett barn som uppförde sig illa.
Sådan tuktan togs emot väl, eftersom barnen fick lära sig att visa aktning och respekt för vuxna. Bland akanfolket brukade man faktiskt säga: ”En gammal kvinna är inte farmor eller mormor åt bara en person.” Att respektera och betjäna de äldre var alltså en förpliktelse. Varje barn som, utan giltig anledning, hade vägrat att betjäna en vuxen rapporterades till föräldrarna.
Religiös fostran
Akanfolket var mycket religiöst, och man hade en vördnadsfull inställning till naturen och det okända universum. Det är sant att de var polyteister, det vill säga att de trodde på många gudar. Men även om så var fallet, trodde akanfolket att det fanns en Högsta varelse. (Romarna 1:20) Deras ord för gud, en gud vilken som helst, är onyame. Men detta ord tyckte akanfolket inte var passande för att beskriva Skaparen. Så de kallade honom Onyankopɔn, som betyder ”den Gud som ensam är den Store”.
Mindre gudar tillbads i tron att det var en anordning från den ende store Guden. Detta skilde sig, enligt deras sätt att se på det, inte mycket från det sätt som en storhövding betjänades av hövdingar över mindre områden. I vilket fall som helst fick alla barn bland akanfolket lära sig denna religion.
Traditionell utbildning i dag
På senare år har miljoner afrikaner flyttat till stora städer där den konventionella skolutbildningen i stort sett har ersatt den traditionella. Inte desto mindre fortsätter den traditionella afrikanska skolan att blomstra i en del samhällen, i synnerhet på landsbygden. En del afrikaner har på så sätt kunnat dra nytta av både den traditionella och den konventionella skolutbildningen.
Tänk till exempel på Alfred, en kristen Ordets förkunnare i Ghana. Fastän han har fått en konventionell utbildning, har han stor aktning för många sidor av det traditionella sättet att leva. Han säger: ”De flesta av mina outbildade landsmän är, trots att de bara har sin traditionella skolning, mycket duktiga lärare på områden som rör livets praktiska sidor. Genom att arbeta tillsammans med medkristna bland dem har jag lärt mig att framställa mitt budskap på många effektiva och enkla, jordnära sätt. Därigenom kan jag få kontakt med både människor med traditionell bakgrund och människor med konventionell utbildning. Inte så sällan tar jag ett ordspråk eller en illustration som de här människorna använder, ’putsar’ det och införlivar det i mina bibliska tal. Ofta framkallar det entusiastiska applåder från åhörarna! Men äran för detta måste rätteligen gå till dessa traditionellt skolade män och kvinnor.”
Det är tydligt att den afrikanska skolan har många beundransvärda sidor och förtjänar respekt i stället för förakt. Den kanske inte har frambringat tekniska underverk, men den har frambringat en stark familjeuppbyggnad, en känsla av samhörighet och ett skarpsinnigt folk med ett tilltalande sinne för humor och en generös, gästfri anda. Därför är det inte förvånande att många afrikaner som bor i städer anstränger sig för att hålla kontakten med släktingar som bor på landsbygden genom att hälsa på dem då och då. Vid sådana tillfällen är det inte ovanligt att det uppstår brydsamma situationer. Stadsbor är ofta osäkra när det gäller traditionella seder. För att ta ett exempel, så vet man ofta inte om att man, när man skakar hand med en grupp av människor, skall gå från höger till vänster för att göra det på det ”rätta” sättet. Men besök av det här slaget kan ändå vara ömsesidigt uppfriskande.
Det måste dock medges att den afrikanska traditionella skolan, även om den undervisade om vördnad och hängivenhet, inte förmedlade den livgivande kunskapen om Jehova och hans Son, Jesus Kristus. (Johannes 17:3) Jehovas vittnen har privilegiet att få sprida denna livsviktiga kunskap till akanfolket och andra etniska grupper i Afrika. De har lärt tusentals afrikaner som saknat konventionell utbildning att läsa och skriva, så att de kan studera Guds ord på egen hand. För dem som ”är medvetna om sitt andliga behov” är detta den mest betydelsefulla utbildning som en människa kan få. — Matteus 5:3.
[Bilder på sidan 25]
Bland akanfolket fick barnet lära sig att det hade ett ansvar gentemot samhället
[Bild på sidan 26]
I Jehovas vittnens Rikets salar hålls kurser där man får lära sig läsa och skriva