Många lever och dör i hjärtskärande fattigdom
YATI lämnar sitt hem i slummen i ett sydostasiatiskt land och beger sig till fabriken, där hon arbetar med att sy skor. För en hel månads arbete — 40 timmar i veckan plus 90 timmars övertid — får hon mindre än 600 kronor. Skoföretaget som hon arbetar för berömmer sig av att vara ett företag som verkligen slår vakt om de mänskliga rättigheterna i tredje världens länder. De skor som tillverkas säljs sedan i västvärlden för över 400 kronor paret. Av den summan går ungefär tio kronor till lön.
”När Yati lämnar den rena, välupplysta fabriken”, skriver tidningen Boston Globe, ”har hon inte mer pengar än att det nätt och jämnt räcker till att hyra ett tio kvadratmeter stort skjul med smutsiga väggar som vimlar av geckoödlor. Det finns inga möbler, så Yati och hennes två rumskamrater sover hopkrupna på golvet, som består av jord och stenplattor.” Hennes situation är tyvärr mycket vanlig.
”Har de här människorna det bättre med mig eller utan mig?” protesterar chefen för en branschorganisation. ”Deras lilla lön ger dem möjlighet att ha en hygglig levnadsstandard. De kanske inte precis lever ett liv i lyx och överflöd, men de svälter i alla fall inte.” Sanningen är emellertid den att de ofta är undernärda och att deras barn ofta måste gå hungriga till sängs. De utsätts dagligen för stora risker på sina arbetsplatser. Många dör en långsam död, därför att de måste handskas med giftiga ämnen och avfallsprodukter. Kan detta kallas en ”hygglig levnadsstandard”?
Hari, en lantarbetare i södra Asien, var av en annan uppfattning. Han beskrev med poetisk vältalighet den kamp på liv och död som pågick runt omkring honom: ”Mellan morteln och mortelstöten kan chilifrukten inte bestå. Vi fattiga är som chilifrukter — vi mals ner, och snart finns ingenting kvar.” Hari fick aldrig uppleva någon ”hygglig levnadsstandard”, och inte heller hade han den blekaste aning om den lyx som hans arbetsgivare förmodligen levde i. Några dagar senare var Hari död — ännu ett offer för hjärtskärande fattigdom.
Miljontals människor lever och dör som Hari. De framsläpar sitt liv i djupaste misär — för svaga för att orka protestera, eftersom de är utsugna till sista blodsdroppen. Av vilka? Vad är det för slags människor som kan göra detta? De påstår att de handlar i all välmening. De säger att de vill mätta ditt lilla barn, hjälpa dig att få större skördar, förbättra din livskvalitet, göra dig rik. I själva verket är deras syfte att själva bli rika. De ser en möjlighet att sälja sina produkter och tjäna stora pengar. Om konsekvenserna av deras girighet blir undernärda barn, förgiftade arbetare och en förorenad miljö, får det bli så. Det är ett pris som företagen är villiga att betala. Så när förtjänsterna ökar, så ökar också de tragiska följderna av deras girighet.
[Bildkälla på sidan 3]
U.N. Photo 156200/John Isaac