En gammal indiantradition

VART du än beger dig i världen, finner du att varje plats har sina egna traditionella konsthantverk. Målningar, statyetter, träsniderier, keramik eller andra föremål kan vanligtvis köpas i presentaffärer och souvenirbutiker. Har du någon gång köpt något sådant för att pryda ditt hem? Om du har det, varför inte se efter var föremålet verkligen tillverkades någonstans? Bli inte överraskad om du finner att det har tillverkats i ett annat land.

I århundraden har hantverkare ristat in sina initialer på undersidan av sina alster för att visa vems produkter dessa är. Men i dag hittar du troligen en liten etikett eller ett stämpelavtryck som visar att saken är massfabricerad, inte en hantverksprodukt. Dessa massproducerade kopior blir populärare, och det är svårare att hitta traditionella handgjorda konstverk. Kan man trots det finna traditionella föremål som tillverkats av ortsbefolkningen?

Vi besöker ett indianreservat

Då vi åkte för att besöka några indianvänner som fortfarande gör egna traditionella konsthantverk, upptäckte vi att det är möjligt att finna sådana föremål. De tillhör puebloindianerna i Santa Clara-området i Kalifornien i USA, vilka är speciellt kända för sin polerade svarta keramik — bland de vackraste lerkärlen i världen. Deras traditionella alster är mycket olika de massproducerade artiklar som finns i många affärer i sydvästra Förenta staterna.

Våra vänner, Joe och Anita, har under många år tillverkat lerkärl på det traditionella sättet. När Anita var sex år började hon tillverka lerkärl tillsammans med sin mamma. Ett av Anitas föremål finns på Smithsonian Institution i Washington i USA — i detta museums utställning av indiankonst.

Vi kommer till Joes och Anitas bostad just när de skall börja göra en ny omgång lerkärl. Så nu får vi möjlighet att med egna ögon se hur man går till väga. Vi har tidigare själva tillverkat lite keramik. Men vi gjorde det på det moderna sättet med formar, halvflytande lera och brännugn. Det som vi nu skulle få bevittna var det gamla sättet, som har gått i arv från generation till generation. Det finns ingen modern teknik i den här tillverkningen. Allt görs från grunden.

Vi samlar råvarorna

Först behövde Joe och Anita skaffa fram råvarorna. Vi körde i väg i deras pickup till en bergssluttning där de hämtar sin lera. Eftersom platsen är belägen inom reservatet, är leran åtkomlig endast för stammedlemmarna, av vilka det finns omkring 2.400 i Santa Clara Pueblo. De flesta av dem tillverkar sina lerkärl enligt det traditionella sättet som går tillbaka ända till 1500-talet. När vi kom fram till bergssluttningen, grep Joe sin hacka och gav sig i väg till en leråder i berget.

Ådern sträcker sig horisontellt längs foten av berget. Joe var tvungen att ligga på sidan och hacka sig in i ådern och plocka ut stora bitar av lera, i storlek ungefär som tegelstenar. Detta kan vara riskabelt, för ju längre in man kommer, desto större är risken för att en del av berget skall rasa. När Joe hade fått fram mellan 60 och 70 kilo lera, som enligt honom själv var av mycket god kvalitet, var vi klara att åka. Men jag kunde inte låta bli att fråga varför de inte hämtade flera hundra kilo lera på en gång och på så sätt sparade några körningar. Anita sade då till oss: ”Det är inte indianernas sätt att göra det.” De tar bara från jorden vad som går åt för tillfället. Mycket skulle kunna gå till spillo om leran blev liggande och torkade.

Nu bar det i väg till en annan bergssluttning, där vi skulle hämta vit sand. Det var mycket lättare — det var bara att fylla en eller två hinkar. Sedan återvände vi till deras bostad.

Tillverkningsmetoden

Leran läggs först i vatten under några dagar. Sedan siktas den tre eller fyra gånger. Sanden siktas också flera gånger. Därefter blandar Joe ihop båda råvarorna till precis rätt konsistens. Ingen uppmätning av det ena eller det andra görs. Det är erfarenheten som gäller. Det måste vara en viss mängd sand i leran, så att lerkärlen behåller formen. För mycket eller för lite gör att krukan spricker eller går sönder i bitar. Anita berättade för oss att när hon började tillverka keramik på egen hand, tog hon leran till sin mamma för att hon skulle känna om det var tillräckligt med sand i den. Snart lärde hon sig att själv bedöma detta.

Med sina bara fötter knådade Joe ihop leran och sanden tills blandningen fick den rätta konsistensen. Nu var de klara att tillverka lerkärlen. Inga formar användes. Varje kruka är unik och formad för hand. Anita använder många timmar till att forma krukan innan den ställs åt sidan för att torka. När den blivit halvtorr och stelnat något, till vad som kallas för läderhård, kan den etsas eller handgraveras med mönster eller linjer. Sedan får den stå tills den är helt torr, vilket kan ta upp till en vecka beroende på luftfuktigheten. När krukan har torkat är den klar att putsas med någon typ av slipredskap. Det här gör att leran blir slät och klar för polering.

Poleringen görs för hand med en slät sten från flodbädden. Arbetet måste göras exakt rätt. Om krukan poleras för mycket eller för lite kommer den inte att glänsa efter bränningen. Den målas inte. Det är poleringen som ger krukan dess glans.

En unik bränningsprocess

Nu till det sista steget: bränningen av lerkärlen. För att åstadkomma detta gör de upp en eld på gårdsplanen. Här används ingen brännugn! Man gör en ugn genom att ställa vedträn på högkant och lägga mer ved ovanpå dessa och ordna till dem så att det blir som en ugn med en öppning, där man sätter in lerkärlen. Sedan skall veden antändas. Genom erfarenhet vet de när elden har just den rätta temperaturen för att man skall kunna ställa in lerkärlen.

När keramiken bränns, blir dess naturliga färg röd. Vid exakt rätt tillfälle tar Joe ett ovanligt grepp. Han lägger hästgödsel över elden! Det är detta som gör att keramiken blir svart. När syretillförseln på så sätt minskas, bildas kolmonoxid, som omvandlar den röda järnoxiden i leran på kemisk väg till svart järnoxid. Av lukten kan man naturligtvis alltid märka när någon i trakten bränner svart keramik!

Den färdiga produkten är någonting att vara stolt över, och många människor över hela världen uppskattar dess skönhet. Från början användes sådan keramik till praktiska ändamål, till exempel förvaring av sådant som behövs i hushållet. I somliga delar av världen används lerkärl fortfarande på detta sätt. Men det vackra lerkärl som vi har köpt kommer vi att använda till prydnad i vårt hem och för att med stolthet visa att vi har besökt Santa Clara Pueblo, där man fortfarande kan beskåda gamla indiantraditioner. — Från en av våra läsare.

[Bilder på sidan 25]

Tegelstensstora lerklumpar grävs fram

Leran formas för hand

Keramiken bränns i en traditionell ugn