Världens mest ensamma fågel
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I BRASILIEN
OM DU tycker att fläckugglan och den vithövdade havsörnen, är i farozonen, då har du inte hört historien om Spix’ ara. Den här brasilianska fågeln ger begreppet ”utrotningshotade arter” en helt ny innebörd. Men för att du skall få hela bilden av världens mest ensamma fågel klar för dig börjar vi på 1600-talet.
Det var då som George Marc Grav, en holländsk kolonist som bodde i Brasilien, blev den förste som dokumenterade fågeln. Snart kallade lokalbefolkningen den ararinha azul, liten blå ara — ett enkelt men passande namn. Fågeln är klädd i blått och en aning grått. Med sina 55 centimeter, inbegripet den 35 centimeter långa stjärten, är den också Brasiliens minsta blå ara.
”Längre fram, år 1819, gav vetenskapsmän fågeln dess officiella namn: Cyanopsitta spixii”, berättar biologen Carlos Yamashita, Brasiliens främste expert på papegojor. Cyano betyder ”blå”, och psitta står för ”papegoja”. Men spixii då? Det tillägget, förklarar biologen, ger erkännande åt den tyske naturforskaren Johann Baptist Spix. Han var den förste som studerade arten i dess naturliga miljö — några trädkantade bäckar i nordöstra Brasilien.
Nedräkningen börjar
Förvisso har det aldrig funnits stora mängder av Spix’ ara. Inte ens på Spix’ tid fanns det mer än uppskattningsvis 180 exemplar, och situationen har stadigt försämrats sedan dess. Kolonisatörerna förstörde så mycket av den skogsmark där fåglarna levde att det i mitten av 1970-talet fanns mindre än 60 aror kvar. Men även om det då var illa ställt, hade nedräkningen bara börjat.
Vad kolonisatörer inte åstadkom på tre hundra år lyckades fågelfångare göra under några få år — de bokstavligen utrotade hela populationen av Spix’ aror. År 1984 var det endast 4 av de 60 fåglarna som fortfarande levde i vilt tillstånd, men vid den tiden var fågeluppfödare villiga att betala ”sista exemplaret-priser” — upp till 400.000 kronor för en fågel. Det är därför inte förvånande att det i maj 1989 meddelades i tidskriften Animal Kingdom att det hade gått ett år sedan forskare sist hade sett fritt flygande fåglar. Några månader senare meddelades det att fågelfångare hade fångat alla återstående fåglar. I tidskriften Animal Kingdom sades det beklagande att Spix’ ara hade fått ”nådastöten”.
Överraskning och hopp
Men biologerna hade knappt hunnit avsluta kapitlet om Spix’ ara, när människor som bor nära fåglarnas hemvist sade att de hade sett en ararinha azul. Flera rapporter om iakttagelser strömmade in. Kunde det fortfarande finnas en fågel som hade överlevt? För att ta reda på saken gjorde fem forskare år 1990 i ordning campingutrustning, kikare och anteckningsböcker och begav sig av till området där Spix’ ara skulle finnas.
Efter att utan framgång ha finkammat området i två månader lade forskarna märke till något ovanligt i en flock med gröna aror som kallas papagaios maracanãs, Illingers aror. En av flockmedlemmarna var annorlunda — större och blå. Det var det sista vilt levande exemplaret av Spix’ ara! De observerade fågeln i en vecka och lärde sig att Spix’ ara, som av naturen är ett flockdjur, följde med Illingers aror för att klara av sin ensamhet och få tag i en partner. De gröna fåglarna hade inget emot att uppta den efterhängsne, blå följeslagaren som en vän — men att para sig? Ja, naturligtvis finns det gränser för vad artiga Illingers aror kan tänkas göra!
Eftersom han fick blankt nej, skilde han sig vid solnedgången varje dag från sina kamrater och flög till trädet där han och hans tidigare partner hade slagit sig ner i många år för att sova — tills fågelfångare år 1988 tog hans livskamrat och satte henne i bur. Sedan dess sover han ensam i trädet — ett litet, ensamt knyte av blå fjädrar på en hög och kal pinne. Om inte ett underverk inträffar är det bara en tidsfråga innan det sista exemplaret av Spix’ ara, som vet hur man överlever i vilt tillstånd, går samma väg som dronten — om inte någon hittar en maka till honom. Idén väckte intresse, och år 1991 sattes Projeto Ararinha-Azul (Projekt Spix’ ara) i gång. Vad är målsättningen? Att skydda den överlevande hanfågeln, hitta en hona åt honom, föra dem samman och hoppas att de kommer att föröka sig. Går projektet enligt planerna?
Framsteg har gjorts. Brasilianska postverket uppmärksammade allmänheten på planetens mest hotade fågels öde genom att ge ut ett frimärke till dess ära. Samtidigt lyckades biologer få alla de 8.000 invånarna i Curaçá, en stad i närheten av fågelns boplats i norra delen av delstaten Bahia, att ge det överlevande exemplaret av Spix’ ara sitt stöd. Nu, när invånarna i staden vaktar ”sin” fågel, som de har gett smeknamnet Severino, riskerar fågelfångarna att bli tagna på bar gärning. Den här taktiken har visat sig vara framgångsrik. Severino flyger fortfarande omkring. Man har även tagit itu med nästa hinder — att övertala uppfödare att avstå från en av de sex fåglar som lever i fångenskap i Brasilien. (Se rutan.) En ägare gick med på det, och i augusti 1994 flögs en ung hona, som fångades av fågelfångare när hon var unge, till Curaçá för att bli frisläppt och få leva i sin naturliga miljö igen.
Komma i form och få kontakt
Honan sattes i en jättestor fågelbur som var placerad precis vid hanens boplats, och hon matades med vad som skulle ha varit hennes naturliga föda. För att göra henne redo för livet i det fria avvänjde skötarna henne från solrosfrön — hennes vanliga föda i fångenskap — och gav henne tallkottar och frukter från viltväxande hagtorn. Hennes mage anpassade sig väl.
I det dagliga träningsprogrammet ingick att bygga upp den fysiska styrkan — och det av välgrundade skäl. Att räkna med att en fågel, som har vuxit upp i en bur, varje dag skall kunna följa med en partner som tycker om att flyga cirka 5 mil om dagen, är som att be en person som sitter framför TV-n hela kvällarna att springa ett maratonlopp. Biologerna som såg efter den inburade fågeln stimulerade henne därför att flyga omkring i den stora buren så mycket som möjligt för att stärka musklerna.
Det dröjde inte länge förrän Severino upptäckte den stora buren. Sedan han hade fått syn på honan, började han skrika och kalla på henne, och han rörde sig inom ett område på 30 meter från buren. ”Honan”, berättar Marcos Da-Ré, en biolog som arbetar med projektet, reagerade och ”visade stor begeistring”, när hon upptäckte sin manlige besökare. Hennes begeistring, säger han, ”fyllde oss med hopp”.
Lärare och pappa ...
Till slut kom den stora dagen: dörren till buren öppnades. Efter att ha tvekat i en halvtimme flög honan ut och satte sig i ett träd som var omkring 300 meter från buren. Men var fanns Severino? Han var tillsammans med Illingers aror igen, 3 mil längre bort. Varför hade han gett sig av? Han hade väntat i månader, och när parningstiden till sist kom, var hans blivande partner fortfarande bakom galler. Han måste ha tyckt att ”en fri maracanã var värd mer än en inburad ararinha”, säger biologen Da-Ré skämtsamt. Den här gången gav Severinos ihärdighet resultat. En av honorna av Illingers aror gav med sig och accepterade honom som sin make.
Men biologerna hoppas att Severino, när parningstiden är över, avbryter sin uppvaktning, återvänder till sin egen boplats, finner den frisläppta Spix’ ara och tar henne till sin maka. Sedan förväntas det att han ikläder sig en dubbelroll — lärare och pappa. Eftersom han är det enda exemplaret av Spix’ ara i världen som vet hur man överlever i vilt tillstånd, måste han lära sin partner hur man finner mat och skydd och hur man överlever i ett av Brasiliens torraste och mest ogästvänliga områden.
... och en som skriver historia
Så när häckningstiden börjar igen, kommer biologerna i Projekt Spix’ ara att försöka få Severino att sluta upp med att följa efter Illingers aror och i stället koncentrera sig på att hitta ett ihåligt träd som kan tjäna som ett bo åt hans partner. Om allt utfaller väl, kommer honan av Spix’ ara att lägga två små ägg, och några månader senare kommer Severino att lära sina tre elever överlevnadsteknik. Kommer det verkligen att lyckas?
”Det kommer att ta tid innan vi vet svaret”, säger biologen Yamashita, ”men projektet är det enda sättet att undvika att den vilt levande Spix’ ara blir ännu ett avslutat kapitel i historien.” Det är nu Severino som får avgöra om han skall gripa möjligheten och skriva ett nytt kapitel. Om sammanförandet lyckas, kommer naturälskare — och Illingers aror — att dra en lättnadens suck.
[Ruta på sidan 24]
Fåglar bakom galler
Uppskattningsvis 30 exemplar av Spix’ ara lever i fångenskap. Mer än tio av dessa brasilianska fåglar har fötts upp av fågeluppfödare i Filippinerna och finns fortfarande kvar i detta land. De andra burfåglarna finns i Brasilien, Spanien och Schweiz. Alla de här fåglarna som lever bakom galler saknar dock den kunskap som endast Severino har — den siste som vet hur man överlever i vilt tillstånd.
[Bild på sidan 25]
Fågeln är bevarad — åtminstone på ett frimärke
[Bildkälla]
Empresa Brasileira de Correios e Telégrafos