En värld utan bilar?
KAN du tänka dig en värld utan motorfordon? Eller kan du komma på någon uppfinning som under de senaste hundra åren har förändrat människors liv lika mycket som bilen? Om det inte fanns några bilar, skulle det inte finnas några motell, drive-in-restauranger eller drive-in-biografer. Och vad viktigare är: Om det inte fanns några bussar, taxibilar, personbilar eller långtradare, hur skulle du då kunna ta dig till arbetet eller till skolan? Hur skulle jordbrukare och fabrikanter kunna få ut sina varor till affärerna?
”Vart sjätte amerikanskt företag är direkt knutet till tillverkning, distribution, service eller bruk av motorfordon”, konstaterar The New Encyclopædia Britannica och tillägger: ”Bilfirmornas omsättning representerar över en femtedel av landets partihandel och över en fjärdedel av dess detaljhandel. I andra länder är siffrorna något lägre, men Japan och länderna i Västeuropa har snabbt börjat närma sig USA:s nivå.”
Trots detta menar somliga att världen skulle vara bra mycket bättre utan motorfordon, och detta av två viktiga skäl.
Ett globalt trafikkaos
Om du någon gång har kört gata upp och gata ner och letat efter en parkeringsplats, behöver ingen tala om för dig att även om det är praktiskt att ha bil, så är det inte praktiskt att ha alltför många på ett alltför litet utrymme. Och om du någon gång har suttit fast i en fasansfull trafikkö, då vet du hur irriterande det är att vara instängd i ett fordon som är avsett att röra sig men har tvingats att stå stilla.
År 1950 var USA det enda landet i världen där det fanns 1 bil för var 4:e person. År 1974 hade även Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Sverige och Tyskland kommit upp till den nivån, men vid det laget hade den amerikanska siffran stigit till nästan 1 på 2. I Luxemburg och Tyskland är nu varannan person ägare till ett motorfordon, och Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna och Storbritannien ligger inte långt efter.
De flesta av världens storstäder håller nu på att förvandlas till jättelika parkeringsplatser. När Indien blev självständigt år 1947, kunde exempelvis New Delhi, huvudstaden, skryta med att ha 11.000 personbilar och lastbilar. År 1993 hade siffran stigit till över 2.200.000! Trots denna enorma ökning förväntas antalet ”öka till det dubbla före sekelskiftet”, skriver tidskriften Time.
I Östeuropa, där det bara finns en fjärdedel så många bilar per capita som i Västeuropa, finns det omkring 400 miljoner potentiella kunder. I Kina, som ända tills nu varit känt för sina 400 miljoner cyklar, kommer situationen att vara helt förändrad om några få år. Enligt en rapport från år 1994 planerar den kinesiska regeringen ”en snabb ökning av bilproduktionen”. I dag tillverkar man 1,3 miljoner bilar om året i Kina, och den siffran beräknas öka till 3 miljoner i slutet av seklet.
Bilavgaser — ett hot mot vår miljö
”Frisk luft har blivit en bristvara i Storbritannien”, kunde man läsa i The Daily Telegraph för 28 oktober 1994. Uttalandet är kanske en smula överdrivet men tillräckligt sant för att ge anledning till oro. Professor Stuart Penkett vid University of East Anglia säger varnande: ”Biltrafiken håller på att förändra den kemiska sammansättningen av hela vår naturliga atmosfär.”
Boken 5000 Days to Save the Planet förklarar att höga koncentrationer av koloxid ”berövar kroppen nödvändigt syre, försämrar uppfattningsförmågan och tankeförmågan, sätter ner reaktionsförmågan och ger upphov till dåsighet”. Och Världshälsoorganisationen säger: ”Omkring hälften av alla storstadsbor i Europa och Nordamerika utsätts för oacceptabelt höga halter av koloxid.”
Det beräknas att bilavgaser på somliga platser dödar ett stort antal människor varje år — förutom att de vållar skador på miljön för miljarder kronor. Ett nyhetsprogram som sändes i TV i juli 1995 uppgav att luftföroreningar som förorsakas av bilavgaser dödar omkring 11.000 britter om året.
År 1995 anordnade Förenta nationerna en klimatkonferens i Berlin. De 116 deltagarländernas representanter var alla överens om att något måste göras, men till mångas stora besvikelse bordlades det kanske viktigaste ärendet — att sätta upp specificerade mål, utarbeta klara regler och göra upp detaljerade handlingsprogram.
Denna brist på konkreta framsteg är kanske bara vad man kan förvänta med tanke på vad som sades i boken 5000 Days to Save the Planet redan år 1990. ”Den politiska och ekonomiska makten i det moderna industrisamhället är av en sådan natur att miljövårdande åtgärder kan accepteras endast om de inte lägger hinder i vägen för den ekonomiska verksamheten.”
Tidskriften Time varnade nyligen för ”möjligheten att ackumuleringen av koldioxid och andra drivhusgaser i atmosfären skall åstadkomma en successiv uppvärmning av jorden” och fortsatte: ”Resultatet skulle, enligt många forskare, kunna bli torka, smältande polarisar, en höjning av havsnivån, översvämmade kustområden, fruktansvärda stormar och andra klimatbetingade katastrofer.”
Föroreningsproblemet är följaktligen så allvarligt att något måste göras. Men vad?