Yttrandefrihet i hemmet — en tidsinställd bomb?

OM NÅGON utan anledning ropar ”Elden är lös!” i en fullsatt teatersalong och flera personer blir ihjältrampade när människor i vild panik försöker ta sig ut ur lokalen, måste man då inte ge den som skrek skulden för de dödsfall och skador som blev följden? Om någon säger till dig: ”Jag håller inte med om det du säger, men jag är villig att försvara din rätt att säga det”, innebär då det att du har oinskränkt fullmakt, obegränsad frihet, att säga vad som helst offentligt, oavsett konsekvenserna? Somliga anser det.

När franska rap-musiker uppmanade sina fans att döda poliser och flera poliser dödades av personer som lyssnade på deras musik, borde då rap-musikerna ha ställts till svars för att de uppmuntrat till våldshandlingar? Eller borde de åtnjuta författningsenligt skydd? När radio- och TV-bolag gör detaljerade vålds- och sexscener tillgängliga för barn, som i vissa fall omsätter det de har sett i handling och skadar sig själva och andra, bör då de som tillhandahåller sådant material ta på sig en del av ansvaret?

American Psychological Association ”beräknar att genomsnittsbarnet, som tittat på TV 27 timmar i veckan, kommer att se 8.000 mord och 100.000 våldshandlingar mellan 3 och 12 års ålder”, skriver tidskriften U.S.News & World Report. Kan föräldrar med rätta påstå att detta inte påverkar deras barn? Eller utgör sådant stoff ”en påtaglig och uppenbar risk” för dem? Är det här man måste dra gränsen, dvs. göra inskränkningar i yttrandefriheten?

I en undersökning som utfördes av psykologer vid ett amerikanskt universitet lät man en grupp fyraåringar regelbundet titta på tecknade actionfilmer med superhjältar som slåss, medan en annan grupp fyraåringar fick titta på ”snälla” filmer. Undersökningen avslöjade att de barn som tittade på actionfilmerna efter programmet var mer benägna att slåss och kasta saker och ting. Och de negativa verkningarna av TV-våld består när barnen växer upp. I en annan universitetsstudie, där man följde 650 barn under åren 1960—1995 och observerade deras TV-vanor och beteende, fann man att de som tittat på flest våldsprogram när de var barn var mer benägna att inlåta sig på ett aggressivt beteende som vuxna, till exempel hustrumisshandel och rattfylleri.

Somliga barn kanske inte vill erkänna att de påverkas av TV-program och filmer, men många medger det. Stödgruppen Children Now i Kalifornien genomförde år 1995 intervjuer med 750 barn i åldrarna 10—16 år. Sex av tio sade att sexuella inslag i TV påverkar ungdomar att ha sexuellt umgänge i alltför unga år.

Någon kanske invänder att våldsscener i filmer och TV inte tas på allvar av barn och att alla dessa skräckfilmer inte har någon inverkan på dem. Men som en brittisk tidning uttrycker det: ”Varför var då skolmyndigheterna i en stad i Mellanvästern i USA tvungna att upplysa tusentals barn om att det inte fanns några Turtles i avloppsledningarna? De små Turtles-fansen hade nämligen krupit ner i kloakerna för att leta efter dem.”

För närvarande pågår en livlig debatt om den i mångas tycke hårfina gränsen mellan yttrandefriheten och de våldshandlingar som abortfientliga uttalanden utlöst på många platser i USA. Abortmotståndare hävdar offentligt att läkare och annan sjukhuspersonal som utför aborter är mördare och inte har någon rätt att leva. De riktigt nitiska kräver att dessa läkare och deras medhjälpare skall dödas. Spioner placeras ut för att ta reda på registreringsnumret på deras bilar, och deras namn och adresser lämnas ut. Till följd av detta har flera läkare och sjuksköterskor blivit nedskjutna och dödade.

”Det här har ingenting med yttrandefrihet att göra”, säger ordföranden i de amerikanska familjeplaneringsrådgivarnas förbund indignerat. ”Det är detsamma som att ropa ’Elden är lös!’ i en fullsatt teatersalong. Vi upplever precis samma situation — tänk bara på alla de mord som begåtts på abortkliniker de senaste åren.” De som försvarar dessa våldshandlingar hävdar att de bara utnyttjar sin rättighet enligt Första tillägget i den amerikanska konstitutionen — rätten att fritt uttrycka sina åsikter. Kampen om yttrandefriheten kommer att fortsätta att rasa, och domstolarna kommer att bli tvungna att avgöra frågan — tyvärr inte till allas belåtenhet.

Vad föräldrar kan göra

Hemmet bör vara en trygg hamn för barn — inte en plats där de kan bli ett lätt byte för personer som utnyttjar dem eller förgriper sig på dem eller där en stillsam person kan förledas att bli lynnig och aggressiv. ”Du kanske är säker på att ditt barn aldrig kommer att bli våldsamt trots en stadig kost av TV-våld”, sade en amerikansk professor till en grupp föräldrar. ”Men du kan inte vara säker på att ditt barn inte kommer att mördas eller lemlästas av någon annans barn som livnärt sig på en liknande kost.” Därefter tillade han: ”Att begränsa barnens exposition för TV-våld borde ingå i det allmänna hälsovårdsprogrammet, precis lika mycket som säkerhetsbälten, cykelhjälmar, vaccinationer och näringsrik mat.”

Om du inte skulle låta en främling komma in i ditt hem och använda ett grovt språk och överösa ditt barn med obscena yttranden om våld och sex, bör du inte heller låta radion och TV-n bli denna främling. Inse när det är dags att stänga av den eller byta kanal. Se till att du vet vad dina barn tittar på, även när de sitter ensamma i sitt rum, både på TV och på datorn. Om barnen vet en del om datorer och de datanät som är tillgängliga för dem, kanske du skulle bli chockerad om du fick reda på vad deras kvällskost består av. Om du ogillar något som dina barn tittar på, säg då bara nej och förklara varför. De dör inte av att få vissa restriktioner.

Försök lära dina barn att leva efter gudaktiga principer och inte efter den måttstock som är vanlig i den här onda ordningen, med dess obscena och våldspräglade tal och handlingar. (Ordspråken 22:6; Efesierna 6:4) Aposteln Paulus gav sina medkristna ett gott råd som även vi bör sträva efter att följa: ”Otukt och orenhet av varje slag eller girighet må inte ens nämnas bland er, alldeles som det anstår heliga människor; inte heller skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som inte är passande, utan hellre tacksägelse.” — Efesierna 5:3, 4.

[Bilder på sidan 10]

En del TV-program kan leda till brottslighet och omoraliskhet