”Den nya världsordningen” — byggd på en ostadig grund
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I TYSKLAND
NÄR år 1991 grydde, var människor optimistiska. Det kalla kriget var över. Krisen i Kuwait, som hade invaderats av Irak i augusti året innan, kvarstod visserligen, men FN hade spänt musklerna och beordrat Irak att lämna Kuwait före den 15 januari. Kravet understöddes av en militär FN-koalition av 28 nationer som snabbt hade organiserats och som var beredd att tvinga Irak till underkastelse. Man hade stora förhoppningar om att den fasta ståndpunkt som världssamfundet hade intagit var signalen till början av en ny era.
George Bush, USA:s dåvarande president, talade om ”möjligheten för oss själva och för kommande generationer att forma en ny världsordning, en värld i vilken lag och rätt och inte djungelns lag styr uppförandet nationerna emellan”.
Irak ignorerade tidsfristen som gick ut den 15 januari, vilket ledde till massiva flyg- och robotangrepp mot militära mål i Irak. Det var tydligt att världssamfundet menade allvar. Mindre än tre månader senare, den 11 april, förklarade FN Kuwaitkriget vara över. Löftet om en fridfull, ekonomiskt och politiskt stabil ny världsordning såg ut att kunna infrias.
Oroande varaktiga krig
Sommaren 1991 bröt sig de två delrepublikerna Slovenien och Kroatien ur dåvarande Jugoslavien och förklarade sig självständiga. Detta blev början till ett inbördeskrig som ledde till att ett antal enskilda nationer bildades. Mindre än ett år senare sade den franske politiske analytikern Pierre Hassner: ”Precis som den tidigare världsordningen upphörde 1914, dog George Bushs nya världsordning i Sarajevo.” Utsikterna till fred ljusnade emellertid, när parterna i november 1995 inledde samtal i Dayton i Ohio i USA och ett fredsavtal undertecknades i Paris den 14 december. När år 1995 gick mot sitt slut förnyades hoppet om att den nya världsordningen kanske inte var död när allt kom omkring.
Republikerna i Socialistiska sovjetrepublikernas förbund (Sovjetunionen) frigjorde sig efter hand. År 1991 var Litauen, Estland och Lettland de första som förklarade sin självständighet, och de följdes snabbt av de andra. I december bildades ett lösligt förbund, Oberoende staters samvälde. Några av de tidigare sovjetrepublikerna ställde sig emellertid utanför. Den 25 december avgick sedan Gorbatjov som Sovjetunionens president.
Också de enskilda republikerna började splittras. Tjetjenien, en liten muslimsk enklav i norra Kaukasus i Ryssland, strävade efter oberoende. Dess utbrytningsförsök utlöste i slutet av år 1994 en kontroversiell attack av ryska trupper. Sedan krisen uppstod i början av 1990-talet har omkring 30.000 människor fått sätta livet till, men kriget har ändå fortsatt in på detta år.
I oktober 1995 pågick mellan 27 och 46 konflikter — beroende på hur de klassificeras — runt om i världen.
På gränsen till konkurs
I början av 1990-talet visade sig den nya världsordningen vara instabil inte bara politiskt, utan också ekonomiskt.
År 1991 devalverade Nicaragua sin valuta, så att 25 miljoner cordobas motsvarade en dollar. Samtidigt hade Zaire en inflation på 850 procent, vilket gjorde att levnadsstandarden sjönk till en av de lägsta i världen. Den ryska ekonomin var också dålig. År 1992 var inflationen i Ryssland 2.200 procent, vilket gjorde pengarna i det närmaste värdelösa. Även om läget efter hand förbättrades, var de ekonomiska problemen långt ifrån över år 1995.
Århundradets finansskandal inträffade år 1991, när Bank of Credit & Commerce International gick omkull på grund av bedrägerier och brottslig verksamhet. Insättare i 62 länder led miljardförluster.
Det var inte bara ekonomiskt svaga nationer som skakades. Det ekonomiskt starka Tyskland dignade under bördan av kostnaderna för återföreningen. Arbetslösheten steg, när arbetarna krävde längre semester och bättre hälsovård. Hög arbetsfrånvaro och utbrett missbruk av välfärdssystemet utgjorde också en påfrestning på ekonomin.
I USA inträffade en serie allvarliga katastrofer som blev förödande för försäkringsbolagen, som tvingades betala ut stora summor i skadeersättningar. År 1993 varnade boken Bankruptcy 1995: The Coming Collapse of America and How to Stop It för farorna med en våldsamt stigande statsskuld och ett ökande budgetunderskott. Till och med Lloyd’s of London, en brittisk sammanslutning av försäkringsgivare som betraktats som lika stabil som Gibraltarklippan, ifrågasattes. Lloyd’s drabbades av stora förluster och tvingades tänka på det som varit otänkbart — en eventuell konkurs.
Religionen — en stabiliserande kraft?
År 1991 påpekade den tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung: ”Denna vision om en ny världsordning har sina rötter i en amerikansk världsåskådning med lång tradition, en världsåskådning som har haft en religiös kärna och som har uttryckts i kristna termer.”
Man skulle kunna tro att denna religiösa bakgrund skulle ha gett den nya världsordningen stabilitet, men i själva verket ledde religiös intolerans och religiösa konflikter till omfattande instabilitet. Algeriet och Egypten var bara två av flera stater som tvingades kämpa mot islamiska fundamentalister. En våg av terrordåd med religiösa motiv drabbade båda länderna. Religiösa upplopp i Indien inbegrep en nio dagar lång period med våldsdåd i Bombay år 1993 som krävde mer än 550 liv.
Religiös oenighet fördröjde de ekumeniska framstegen år 1994, när anglikanska kyrkan prästvigde 32 kvinnor. Påven Johannes Paulus II kallade detta ”ett stort hinder för varje hopp om återförening mellan den katolska kyrkan och det anglikanska samfundet”.
Konflikten mellan den amerikanska regeringen och medlemmar av en religiös sekt, den s.k. Davidssekten — något som redan hade lett till att medlemmarna förskansat sig i sektens högkvarter i Waco i Texas och att fyra federala polismän dödats — krävde den 19 april 1993 minst 75 sektmedlemmars liv. Två år senare utredde man frågan om terroristattentatet mot en federal kontorsbyggnad i Oklahoma City, då 168 personer dödades när en bomb exploderade, möjligen var en hämnd för attacken i Waco.
Världen chockades i början av år 1995, när det rapporterades om en giftgasattack mot Tokyos tunnelbana. Tio personer omkom och tusentals skadades av gasen. Världen chockades ännu mer när det visade sig att domedagssekten Aum Shinrikyo låg bakom attacken.
Uppmärksammade jubiléer — värda att firas?
År 1492 hamnade Columbus sig själv ovetande på västra halvklotet. År 1992 firades 500-årsminnet av den händelsen, ett firande som var mycket kontroversiellt. Omkring 40 miljoner avkomlingar av indianerna reste borst inför tanken att européen Columbus hade ”upptäckt” de länder där deras förfäder hade bott och blomstrat långt innan han ens var född. Somliga kallade denne upptäcktsresande ”en förelöpare till exploatering och erövring”. Och i själva verket var Columbus’ ankomst till västra halvklotet snarare en katastrof än en välsignelse för de infödda. Så kallade kristna erövrare berövade dem deras land, deras suveränitet, deras värdighet och deras liv.
I september 1995 påbörjade Israel ett 16 månader långt firande till minne av att det var 3.000 år sedan kung David intog Jerusalem. Men firandet fick en tragisk upptakt, när premiärminister Yitzhak Rabin den 4 november föll offer för en lönnmördares kulor minuterna efter det att han hade talat vid ett fredsmöte. Detta kastade en skugga över fredsprocessen i Mellersta Östern och visade att det råder allvarliga religiösa motsättningar inte bara mellan judar och palestinier, utan också bland judarna själva.
Mellan åren 1991 och 1995 firades 50-årsminnet av flera händelser i samband med andra världskriget — anfallet på Pearl Harbor som ledde till att USA gick med i kriget, de allierades landstigning i Normandie, befrielsen av nazistiska koncentrationsläger, de allierades seger i Europa och fällandet av den första atombomben över Japan. Med tanke på allt blod och alla tårar som var förbundna med dessa händelser frågade sig somliga om de verkligen var värda att firas.
Firandet av dessa händelser ledde fram till ännu ett uppmärksammat 50-årsjubileum — bildandet av Förenta nationerna i oktober 1945. Den gången väcktes stora förhoppningar om att man äntligen funnit nyckeln till världsfred.
FN har skördat många triumfer, alldeles som Boutros Boutros-Ghali, organisationens generalsekreterare, nyligen sade till dess försvar. Men FN har inte lyckats uppnå syftet att, enligt FN-stadgan, ”upprätthålla internationell fred och säkerhet”. Dess trupper har ofta försökt upprätthålla fred på platser där det inte funnits någon fred att upprätthålla. År 1995 hade FN ännu inte lyckats få en vacklande ny världsordning på fötter.
Den nya världsordningen förde en tynande tillvaro, men sann teokrati blomstrade
Med tanke på den politiska, ekonomiska och religiösa instabiliteten som fick drömmen om en ny världsordning att förblekna, började somliga tala om en ny världsoordning. I denna utveckling såg Jehovas vittnen ytterligare bevis för att endast Gud kan skapa en ny värld som ger det mänskliga samhället stabilitet.
I somliga länder betydde slutet på det kalla kriget större frihet för Jehovas vittnen, och det blev möjligt för dem att hålla stora internationella sammankomster i Budapest, Kiev, Moskva, Prag, S:t Petersburg och Warszawa och på andra platser. Dessa sammankomster stärkte Jehovas vittnens världsvida sammanslutning och bidrog till att intensifiera deras predikoarbete. Det är därför inte förvånande att antalet aktiva förkunnare i ett av dessa områden ökade från 49.171 år 1991 till 153.361 år 1995. Under samma fyraårsperiod ökade antalet förkunnare i hela världen från 4.278.820 till 5.199.895. Sann teokrati blomstrar som aldrig förr!
Ja, miljontals människor grundar nu sina förhoppningar för framtiden på Jehova Guds löfte om ”nya himlar och en ny jord”, i vilka ”rättfärdighet [skall] bo”. (2 Petrus 3:10, 13) Så mycket förståndigare detta är än att hoppas på en av människor upprättad ny världsordning som är byggd på en ostadig grund och som snart kommer att raseras och försvinna. — Daniel 2:44.