Andliga blomster växte på Brewery Gulch
FÖR mycket länge sedan löste vulkanisk aktivitet ut koppar, silver och guld djupt nere i jorden. Gaser under tryck pressade stora mängder av dessa mineral genom sprickor och avlagrade dem i det som nu kallas Mule Mountains i södra Arizona i USA. År 1877 letade Jack Dunn, en av arméns spanare som tjänstgjorde vid det närbelägna Fort Huachuca, efter vatten och fann spår av denna ofantliga mineralfyndighet. Mot andel i fyndigheten betalade han ut förskott till en malmletare, George Warren, för att denne skulle bearbeta inmutningen.
George Warren inregistrerade många inmutningar, men han var oärlig och talade inte om det för sin kompanjon, Jack Dunn. Dessa inmutningar kunde ha gjort Warren mycket rik, men berusad av whisky satsade han dåraktigt sina fynd i en travtävling. Han slog vad om att han kunde springa fortare än en häst. Givetvis förlorade han allt. Dessa inmutningar blev senare gruvan Queen Mine. Genom omfattande gruvbrytning utvanns under årens lopp från Mule Mountains närmare fyra miljoner ton koppar och stora mängder guld och silver innan gruvorna stängdes år 1975.
Att bryta malm ur hård berggrund ställer stora krav på arbetarna. Gruvarbetarna hämtades från England, Irland, Italien, Serbien och Tyskland. Vid de flesta gruvorna betalades de anställda efter vad de presterade, och därför arbetade gruvarbetarna mycket hårt. De befann sig tusentals mil hemifrån, vilket gjorde att de också drack kopiöst. En företagsam tysk bryggare byggde därför ett bryggeri i närheten av gruvorna. Bryggerier framställer en produkt som inte kräver så lång beredningstid innan den kan konsumeras. Många föredrar att dricka den kall i en vänlig atmosfär och med underhållning av något slag. Därför byggdes ett stort antal barer längs den gata som låg i närheten av bryggeriet. Barerna fylldes av de törstiga gruvarbetarna. Underhållning arrangerades i form av prostitution och hasardspel. Tillsammans med alkoholen blev detta som en dynamitladdning. Den här gatan blev känd som Brewery Gulch och fick rykte om sig att vara farligare än den ökända staden Tombstone bara 40 kilometer längre bort.
Slutligen gifte sig de flesta gruvarbetarna, byggde hus och bildade familj. Gruvarbetarna från England byggde sådana hus som engelska gruvarbetare bodde i på 1800-talet; de som kom från Serbien byggde serbiska gruvarbetarhus; tyskarna tyska, italienarna italienska och irländarna irländska. Den ursprungliga staden, gamla Bisbee, byggdes i en kanjon, och husen trängdes längs de branta sidorna. Man byggde överallt där det gick att urholka en plats ur klippgrunden. Denna unika samling hus hyste slutligen över 20.000 människor, de flesta gruvarbetare och deras familjer. Nu för tiden lockar området till sig turister från hela världen. Staden kallades Bisbee efter en man som investerade mycket i gruvorna men aldrig kom till den stad som uppkallades efter honom.
Allteftersom staden växte, växte också antalet barer på Brewery Gulch. En tid fanns det över 30 barer på ett område som omfattade två kvarter, och ett stort bordellkvarter blomstrade också längre upp i området.
Några familjer som var Jehovas vittnen flyttade till Bisbee omkring år 1950. Deras predikande ledde till att en församling av Jehovas vittnen bildades. Den växte, och år 1957 bestod den av 12 medlemmar. Vittnena behövde en möteslokal, och de fick tag i en lokal som de hade råd att hyra och som låg på Brewery Gulch, mitt emot St. Elmo’s saloon. Man hade inte så stora problem med de människor som frekventerade de omoraliska etablissemangen som låg runt omkring. Då och då förirrade sig en berusad person in i lokalen under mötet på kvällen, satte sig längst bak och lyssnade. Några lämnade till och med ett bidrag innan de gick.
Med tiden köpte församlingen en tomt för att bygga en Rikets sal. Den ligger 11 kilometer från Brewery Gulch och dess omoraliska omgivning. Den här lokalen byggdes och överlämnades år 1958. Byggnaden har renoverats och utvidgats tre gånger och fyller fortfarande församlingens behov.
När gruvorna lades ner år 1975, dog staden nästan ut tillsammans med dem. Gruvarbetarfamiljerna flyttade till andra städer, där gruvor fortfarande var i drift. De som stannade kvar var till största delen pensionerade gruvarbetare och deras familjer.
Det beryktade Brewery Gulch är numera enbart en turistattraktion. Det finns bara en bar där, och bryggeribyggnaden inhyser nu en familjerestaurang. Bordellkvarteret har rivits, men man kan se spår av det i de staket som omger några av husen i området. Staketen är gjorda av rostiga sängfjädrar och sängramar. Det en gång så grovt omoraliska Brewery Gulch är nu bara ett originellt ställe som lockar till sig nyfikna.
Församlingen har för närvarande 48 förkunnare, och den fortsätter att växa. Predikoarbetet från hus till hus är mycket intressant. Vittnena träffar på pensionerade gruvarbetare som härstammar från England, Irland, Italien, Serbien och Tyskland och även många konstnärer. En del ställer ut sina alster på sin veranda.
En kvinna som ofta sökte sig till den stökiga baren St. Elmo’s, den enda bar som nu finns kvar på Brewery Gulch, har bidragit till ökningen. Numera går hon inte längre till baren. Hon heter Julie. Julie besökte inte bara baren, utan hon var en av de bråkigare stamgästerna. Hon brukade ta del i all den omoraliska underhållningen och i de ständiga slagsmålen, och ibland slogs hon rentav med män. Julie tilltalades av Jehovas vittnens budskap på grund av att vittnena som kom till hennes dörr var så annorlunda. Julie var tvungen att göra stora förändringar, och det tog flera år, men nu är hon döpt och ett aktivt vittne för Jehova. Hennes man och tre barn är också regelbundet med vid mötena och gör fina framsteg.
Bisbee blev en stad på grund av de geologiska skatter som fanns gömda där sedan långt tillbaka. Men nu söker man inte efter dem längre. I stället söker många efter de sanna skatterna, kunskapen om den sanne Guden, Jehova, och hans kungarike. Atmosfären kring den gamla möteslokalen på Brewery Gulch kännetecknades av moraliskt förfall, men inne i lokalen växte och frodades andliga blomster. Sju av de tolv ursprungliga förkunnarna som samlades i denna Rikets sal var reguljära pionjärer. Det fanns också sju barn i församlingen. Det skulle visa sig att den positiva andliga atmosfär som den här lilla nitiska gruppen åtnjöt inne i Rikets sal var starkare än den omoraliska atmosfären utanför lokalen.
Sex av barnen trädde in i någon form av heltidstjänst som förkunnare bland Jehovas vittnen. John Griffin gick igenom Vakttornets Bibelskola Gilead. Även om han inte längre är missionär, tjänar han fortfarande Jehova som äldste i det land som han skickades till, nämligen Costa Rica. Hans syster, Carolyn (som nu heter Jasso i efternamn), är reguljär pionjär i Sierra Vista i Arizona. Nancy Pugh gick också igenom Gilead och tjänade som missionär i Chile. Hon är fortfarande kvar där, även om hon inte längre är missionär. Hennes bror, Peter, var pionjär och reste till Spanien för att tjäna där behovet var större. Susan och Bethany Smith har varit reguljära pionjärer i Bisbee i sammanlagt 50 år och tjänar fortfarande där.
Guds ord utvecklar sannerligen kraft, ja, i så hög grad att det får andliga blomster att växa på Brewery Gulch. (Hebréerna 4:12) — Från en av våra läsare.
[Bild på sidan 23]
Rikets sal låg förut på övervåningen i den här byggnaden