Varning! Jag är giftig
Från Vakna!:s korrespondent i Australien
INVANDRARE och besökare i Australien får ofta höra att det nästan överallt i detta vidsträckta land finns mängder av giftormar och giftspindlar. Ändå finns här bara omkring 1.700 av alla kända spindelarter. En hel del av dem skulle verkligen kunna bära en skylt med orden ”Varning! Jag är giftig!”, men flertalet av dem är ofarliga.
Vad ormar beträffar är det ungefär 2.500 arter som bor tillsammans med oss på den här planeten. Omkring 140 av dessa finns i Australien, men bara cirka 20 är giftiga. Finns det verkligen några möjligheter att stöta på något av dessa farliga djur?
I städerna?
De ojämförligt flesta giftiga ormar och spindlar hör hemma på landet eller i skogen. Människor som bor i kuststäder kan emellertid behöva se upp i rimlig grad, i synnerhet när det gäller spindlarna. Så till exempel lever i och omkring Australiens största stad, Sydney, en spindel, som med sina framskjutande svarta klor mycket väl skulle kunna ikläda sig huvudrollen i våra eventuella mardrömmar. Det är den fruktade trattminörspindeln (eller funnel-web spider, som vi kallar den här i Australien).
Hanen av denna spindel känns igen på den framträdande sporren på det andra benparet, och det är han som är den verkligt farlige — hans gift är fem gånger så giftigt som honans. Spindelns latinska namn är Atrax robustus. Så här hette det i boken Funnelweb år 1980: ”Efter vad man vet har omkring nitton personer dött under de sjuttio senaste åren efter att ha blivit bitna av trattminörspindlar.” Det var först år 1980 som man var klar med ett effektivt motgift mot deras bett.
En annan gynnare man bör se upp med är den rödryggade spindeln, som kallas så efter den brandgula bård som löper tvärs över den sidenglänsande svarta bakkroppen. Ibland är bården ljusröd eller rentav ljusgrå. Här är det honan som är farlig. Ett motgift mot det potentiellt dödande bettet blev tillgängligt 1956. Den rödryggade spindeln finns över hela Australien och är släkt med den välkända svarta änkan.
Akta dig! Ormar!
Ormar har påträffats på gräsmattor eller bland buskar i villaförorterna, särskilt om nätterna. Bara några få är farliga, till exempel tigerormen, dödsormen och taipanen. Tigerormen är omkring en och en halv meter lång. Man känner igen den på de mörka tvärstrecken på ryggen. När den blir arg kan den ge ifrån sig ett högt väsljud som låter som om den hostade.
Dödsormen varierar i färgen men har ett gulvitt bihang på stjärtspetsen som den knycker med för att locka till sig byten. Den påträffas ofta i sandiga områden och ser ut som en hästsko när den ligger och vilar. Dödsormen är ungefär 60 centimeter lång, och den är tjock.
Taipanen däremot kan bli ända upp till 3 meter lång! Den är brun med ljus nos. Den har stora giftkörtlar, och somliga exemplar har gifttänder som blir över en centimeter långa. En gång dog en häst inom fem minuter sedan den blivit biten av en taipan!
Vad gör jag om jag blir biten?
Motgift mot både spindelbett och ormbett finns tillgängligt, och giftinformationscentraler håller öppet dygnet runt i Australien. Metoderna att behandla ormbett har förbättrats. Föreställningen att man omedelbart skall göra ett snitt på det bitna stället och suga ut giftet betraktar många nu som inte bara gammalmodig, utan också direkt skadlig. Medicinska auktoriteter ger nu rådet att man skall hålla sig lugn och i stillhet och snöra åt eller underbinda den drabbade lemmen mellan bettet och hjärtat. Sedan bör man anbringa ett tryckförband samt fixera lemmen med en spjäla. Därefter bör patienten komma till en läkare eller föras till sjukhus snarast möjligt.
Det är sällan man träffar på trattminörspindlar eller rödryggade spindlar inomhus. De senare gömmer sig i skrymslen i garage eller skjul eller över huvud taget där de får vara i fred, till exempel i en gammal bil, i en hög med skräp eller på ett utedass. Man bör se till att de inte följer med in av misstag.
Hur stor är risken?
De flesta australier har aldrig sett en rödryggad spindel eller dödsorm och känner inte heller personligen någon som har blivit biten av en sådan. Sanningen att säga är risken att bli biten av en giftig orm eller spindel så gott som obefintlig, om man bara är någotsånär försiktig. De flesta giftiga djur försöker smita undan och angriper bara om man retar dem eller tränger in dem i ett hörn.
Men det är alltid förståndigt att vara försiktig. En australisk vetenskapsman som är expert på giftiga djur säger att han har handskar när han arbetar i trädgården, har stövlar när han fiskar och är försiktig när han är ute och reser. Varför stövlar? Det beror förmodligen på de giftiga varieteter av bläckfisk, kubmanet och stenfisk som finns här.
Men det är nog bäst att vi låter dem vara till en annan gång.
[Bild på sidan 24]
Hona av den rödryggade spindeln
[Bildkälla]
Högst upp: Med benäget tillstånd av Australian International Public Relations
[Bild på sidan 24]
Den nordliga dödsormen
[Bildkälla]
Med benäget tillstånd av Ross Bennett, Canberra, Australien
[Bild på sidan 25]
Trattminörspindel
[Bildkälla]
Med benäget tillstånd av Australian International Public Relations
[Bild på sidan 25]
Taipan
[Bildkälla]
Med benäget tillstånd av Ross Bennett, Canberra, Australien