Varifrån kom de?

”VAD kallade vi oss själva innan Columbus kom hit? ... Utan varandras vetskap använde alla stammar — och gör så än i dag — ett ord som översatt betyder i stort sett samma sak. På vårt språk [narragansett] är det ninuog, dvs. folket [på navajo heter det diné], människorna. Det var vad vi kallade oss själva. Så när [de europeiska] pilgrimerna kom hit, visste vi vilka vi var, men vi visste inte vilka de var. Så vi kallade dem awaunageesuck, dvs. främlingarna, därför att det var de som var utlänningarna, det var dem vi inte kände, men vi kände varandra. Och vi var människorna.” — Tall Oak, narragansettstammen.

Det finns många teorier om de nordamerikanska indianernas ursprung.a Mormonkyrkans grundare, Joseph Smith, kväkaren William Penn och många andra trodde att indianerna var hebréer, avkomlingar av ”Israels förlorade tio stammar”. Den förklaring som är vedertagen av de flesta antropologer i våra dagar är emellertid att asiatiska stammar, antingen per båt eller över en landbrygga, invandrade från Sibirien till de områden som nu är kända som Alaska, Canada och Förenta staterna. Denna åsikt tycks även bekräftas av DNA-tester.

Nordamerikas indianer — deras ursprung och trosuppfattningar

De indianska författarna Tom Hill (seneca) och Richard Hill s:r (tuscarora) skriver i sin bok Creation’s Journey—Native American Identity and Belief: ”De flesta infödda stammar tror av hävd att de skapades av själva jorden, av vattnet eller av stjärnorna. Arkeologer, däremot, har en teori om en stor landbrygga vid Berings sund, över vilken asiater tog sig till den amerikanska kontinenten; enligt denna teori var dessa asiater stamfäder till urinnevånarna på västra halvklotet.” Somliga indianer är skeptiska till den vite mannens teori. De föredrar att tro på sina egna berättelser och legender. De betraktar sig själva som de ursprungliga inbyggarna och inte som invandrare från Asien.

I boken An Indian Winter skriver författaren Russell Freedman: ”Enligt mandanerna [en stam som bodde vid övre Missouri] var den förste mannen en mäktig ande, en gudomlig varelse. Han hade skapats i en avlägsen forntid av Livets herre, alltings skapare, för att tjäna som medlare mellan vanliga människor och alla de gudar, eller andar, som bebodde universum.” Mandanerna hade till och med en legend om en syndaflod: ”En gång, när en stor översvämning svepte över världen, räddade den förste mannen människorna genom att lära dem att bygga ett skyddande torn, en ’ark’, som skulle sträcka sig högt över vattnet. Till hans ära hade mandanerna i alla sina byar en liten kopia av detta mytiska torn — en cirka fem fot hög påle av cederträ, omgiven av ett plank.”

Mandanerna hade också en annan religiös symbol, ”en hög påle, omlindad med päls och fjädrar och krönt med ett monstruöst, svartmålat trähuvud”. Vem kunde detta föreställa? Freedman fortsätter: ”Denna bild representerade Ochkih-Hadda, en ond ande som hade stort inflytande över människorna men inte var lika mäktig som Livets herre eller den förste mannen.” För prärieindianerna var ”tron på en andevärld en obestridd del av det dagliga livet. ... Inget viktigt beslut kunde fattas och inget projekt kunde påbörjas utan att man först åkallade de heliga varelser som styrde människans angelägenheter och bad om deras hjälp och godkännande.”

John Bierhorst skriver i sin bok The Mythology of North America: ”Innan klanerna fanns sägs osagerna ha vandrat från plats till plats i ett tillstånd som kallas ganítha (utan lag och ordning). Enligt traditionen lärde vissa tänkare på den tiden, så kallade Little Old Men (små gamla män), att en stum, skapande kraft uppfyller himlen och jorden och håller stjärnorna, månen och solen i rörelse på ett fullkomligt ordnat sätt. De kallade den Wakónda (mystisk kraft) eller Eáwawonaka (den som förorsakar vår existens).” Liknande föreställningar förekommer bland zunierna, siouxerna och lakotaindianerna i väster. Winnebagostammen har också en skapelsemyt, som är centrerad kring ”Jordmakaren”. Det sägs i denna berättelse: ”Han önskade sig ljus, och det blev ljus. ... Därefter tänkte han ännu en gång och önskade sig jorden, och jorden blev till.”

För dem som läser Bibeln är det mycket intressant att lägga märke till de paralleller som man kan finna mellan indianernas trosuppfattningar och Bibelns läror, i synnerhet de som har att göra med Den store anden, ”den som förorsakar vår existens” — ett uttryck som påminner om Guds namn, Jehova, som betyder ”Han förorsakar (eller: föranleder) att bli”. Bland andra paralleller märks berättelser om en syndaflod och den onda andevarelse som i Bibeln kallas Satan. — 1 Moseboken 1:1–5; 6:17; Uppenbarelseboken 12:9.

Att förstå indianernas tänkesätt

De indianska författarna Tom Hill och Richard Hill beskriver fem gåvor som de menar att indianerna har fått från sina förfäder. ”Den första gåvan ... är vår starka bindning till landet.” Och vem kan förneka det, med tanke på deras historia både före och efter européernas ankomst? Deras land, som de själva ofta betraktade som heligt, togs systematiskt ifrån dem med våld, med list eller genom brutna avtal och löften.

”Den andra gåvan är den kraft och ande som djuren har gemensamt med vårt folk.” Indianernas respekt för djurvärlden har kommit till uttryck på många sätt. De jagade bara för att få mat, kläder och tak över huvudet. Det var inte de infödda folken som praktiskt taget utrotade buffeln (bisonoxen), utan den vite mannen med sin blodtörst och kortsynta snikenhet.

”Den tredje är andemakterna, som är våra levande släktingar och som meddelar sig med oss genom de bilder som vi gör av dem.” Detta är en uppfattning som är gemensam för många av världens religioner — att en ande eller själ lever vidare när kroppen dör.b

”Den fjärde är medvetenheten om vilka vi är, en känsla som uttrycks och vidmakthålls genom våra stamtraditioner.” Denna medvetenhet kommer ännu i denna dag till uttryck vid olika ceremonier, där stammens medlemmar samlas för att diskutera gemensamma angelägenheter, eller vid samkväm med musik och dans. Indiandräkterna, trummornas rytmiska dunkande, danserna, mötena mellan familje- och klanmedlemmar — allt är ett uttryck för urgamla stamtraditioner.

”Den sista gåvan är skaparkraften — förmågan att konkretisera vår livsuppfattning genom att förvandla naturliga material till föremål som återspeglar tro och självkänsla.” Indianernas konsthantverksprodukter — antingen det gäller korgarbeten, vävnader, keramik, smycken eller andra hemslöjdsalster — är intimt förbundna med deras urgamla kultur och traditioner.

Det finns så många indianstammar att det skulle kräva många böcker att förklara alla deras trosuppfattningar och sedvänjor. Det som intresserar oss nu är emellertid: Vilka konsekvenser fick tillströmningen av miljontals européer, av vilka många påstod sig vara kristna, för Nordamerikas indianer?

[Fotnoter]