Fattigdom — den tysta katastrofen

”VI HÖR många larmrapporter om global uppvärmning, ozonskikt och förorening av oceanerna”, sade dr Mahbub Ul-Haq, rådgivare inom Förenta nationerna, men han tillade: ”Dödsfall orsakade av global uppvärmning och många andra alarmerande kriser hör ännu framtiden till, medan de tysta kriserna tar många liv i utvecklingsländerna varje dag.” Doktor Ul-Haq talade om en av dessa tysta kriser eller katastrofer. ”Fattigdom”, sade han, ”är verkligen den största dråparen.” Hur kommer det sig?

För många av de 1,3 miljarder människor världen runt som hankar sig fram på en dollar eller mindre om dagen blir fattigdomen verkligen en dödlig katastrof. Uppemot 18 miljoner människor dör varje år ”av orsaker relaterade till fattigdom”, rapporterar tidskriften UN Chronicle. Denna siffra är skakande! Föreställ dig vilka ”feta” rubriker det skulle bli om till exempel hela Australiens befolkning, cirka 18 miljoner, svalt ihjäl under ett år! Ändå ”talas det inte mycket” om dessa miljoner fattiga människors död, framhölls det i ett program från FN-radion i New York. Detta är i själva verket en ”tyst katastrof”.

För att bryta tystnaden diskuterade representanter från 117 länder som deltog i den allra första världskonferensen för social utveckling sätt att ta itu med världens fattigdomsproblem. ”För ett hundra femtio år sedan startade världen ett korståg mot slavhandeln”, påminde James Gustave Speth, administratör för FN:s utvecklingsprogram. ”I våra dagar måste vi sätta i gång ett världskorståg mot massfattigdomen.” Varför bör vi bekymra oss om detta? Fattigdom, varnade han, är ”grogrunden till hopplöshet och instabilitet och äventyrar vår värld”.

Medan delegaterna diskuterade sätt att få ett slut på fattigdomen, visade en ”fattigdomsklocka”, som höll räkning på antalet barn födda i fattiga familjer varje dag, att den globala fattigdomsbilden mörknade. Klockan på konferensområdet angav att under det veckolånga mötet hade nästan 600.000 nyfödda lagts till de fattigas ständigt växande led. Vid slutet av mötets sista dag stängdes klockan av, men i verkligheten, som Speth påpekade, ”tickar klockan vidare”. Frågan är nu: Kommer den att bli hörd?