Att slita sig loss från den organiserade brottsligheten — ”Jag var yakuza”

”PAPPA, när du kommer hem kan du väl följa med oss på mötena? Lova att du gör det!” Så skrev min yngsta dotter i ett brev, när jag satt i fängelse för tredje gången. Hon besökte regelbundet Jehovas vittnens möten tillsammans med min hustru. Eftersom breven från min familj var min enda källa till tröst och uppmuntran, lovade jag att göra henne till viljes.

”Varför lever jag egentligen ett brottsligt liv som hindrar mig från att vara tillsammans med min familj?” frågade jag mig själv. Jag kom att tänka på min barndom. Min far dog när jag var 18 månader, så jag kommer inte ens ihåg hur han såg ut. Min mor gifte om sig två gånger. Mina familjeförhållanden påverkade mig mycket starkt, och när jag gick på gymnasiet började jag umgås med ett gäng ligister. Jag blev våldsam till min läggning och var ofta inblandad i slagsmål utanför skolan. Under det andra året på gymnasiet organiserade jag en grupp elever för att slåss mot en annan grupp. Följden blev att jag blev arresterad, och jag sändes för en tid till en uppfostringsanstalt.

Jag var som en boll som rullade nerför en backe mot ett liv av våld och brott. Snart bildade jag ett eget gäng, och vi brukade stå och hänga utanför en yakuzagrupps högkvarter. När jag var 18 år blev jag fullfjädrad medlem av den gruppen. När jag var 20 greps jag för diverse våldsbrott och dömdes till tre års fängelse. Första tiden satt jag i ett ungdomsfängelse i Nara, men mitt uppförande blev inte bättre. Jag blev därför förflyttad till ett fängelse för vuxna. Men jag blev bara värre, och till slut hamnade jag i Kyoto, i ett fängelse för förhärdade brottslingar.

”Varför fortsätter jag egentligen att begå sådana här brott?” frågade jag mig själv. När jag nu ser tillbaka, inser jag att det berodde på mitt felaktiga tänkesätt. På den tiden tyckte jag att ett sådant beteende var macho, ett bevis på min manlighet. När jag kom ut från fängelset vid 25 års ålder, såg de andra yakuzamedlemmarna upp till mig som till en betydande person. Nu låg vägen öppen för mig att nå en hög position i den undre världen.

Min familjs reaktioner

Ungefär vid den här tiden gifte jag mig, och snart hade min hustru och jag två små döttrar. Mitt liv förändrades emellertid inte till det bättre. Jag fortsatte att pendla mellan hemmet och polisen — jag klådde upp folk och bedrev utpressning. Varje uppdrag hjälpte mig att vinna mina medbröders respekt och chefens förtroende. Så småningom lyckades min ”storebror” i yakuza ta sig upp till toppen och blev chef för gangsterligan. Jag var mycket stolt när jag blev hans närmaste man.

”Vad tycker min hustru och mina döttrar om mitt sätt att leva?” tänkte jag för mig själv. Det måste vara genant för dem att ha en brottsling till man och far. När jag var 30 år hamnade jag i fängelse igen, och sedan ännu en gång när jag var 32. Strafftiden blev tre år, och den här gången kändes det väldigt jobbigt. Mina döttrar fick inte besöka mig. Jag längtade efter att få tala med dem och krama dem.

Ungefär samtidigt som jag började avtjäna mitt sista fängelsestraff började min hustru studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Dag efter dag skrev hon till mig om ”sanningen” som hon fick lära sig. ”Vad är det för sanning som min hustru talar om?” tänkte jag. Jag läste hela Bibeln medan jag satt i fängelse. Jag funderade över det som min hustru sade i sina brev om Guds uppsåt och ett hopp för framtiden.

Hoppet om att få leva för evigt på en paradisisk jord tilltalade mig, för jag var mycket rädd för döden. Jag hade alltid tänkt: ”Om du dör, är du en förlorare.” När jag nu ser tillbaka inser jag att det var min rädsla för döden som drev mig till att skada andra innan de hann skada mig. Min hustrus brev fick mig också att inse vilket meningslöst framtidsmål det var att försöka komma någonstans i gangstervärlden.

Jag hade emellertid ingen lust att själv undersöka sanningen. Min hustru överlämnade sig åt Jehova och blev ett döpt vittne. Även om jag i mitt brev hade lovat att följa med på mötena, hade jag ingen tanke på att bli ett Jehovas vittne. Det kändes som om min hustru och mina döttrar hade begett sig långt bort från mig och lämnat mig kvar.

Äntligen fri!

Äntligen kom den dag då jag skulle bli en fri man. Utanför Nagoyafängelsets portar hade många ligamedlemmar samlats för att hälsa mig välkommen, men jag försökte bara hitta min hustru och mina döttrar i folkvimlet. När jag fick syn på mina döttrar, som hade vuxit en hel del på tre och ett halvt år, fick jag tårar i ögonen.

Två dagar efter det att jag kommit hem infriade jag mitt löfte till min yngsta dotter och följde med till ett av Jehovas vittnens möten. Jag blev förvånad över att se hur glada alla verkade. Vittnena välkomnade mig mycket varmt, men jag kände mig ändå lite bortkommen. När jag senare fick veta att de som hade hälsat på mig kände till min kriminella bakgrund, blev jag förbryllad. Atmosfären på mötet var emellertid varm och hjärtlig, och jag tyckte om det bibliska tal som hölls. Det handlade om att människor kan få leva för evigt i ett paradis på jorden.

Tanken på att min hustru och flickorna skulle få leva i paradiset och jag skulle tillintetgöras gjorde mig mycket bedrövad. Jag tänkte igenom vad jag skulle behöva göra för att få leva för evigt tillsammans med min familj. Jag började på allvar fundera på att bryta mina förbindelser med gangstervärlden och började därför studera Bibeln.

Jag lämnar gangsterlivet

Jag slutade upp att gå på gruppens möten och bröt alla kontakter med yakuza. Men det var inte lätt att ändra sättet att tänka och vara. Jag körde omkring i en stor importerad bil, bara för nöjes skull — det var rena egotrippen. Det tog tre år innan jag kom mig för att köpa en mer anspråkslös bilmodell. Jag hade också en tendens att alltid välja den lättaste utvägen. Allteftersom jag lärde känna sanningen, insåg jag emellertid att jag måste ändra mig. Men som det sägs i Jeremia 17:9 är hjärtat ”mera förrädiskt än något annat och är desperat”. Jag visste vad som var rätt, men jag hade svårt att tillämpa det jag fick lära mig. Mina problem föreföll ibland som ett stort berg. Jag blev ledsen och orolig, och många gånger funderade jag på att sluta studera och ge upp tanken på att bli ett Jehovas vittne.

Men så inbjöd min bibelstudieledare en resande tillsyningsman som hade ungefär samma bakgrund som jag att hålla ett offentligt föredrag i vår församling. Han kom ända från Akita, som ligger nästan 65 mil från Suzuka, där vi bor, bara för att uppmuntra mig. När jag sedan någon gång tyckte att det var jobbigt och funderade på att sluta studera, fick jag alltid ett brev från honom, där han frågade mig om jag fortsatte att vandra med stadiga steg på sanningens väg.

Jag bad hela tiden till Jehova att han skulle hjälpa mig att bryta alla förbindelser med yakuza. Jag var övertygad om att Jehova skulle besvara mina böner. I april 1987 lyckades jag till sist upphäva mitt medlemskap i organisationen. Eftersom min affärsverksamhet krävde att jag reste utomlands varje månad och var borta från min familj, bytte jag arbete och blev fastighetsskötare. Det innebar att jag hade eftermiddagarna fria för andliga aktiviteter. För första gången i mitt liv fick jag ett avlöningskuvert. Det var ganska tunt, men jag kände mig mycket glad och belåten.

När jag var chefens närmaste man i yakuza, hade jag det bra ställt materiellt sett, men nu har jag i stället fått andliga rikedomar, som aldrig vittrar bort eller förlorar sitt värde. Jag har lärt känna Jehova. Jag har lärt känna hans uppsåt. Jag har moralprinciper att leva efter. Jag har verkliga vänner som bryr sig om mig. I yakuza var medlemmarna omtänksamma ytligt sett, men inte en enda av de yakuzamedlemmar som jag har känt skulle vara villig att uppoffra sig för någon annans skull.

I augusti 1988 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop, och månaden därpå började jag ägna minst 60 timmar i månaden åt att tala med andra om de goda nyheter som förändrade mitt liv. Sedan mars 1989 har jag tjänat som heltidsförkunnare, och nu har jag också privilegiet att få tjäna som biträdande tjänare i församlingen.

Jag har lyckats göra mig av med de flesta minnen från yakuzatiden, men det finns en sak kvar. Det är de tatueringar på min kropp som påminner mig själv och min familj och andra om mitt brottsliga förflutna. En dag kom min äldsta dotter gråtande hem från skolan och sade att hon aldrig mer ville gå dit, för hennes kamrater hade sagt att jag tillhörde yakuza och var tatuerad. Jag resonerade igenom saken med mina döttrar, och de fick klart för sig hur det förhöll sig. Jag ser fram emot den dag då jorden skall bli ett paradis och då mitt kött skall bli ”friskare än i ungdomen”. Då kommer mina tatueringar och andra minnen av mina 20 år som yakuza att tillhöra det förgångna. (Job 33:25; Uppenbarelseboken 21:4) — Berättat av Yasuo Kataoka.

[Bild på sidan 11]

Jag längtar efter den dag då mina tatueringar skall försvinna

[Bild på sidan 13]

Utanför Rikets sal tillsammans med min familj